Jag gav mitt liv åt ett sjunkande skepp…

Idag var vi på stranden. Att vara på stranden handlar om prepp. Inte hur pepp man är att gå dit. Bara hur mycket man orkar preppa. Ju mer UV-tält, kylklampar, solkrämer, uppblåsbara ringar, kex, dricka, hinkar och spadar du har med dig ju mindre knastrar sanden i dom för varma mellismackorna. Idag tog vi med oss allt. Fjolårets solblekta övervintrade sitt-badring var kronan på verket.

– Behöver vi någon pump? sa min fru.
– Den kan pappa blåsa upp på stranden, hörde jag mig själv svara.

Efter vi brett ut oss på stranden var det bara ringen kvar. En ring som verkade betydligt större nu än vad den gjorde hemma. Jag tog ett djupt andetag och blåste ut så mycket jag orkade. Ingenting. Det hände ingenting. Det märktes inte. Jag blåste igen. Lika. Och igen. Nu hände något sakta. Men det var knappt ringen som blåstes upp, det var min mun som sakta börja smaka låsolja och mina ögon som började stickas. Men förväntan från mina barns ögon fick mig att fortsätta. Jag tog i. Jag blev yr. Jag tog i igen. Det kändes inte som om jag fyllde ringen med kväve, det kändes som om jag delade med mig av mitt liv. Jag gav bort min luft till ett bättre öde. Kosta vad det kosta ville.

Till slut såg jag stolt hur barnen sprang ut mot vattnet med den uppblåsta ringen.  Jag klarade det. Jag lägger mig ner och vilar. Eller det gör jag inte. Jag sitter oroligt upp och tittar så de inte flyter iväg. Men i alla fall.

Efter 6 minuter ropar dom att jag ska komma ut i vattnet. Det är hål på ringen. Ringen är inte längre en uppblåst symbol över en förälders eviga kamp och välvilja. Den är ett sjunkande skepp med trasiga förväntningar.

I morgon ska vi till stranden igen och jag har lovat att blåsa upp gummibåten…

IMG_7892

 

Jag gjorde det igen. Träna. Eller kallas det det när man både har roligt, blir utmattad och dricker öl?

Min svåger Jakob ringde häromkvällen och frågade om jag skulle hänga med och åka skidor. Den 8 juni, kl.20.30! Jag svarade: Ja. Det lät så sjukt att jag inte kunde göra något annat. Dessutom passar det in i min ”nya tid” då jag tydligen ska träna regelbundet.

Jag letar fram alla undanstoppade skidgrejer och så beger vi oss ut. Klockan 21 parkerar vi bilen så högt vi kan i Tegelfjäll. En vägbom står mellan mig och min framtida träningsvärk. Bomen vann. Vi börjar gå.

Redan efter några minuter inser jag att jag måste sluta prata. Luften räcker liksom inte till. Men vid det här laget vet ni kanske att jag inte är tränad. Jag är otränad personifierad. Det blir lite lättare för att det är så sjukt vackert. Det fylls nästan på med energi lika fort som du gör av med den. Nu börjar vi se snön. Framför allt börjar den ”ränna” (som min svåger rent teoretiskt målat upp en bild av ska finnas) att synas. Och den är full med snö. Den ringlar sig som en orm ner bland fjällbjörkar och blåbärsris. Eller det är i alla fall vad min obotlige optimist till svåger hela tiden kundgör. Själv är jag vid det här laget så trött att jag inte vet om jag ska vara glad för hans oerhörda peppande svada om hur bra allt kommer vara när vi väl kommer uppe eller skrika att han ska hålla käften. Jag skriker inte. Jag biter ihop den sista biten upp mot Tyskhuvudet. Benen är fulla med benmjöl och det går oerhört tungt. Jag hittar på att jag måste ta en Selfie för att det är så vackert. Visserligen ÄR det sjukt vackert men Selfien är bara en täckmantel för att försöka hämta andan. På vägen upp korsar vi en bäck. Eller – Jakob går ner några meter och hoppar över på det mest lämpliga ställlet. Jag går rakt över. Aldrig att jag förlorar en enda höjdmeter. Det var en superidé om man tänker höjdmetervinst. Kanske inte riktigt samma superidé om man tänker torrastrumporipjäxan tänket. Men vi kommer upp och jag är glad över att Jakob räddade mig från ett hyffsat glas Shiraz och lite slösurfande i soffan där hemma. När jag tänker att det inte kan bli bättre fiskar Jakob upp två öl ur ryggsäcken och vi sitter och njuter. Kanske topp tio godaste ölen i mitt liv…

Vi sitter där och insuper en av anledningarna med att stå ut med vädret i  Åre i maj/juni. Plötsligt när vi sitter där börjar det snöa lite lätt, som om det vore vädrets sätt att ge en ömsint hejdå kyss. Den bad liksom om ursäkt för sitt sena avsked och lovad vara tillbaka i december med besked. Efter bara några minuter var avskedet avslutat och jag tror vi båda kännde att det är nu sommaren börjar.

Vi åkte förvånandsvärt lång och magisk skidåkning ner i lite fostrande skare och ankeldjup mossa. Som en dröm.

När varken snö, mossa eller smältbäckar tog oss ner längre på skidorna fick vi återigen gå nerför sista biten till bilen. Men vet ni vad, jag ska inte klaga. Jag gick med fjäderlätta ben, ett påfyllt batteri och ett roligt minne tillsammans med min svåger. Tack Jakob!

IMG_7679

Det är inte en Selfi, det är en andningspaus.

IMG_3667

Så vackert att man står ut med plus 2 grader i Juni ett år till.

IMG_7685

Det finns två gånger en folköl är världens godaste dryck. Efter den vedeldade bastun i skärgården och högt uppe på ett berg du nyss gått upp för…

Skidor_ihop_juni

Det är dom svängar du får slita lite för som är dom bästa. (Om du inte har tillgång till helikopter då gills inte detta påstående)

 

IMG_3656 IMG_3659 IMG_7690 IMG_3670

Igår blev jag skjuten i brösten.

Jag var ute och sprang igår. Jag vet, faktiskt inte helt oväntat – OM en utomjording (läs marathonlöpande, cykelintresserad, välklädd söderkille i för långt skägg och för dyra skor) hade intagit med kropp. Men jag gjorde det faktiskt. Utan ordination. Av egen fri vilja. Det är starten på mitt nya liv. I alla fall ett liv där jag inte tvingas ha knäna som stöd för armbågarna för att orka stå i störtloppsställning. Eller där jag måste uppsöka akuten bara för att jag spelar påskoj-fotboll nere i Burgsvik om sommrarna. Nä nu är det ändring.

Sist jag sprang var Energikicken i Tranås 2011. Jag höll på att dö. Dagen efter förstod jag att jag inte alls höll på att dö den där ljuvliga tisdagskvällen när dom 5 kilometrarna skulle avklaras. Det var dagen efter jag höll på att dö. Träningsverksdöden anföll mig med sin paralyserande smärtgas. Näst sist jag sprang var 1998 i Fredhäll. För 18 år sedan. En vecka innan min pudersnö-resa till Kanada fick jag panik. Vi skulle gå upp på bergstoppar i en hel vecka och jag var lika tränad som en gin o tonic utan kolsyra. Jag sprang alla dagar veckan innan och satt på planet över Atlanten med benhinneinflamation och kroppen full med inflamationsdämpande preparat. Jag var sist upp för bergen. Men jag var ändå först ner… Har man 4 meter snöbas och det pudrigaste pudret du kan tänka dig spelar det ingen roll om du är otränad eller decimerad. Du bara skrattar och kör. Men nu är det dags. Nya rutiner är på väg. Här ska springas…

Låt mig ta er igenom springturen:

100 m:
Jag springer över Holidaybron. Jag liksom lyfter över marken. Tänker att det här är ju riktigt skönt. Och lätt!

300 m:
En bra dans/house spellista i lurarna, fukt i luften, vindstilla, Åresjön på ena sidan och Åreskjutan på andra. I love it. Hade jag gillat hårdrock hade jag spelat Maidens ”Run to the Hills”.

375 m:
Booom, boom. Nån djävel låg i buskarna och sköt mig i bröstet. Kan du fatta? Vad har jag gjort någon för ont? Jag försöker slå bort smärtan medans jag fortsätter att springa. Revbenen vill liksom byta plats med varandra. Jag kan knappt andas men jag är en kämpe. Jag joggar vidare. Ger mig aldrig. Killar springer, gubbar går.

425 m:
Jag går för första gången.

550 m:
Springer igen. Eller, rör på mina betongkopior av ben i något högre takt än gång.

700m:
Nu har plötsligt revbenen lekt ”hela havet stormar” färdigt. Smärtan i bröstet har lagt sig. Jag börjar hitta en takt. Inte till musiken, den går alldeles för fort. Men jag börjar faktiskt jogga igen. Höjer musiken så att den överröstar mina andetag.

800m:
Känner mig som Rocky. Odödlig. Börjar bli lite svettig i mina gråa mysbyxer, ehh förlåt, träningsbyxor och min gråa hoody. Tittade mig om så att ingen ser innan jag gör några Rocky-moves. Jag luftboxar i takt med musiken. Vaderna levererade någon form av spänst och jag lever mig in i stunden.

1000 m:
Jag går. Eller dör. Jag vet inte vilket. Kan inte känna någon skillnad. Ställer mig frågan varför. Börjar sätta upp små, små mål: Du måste springa fram till den där lykstolpen. Du får gå fram till trappan där. Om den där bilen blinkar får du fortsätta gå annars måste du springa.

1500 m:
Tar vägen genom byn hem för att den är närmast. Ser till att springa när folk kan se mig, jag går där imellan men springer nästan hela tiden.

1700 m:
Funderar på vart gränserna går mellan gå – jogga – springa – rusa – och spurta.
Testar att springa lite fortare. Det går bra – i 10 meter.

1800 m:
Jag är snart hemma. Tvingar mig själv att jobba på. Till min förvåning går det ändå ganska bra. Men jag springer på en skör tråd. Jag är som en blandning av Östermalms Peder och Kenyanen Rita Jeptoo.

2-2500 m max kanske:
Sista spurten hem springer jag, kanske för att jag vill bevisa för mig själv att jag kan, kanske för att det är fullt med folk utanför systemet som ser mig. Jag kommer till vår trädgård och ska hoppa över muren. Smidig som en atlet. Mina ben lydde inte och jag slog tådjäveln i stenarna. Jag ramlar in i trädgården och haltar mig sista vägen över gräsen och in i duschen. Jag tänkte: det här var ju roligt. Det här måste vi göra om… .. .

Idag sitter mina revben still. Men jag har träningsverk. Har till och med träningsverk i fingrarna. Och ryggen. Jag har väl för fan inte sprungit med ryggen!!!?

Jag tänker: det har var jag ju inte så bra på. Men det är nya tider nu. Och jag vill inte stå där nästa år när jag kör Red Bull Homerun med armarna mot knäna i någon slags överlevnads póse. Det är nya tider, nya rutiner. Får se hur länge dom varar…

 

 

 

 

Skallad av en gruka

Jag tog emot slaget med full kraft . Den obarmhärtiga sanningssägande vågen hade skallat mig rakt i pannloben. Under vintern hade jag stressat mig ner till en matchvikt jag var lite nöjd med, 83,2 kilo. Men nu. En dansk skalle och allt var borta. Vågen skrek. Min egen panik vägde säkert flera kilo. Vågen sa åt mig att börja ett nytt liv. Han ville visa mig att ingenting är förevigt och kastade mig obarmhärtigt upp till  87,7 kilo inom loppet av en vecka. OK, det är naturligtvis inte jättemycket. Men när allt sitter i en skalmanliknande lång-öl-mage ser man bara inte lite gravid ut, man känner sig lite offbeach också.

Min plan var enkel. Jag skulle aldrig mer äta. Någonsin. Jag skulle dricka mig mätt på fällvatten. Fikat i kokosbollsfabriken var inte längre så självklar.

Nu – gurka.  Förr – jag rullade runt i livets goda.

Ganska snart hände något med mig. Det var som om en liten bit av mitt liv dog när jag ströp tillförseln av socker. Jag var så trött att jag blev kall i knäna. Min livmoder sov, mina armar löd någon annan. Kokosbollarna såg ut som en – ja, inte som kokosbollar i alla fall.

Men jag var fast besluten. Det skulle hålla. Jag skulle strutta fram på Gotland i sommar som en mallig hippster med nybyggd caferacer i min nygammla 82 kilos kropp.

Jag ställde mig på min sanningssägande (o)vän igen. Jag hade halvsovit mig genom en dag av bantande och gurkätande. Jag tänkte att något skulle ha hänt. Minst ett par kilo väl? Har ju druckit sjuka mängder vatten o nästan bara käkat gurka.

När jag tittar ner står vågen på 83,7.

VA FAN! En lögnande sanningssägare??? Är det ens möjligt?  Jag visste inte om jag skulle vara glad eller arg. Det hann gå en dag,  -4 kilo?!?!

Nu sitter jag här och matar min mun med crossainter och sköljer ner dem med en Loka Crusch Hallon. Inte för att det är en så god blandning, utan för att det är djävligt långt från gurka och vatten.

 

 

 

Jag är bättre på att köra bil än dig.

Jag är bättre på att köra bil än dig.

Idag snurrade jag för tredje gången i vinter. Förlorade ett förställ i en inbromsning med Kokomobilen och for rätt ut med rumpan före i en korsning. Men det betyder inte att jag inte är en bra chaufför. Det betyder snarare att jag är bättre än dig som inte snurrat. Jag har krockat, åkt dit för fortkörning, blivit av med körkortet, krockat in i hus och voltat två gånger (dock under tävling). Allt detta gör mig i statistiken till en sämre bilförare med högre försäkringspremie. Egentligen är det tvärt om. Jag ser det som träning. En träning som alla behöver med få ens har testat på. Jag tycker det skulle vara lag på att alla som framför fordon på hala underlag skulle göra minst två dagar per år på en frusen sjöis. Inte bara för att det är roligt utan för att det faktiskt räddar liv att veta hur en bil beter sig.

Vad är det som gör mig till en bättre förare än dig? Inte något nödvändigtvis. Men troligtvis ganska mycket. Jag släntriantransporterar mig aldrig upp till Sälen eller ut till sommarstugan. Jag kör dit. Möjligtvis för fort och troligtvis på ett annat sätt än du men jag kör i alla fall. Jag är där och jag vet vart bilens fyra hjul är. Jag söker alltid flyktvägar om något skulle hända. Vet exakt hur halt det är. Har alltid uppsikt på mina medtrafikanter. Ser jag någon sladda till vet jag vart jag ska ta vägen. Kör du av och är på väg rakt ut i skogen finns det alltid ett litet träd att sikta på. Det är bättre än att låta fru fortuna välja träd åt dig.

En del sänker farten tills något inte borde hända. Men så länge de inte har en aning om vad de ska gära när något trots allt händer är den taktiken verkanslös. Det är möjligt att något tycker jag utmanar faran när jag kör. Inte jag. Men om den någon har rätt så vet jag i alla fall vad jag ska göra när faran kommer.

Ähhh, va faaan. Nu läste Carolina mitt inlägg och anklagar mig för att ha hybris, vara en självutnämnd världsmästare och en person helt utan verklighetsförankring. Hon tittade på mig, länge, och gav sen ifrån sig någon form av axel-skak som man bara gör när man är kissnödig eller sjukt äcklad. Tror inte jag skriver klart detta.
Men det var en oerhört bra och insiktsfull avslutning som skulle sy ihop denna säck av visdom. Tyckte jag i alla fall… Utan att ha hybris…

 

 

Spontant som en guldklocka

Image

Carolina får ofta höra hur duktig och tålmodig hon är som står ut med mina infall. Jag är visserligen glad att hon står ut. Men det är inte MINA infall som jag är orolig över. Det är inte som om det är jag som är spontan! När det gäller spontanitet ligger jag i lä kan jag säga. I ena ringhörnan står jag som en välförtjänt guldklocka för trogen tjänst, i andra står min fru. Lätt som en vind flöjel. Alltid redo att hoppa på, ändra om eller byta riktning. Det är orättvist. För det är jag som alltid får den där ”Men Maaats” sucken. Den där sucken som bäst ges med huvudet på sned.

Det enda jag försöker göra är att små skritta två och ett halvt steg bakom min galna ryttarinna till fru. Faktiskt. Det var hon som provade en kokosboll, inte jag. Det är hon som gillade senap, inte jag…

Innan vi ens hade köpt Åre Bed & Breakfast åkte vi skytteltrafik mellan länets alla auktionshus och letade grejer som skulle kunna ”vara bra att ha” om vi någon gång  i framtiden skulle ha ett B&B i Åre. Hon köpte en 150 år gammal entrédörr till vårt sommarhus på Gotland innan vi hade hunnit lägga första budet på huset. Och så där håller det på. All in, all the time on all things…

Härom kvällen sitter jag i källaren och fixar med hennes nya Iphone. Säkerhetskopierar mig genom ett minfält av äpplen och päron. (Själv känner jag mig alltid som ett päron när jag håller på med äpplen) Jag blir störd i min nytillsatta roll som it-administratör av min fru som ropar från ovanvåningen:

- Kan du ge mig mitt lösenord på Lauritz som finns på min dator?
- Nej, svarar jag. Inte för att jag inte kunde kolla utan för att det var det enda någorlunda trevliga svaret som kom ut ur min överkokande it-analfabet-hjärna. Jag tog inte mer notis om förfrågan. Jag frågade aldrig vad hon hade hittat. Tur var väl det. Hon var på väg att lägga ett bud på 6 stolar som skulle passa svinbra i vårt kök. Eller rättare sagt: i det kök som kan bli vårat. Ett kök som finns i ett hus som vi inte äger. Ett hus som vi spontankollade på i torsdags.

På tal om det förändring. Vi har sålt Åre Bed & Breakfast. Det tog 5 månader…

Nu går vi ALL IN på kokosbollarna : )

IMG_7597

 

Jag skulle vilja ha en regel masonit gips. Ett storpack om ni har…

Om du nu inte är så bra på att bygga bygg grejer så måste du ju åtminstone vara bra på att handla bygg grejer? sa han när vi stod där lutande över den flitigt hyrda flyttkärran.
– Nej, svarar jag. Ännu sämre…

När jag går in i en bygghandel är det som om jag blir fartblind, dum och hungrig på samma gång. Lika otålig som en tonåring på ett konstmuseum irrar jag fram bland hyllorna och försöker gång efter gång läsa lappen so Carolina har skrivit som jag har i min hand. En lapp där ALLT står. Dimensioner, tryckat eller inte tryckat, antal, längd och sort. Ibland till och med uppskrivet i samma ordning som butiken är organiserad. hMen det GÅR inte. Min hjärna är gjord av teflon. Jag letar, jag letar igen och sen frågar jag. Ibland i omvänd ordning och oftast om fel saker. För även om jag får hjälp kommer jag alltid hem med fel grejer. Jag kan själv ha satt upp reglarna hemma och vet att det är 60 centimeter mellan dom. Ändå kommer jag hem med gipsskivor som är 90. När jag sen i ren ilska åker tillbaka till brädgården för att byta, ja då kommer jag hem med gipsskivor i rätt mått, men av fel sort. Jag vill inte ens gå in på vad som händer när jag försöker köpa list. Eller foder. Eller vad fan det nu heter. Blir det inte fel så blir det garanterat för lite. Jag hade kunnat förklarar varför det ofta blir fel om jag hade vetat. Men så fort jag närmar mig en järnaffär går min hjärna in i ”safemode” och genererar bara kräm nog till dom mest livsupprätthållande funktionerna. Och för att iscensätta den listiga plan min hjärna helt automatiskt genererar för att kunna ta oss därifrån så fort som möjligt.

Men för att vara någon som inte kan bygga och inte kan handla så är jag ändå lite nöjd över allt som ändå detta livsuppehållande hav av projekt mynnat ut i.

Nämligen vårt liv…

I ett hav av mörk gegga stod jag och duckade för flygande vitt fluff

Igår stod jag i vår Åre Kokosbollsfabrik i min lite för korta, lite för tunna och lite för tajta T-shirt från Dolce Gabbana. Jag tänkte att jag skulle vara lite fin nu när butiken skulle vara öppen. När jag kom till jobbet var det min pensionerade gå-bort tischa. När jag gick hem var den en putsduk till rallybilen. För det är inte lätt att klä sig för en dag på jobbet när man har en kokosbollsfabrik. Först ska man handlöst dyka i rakt in i ett hav av vitt fluff, vilket utesluter all form av mörk beklädnad. Samtidigt som du ska vara representativ när det kommer kunder i butiken och som om inte det vore nog ska du sen städa ur chockladmaskinen, som är ett minfält av mörk chockladgegga och utesluter all form av ljus beklädnad.

Att få bort stelnad chocklad från alla rostfria delar är som att gå igenom en seperation. Först ser allt mörkt ut, sen stretar man på och tror att allt ska lösa sig. Det gör det inte. Delvis för att du varit för snål och köpt en för liten varmvattenberedare, delvis för att chokladen vill dig illa. Med kyltrubbiga fingrar och en igentäppt diskborste går chokladen över till en seg gegga. Det är nu man börjar skylla på varandra. Det är nu inget är ditt fel. Du börjar hatar den goda vackra chokladen. Du hatar duschmunstycket som alltid verkar stå på chockladens sida och sprutar med för hårt tryck vilket resulterar i att du dränks med något som liknar bajsvatten. Det är nu du slinter med diskborsten och borrar in ett hörn av maskinparken i din hand. Det är inte nu livet leker som fabriksgolvsarbetande kokosbollsfabrikör. Och det är alltid då det ringer i dörrklockan och du får dagens sista trevliga kunder i butiken. Till slut har du och chokladen gjort slut. Separationen är klar och det är dags att vända blad. Tomheten känns påtaglig men ändå greppbar. Du torkar rent alla blänkande ytor. Du vrider ur dina kläder och du vänder dig om, du vänder blad och lägger den mörka tiden (och geggan) bakom dig. Då inser du att du glömt att diska ur den stora fluffiga fluffmaskinen som står i motsatta hörnet av fabriken.

Att få bort stelnad fluff från alla delar är som att gå igenom en separation. Först ser allt…20141202_gostafries_DSC1078

Att vara en bra vän är svårt. Att vara det på facebook är ännu svårare.

Här kommer några oombedda råd från en som aldrig påstått sig veta vad som är rätt eller fel. Men heller aldrig kunnat avstå från att raljera lite över andras tillkortakommanden : ) 

• Bjud på dig själv, eller åtminstone: Bjud inte på mig.
När någon bjuder på sig själv. Skratta gärna. Like´a går också bra. Men fortsätt inte på samma enkelriktade väg och strö salt i såren. Det är menat som ett skämt. Inte en boll på volley som det bara är att smasha in. Dörren är liksom redan öppen och skämtet är redan förbrukat. Hitta på nåt eget. Bjud på dig själv istället för att mumsa på mig.

• Bilder på dina barn
Lägg aldrig upp mer än 1-2 bilder i veckan på dina barn. Jag lovar. Du kommer tycka dom är lika underbara även om du inte får 42 like´s om dagen av folk som tycker dom är såååååå sööööööta.

• Matbilder
Har du ätit fiskpinnar och potatismos till middag. Bra för dig. Men inte för mig. Mitt flöde är redan mätt. Och om du skulle käka en skaldjursplatå på en marmorklädd terrass i St Tropez tillsammans med Avici, Angelina och Sebastian Loeb får du gärna skita i denna regel och posta så som om livet hängde på det. Annars inte…

• Selfies
Det kan vara OK att ta en Selfie även för dig som är över 24. Men tänk på att aldrig någonsin göra en duckface. Du har gått för långt redan när du höjer ena ögonbrynen, eller gud förbjude bägge, i någon form av föryngringsgrimase.

• Blommor
Livet är inte bara en dans på rosor. Så varför envisas du med att endast visa det? Bilder på två glas rött och ett dussin rosor gärna ackompanjerat med #bästa mannen överraskar. Eller en bild med hashtaggen #bästamannen #loveofmylife.

Jag säger #hållkäft #orkarinte #Iwanttoslapyouinyourfacewiththeredroses

• Hundliv
Jag vet att du har en hund. Den är jättefin. Jag vet att du gillar din hund. Jag gillar min med. MEN JAG VISAR DEN INTE 20 GÅNGER OM DAGEN FÖR DET…

• Unikitet
Till dig som bor i Stockholm. Glöm för allt i världen inte att ge mig alla detaljer om din nya landsvägscyckel. Eller vilka maratongspringprylar du köpt den senaste veckan. Eftersom du är helt själv (obs! ironi) om dessa långdistansbedrifter kräver det en ständig ström av uppdateringar i mitt flöde. Inte för att jag vill se dig plågas utan bara för att det är så himla unikt. #wowencykel

• By the way – jag har sett ett ”latteskumsblad” förut

• Väder
Jag behöver inte veta att det just nu är -17 grader i Hudiksvall. Och vill jag det kan jag se efter själv. Enda undantaget på denna regel är Åre där man alltid måste uppdatera all form av väderförändring konstant.

• Morgontrafiken
Jo, jag vet – Det ÄR tråkigt att sitta i bilkö. Men högst troligt var det ett kalkylerat, övervägt val när du valda att bosätta dig i en förort. Så sitt still och sluta gnäll!

• Frågor utan svar.
Posta aldrig påståenden som inte har något svar. Typ: ”Jag klarar det inte längre.” eller ”Ibland är det så tungt .” OM du vill ha min glädje eller min empati måste du ge mig lite mer än så. Ett stort frågetecken och en hel kommentarskolumn med gissningar hjälper sällan varken dig eller andra.

Men förutom allt detta. Kör på!  I want it all! Posta, dela, gilla. Tänk inte alls på att du crawlar i ett interaktivt minfält fullt med beundrare, troll, släktingar, föredettingar, polare och framtida arbetsgivare.

 #vemärjagattdömma #högahästar #görsomjagsägerintesomjaggör

 

duckface

 

Nä, jag kan inte verkligen inte åka skidor idag. Strålande sol? – Ses på toppen om tio.

Idag log gudarna. I alla fall dom som bestämmer över vädret.
På schemat stod städning hemma, städning på Åre Bed & Breakfast och fortsättning på den eviga cirkel vi lever i där vi minst tre gånger per år måste, av olika anledningar, flytta runt på 80% av våra ägodelar. Är det inte innanmätet i ett renoverat sommarhus som ska till ett annat sommarhus så är det en regelrätt flytt. Eller så är det en renovering som spårat fullständigt. Eller så köper vi, eller säljer, något företag. Man kanske skulle byta namn till Constant Moving istället för det oerhört idéfattiga namnet 2xAngland AB (och ja, jag måste stava det varje gång).

Men idag blev det inte städning. Idag, med min frus överseende, svarade jag ”Fuck it” på ett sms. Fuck it betydde ”hej då städning” och ”hej årets bästa skiddag”…

Vi skulle upp på Åreskutans topp. 14 hundra 20 meter ren glädje (och lite träningsverk skulle det visa sig). Vi börjar med att tolka upp med skoter, de lättaste 50 kronor jag någonsin spenderat. Uppe på toppen är det som alltid magiskt. Eller idag är det extra magiskt för nästan alltid är det magiskt på ett helt annat sätt. Idag är det strålande sol, vindstilla och jag-kan-åka-utan-handskar varmt. Kändes som om vi var på världens högst belägna mack. En mack som fyllde våra själar med bränsle. Dagens äventyr var att åka ner till Huså. Ingen av oss hade varit där eller hittade dit. Men vi begav oss på den iögonfallande vackra turen ner mot baksidans baksida. Tystnaden var så tyst att det surrade i skallen. Det var vackert. Solen gav oss fart. Den och stavarna då det inte var någon extrem lutning. Snarare någon slags jakt på lutning över huvud taget. Men vi tog oss fram. Ibland rusade vi till och med fram genom fjällen. Rakt genom en renhjord på 50 renar. Hur magiskt är det? Resans mål var en liten oansenlig restaurang vid foten av Huså´s backe. Men det var långt dit. Vi åkte och njöt. Vi åkte igen. Vi stannade och frågade en skoteråkare. Vi åkte lite till. Vi åkte så långt att jag trodde att vi snart skulle vara tillbaka på samma ställe där vi började. Men där. Precis innan vi mötte oss själva. Pang! Efter att snön nästan tackat för sig så såg vi den efterlängtade restaurangen. 8,5 mil… förlåt… kilometer senare satt vi med en överraskande god hamburgare och en välförtjänt öl och lapade sol. Magiskt. Restaurangen ville oss till och med så väl att dom stekte riktiga pannkakor till barnen. Turen hem, på skoter över fjället, var en upplevelse bara den. 25 minuter ren njutning.

Jag kan inte nog rekommendera denna tur. Inte för dom radikala åken. Inte för att ni nödvändigtvis har turen att stöta på en renhjord utan för att det helt enkelt är obetalbart skönt att vara ute i den svenska fjällvärden när vädrets makter står i din ringhörna med både handduk och vatten och hejjar på.IMG_8472IMG_8474 IMG_8476 IMG_8479 IMG_8480 IMG_8482 IMG_8483