Jag – en knalle.

Idag stod jag på en marknad och jobbade på min reportoar som knalle. Det var en liten marknad och jag krängde kokosbollar. Hösten och jag hade blivit sams sedan i fredags och den hade lugnat ner sig lite. Dom dubbla orkanernas charm var som bortblåst. Mässan började tio, men eftersom jag är ovan knalle kom jag för tidigt så jag var där 8.30. En van knalle hade vetat att det inte var någon ide att komma innan 11.

När man är knalle måste man vara bra på några saker:

  1. Äta väldigt, väldigt fort (eller helst inte alls).
  2. Kissa väldigt, väldigt lite (eller helst inte alls).
  3. Gilla att stå väldigt, väldigt mycket.
  4. Att kunna snacka om allt och kunna lyssna på ännu mer.

Redan vid 9 var jag kissnödig. Vid 10 bultade det när jag andades. Vid 11 bestod min kropp av 80% kiss och 20% panikhunger. 80% kiss, 20% hunger och 41,5% trötta stumpar till ben. Kalla ben. Speciellt mitt högra bens ena slut (foten). Jag hittade nämligen inte två bra skidstrumpor i morse så jag tog en fin alpinsocka till vänsterfoten och en Dressman-kontors-strumpa på den högra. En sak vet jag nu. Dressman står inte på marknader hela dagar. I alla fall inte med sina egna strumpor. Jag hade en fot och en isstump.

Sen hade vi grannen. Han som sålde rökt kött bredvid mig. Han som hade en dement mor och två gamla svärföräldrar som vägrade lägga in sig på hem i Örebro. Han vars fru körde bil för fort och var snart helt utarbetad. Han du inte kände innan han backade på ditt stånd med nyuppackade kokosbollar i morse. Han som haft tre vattenskador på två år i sitt rökerier. Han som bara haft en ny maskinpark som stått och kostat pengar. Han som när älgjakten började fick stå med pannlampa och stycka kött. Han som hyrde en källare mitt i stan på 70-talet för 60:-kronor i månaden där det var så kallt om nätterna att han ibland tältade i sitt eget sovrum för att hålla värmen. Han som först kallrökte och sen varmrökte sitt kött för att köttet skulle öppna sig. Han som inte tror på mat från butiker. Med honom ska du prata. I någon slags kombination av lite att göra, artighet och en vänskaplig välgärning står du där och pladdrar. Inte så mycket om
Gumball 3000 eller mäklarbrickor, mer om hur allt var bättre förr (hur nu jag skulle kunna veta det).

Men det är så man gör när man är knalle. Man packar upp, snackar, säljer kokosbollar, packar ner, byter varor med sina grannar och sätter sig i bilen och trycker i sig luftorkad skinka, hemlagad getost och nysyltad gurka på vägen hem.

IMG_8280

 

 

Jag – ett musikaliskt underbarn.

Jag har alltid haft lätt för musik. Som barn var jag ett geni i höjd med Mozart. Tonerna i mitt huvud flöt genom mina fingrar och ut i välljudande serinader. Jag spelade på gehör med ögonen stängda. Jag spelade så att fåglar föll till marken, armar knottrades och luften stelnade. Det spelade ingen roll vilket instrument jag hade till mitt förfogande. Allt lät bra. Det var åtminstone vad min mamma sa. Ibland även min tvärflöjtslärare. Men oftast bara min mamma. O så jag. Jag med mitt obotliga självförtroende körde över både självinsikten och logiken. Allt gick ändå bra och jag gnetade på med tvärföljtandet. Några stackars kyrkbesökare blev mina vittnen och någon gång stod jag ensam på scenen i en aula. Mamma applåderade och såg stolt ut. Tjejerna tittade ut genom fönstret och snurrade tuggummitrådar mellan fingrarna.

Det var någonstans där jag insåg att jag har blivit grundlurad. När lägerelden började tona upp sig i mitt medvetande. När jag insåg vad Mats just denna sommarkväll kunda åstakomma på en strand utanför Halmstad bara genom att flyta ut lite toner genom sina fingrar. Det var då det klumpande sig i halsen och jag gick hem till mamma och sa. STOPP. Jag vill inte spela mer. Och förresten, hur kunde du??? Mamma förstod ingenting. Men jag däremot förstod nu allt kristallklart. Vem, VEM, blir impad av att man spontan slänger fram en tvärföljt framför en lägereld med en massa tjejer, folköl och förhoppningar? Vad hände med att spela gitarr eller varför inte munspel åtminstone???

Den insikten fick mig att sluta. Den och att min musiklärare kom på mig att ha fuskat igenom fyra år av studier. Jag lärde mig nämligen aldrig noter. Mitt gehör räddade mig från den lilla onödiga detaljen. Jag bad honom bara spela igenom låten och sen använde jag mig av noterna som någon slags riktningsvisare. Det gillade han inte och han krävde att jag skulle lära mig dom. – OK, sa jag. Jag ska. När jag kom hem den veckan ringde jag och bad att få sluta med musik.

Däremot har jag alltid haft en dröm om att få jamma. Jag har fortfarande inte släppt tanken på att jag ännu kan vara den där musikaliska talangen som kan få fåglar att falla. Jag ser mig själv jamma med dom stora musikerna på dom stora scenerna. Min skeva självbild blev inte bättre av att mina vänner tvingade upp mig på scenen på mitt och Carolinas bröllop. Jag skulle spela munspel tillsammans med bandet. Jag hade inte spelat munspel mer än tre-fyra gånger i mitt liv. Jag stretade emot. Klagade. Spjärnade med klackarna mot det hala parkettgolvet. Till slut bars jag upp på scenen och bandkillen sa:
- Vi kör nåt enkelt. Hoppa in när du är redo. Och så slamra dom igång någon tre-akords rock/blues dänga från svunna tider.
Jag stod där och tittade. Sen hoppade jag in. Jag hoppade direkt in i Halmstads alla lägereldar. Jag såg mina kort stärkas för varje rätt ton jag tog. Folk förväntade sig skämshumor men fick en konsert. Jag vet inte om det berodde på att jag var full, eller att alla andra var det, men den kvällen kunde jag spela munspel. Det lät så sjukt djävla rockigt att jag fick mina 15 sekunder av Woodstock. I was a star!

I helgen var vi på en supertrevlig middag. Om jag inte redan hade vetat att han var musiker hade jag misstänkt det då hela rummet var fullt av gitarrer. Efter ett tag kom gitarren fram. Tyvärr framkom det också att jag hade någon slags skev självbild av att ha varit Mozart när jag var barn. Och tyvärr hade de någon slags blockflöjtslåda som lägligt åkte fram.

Såhär i efterhand kan man säga att ett mål i livet uppfylldes. Jag fick min jamning. En jamningssession med en äkta musiker. Jag kände det till och med genom vinet. Jag spelade och han följde efter. Vi var ett. Tonerna flöt ut genom mina fingrarna. Fåglar föll.

Eller det var i alla fall vad jag trodde tills jag hörde min frus inspelning dagen efter…
Den här bjuder jag på!

Vi vann högsta vinsten på Trav och plötsligt var det någon som sköt allt rimligt på en och samma gång.

Vi stod där och sippade på champagnen och ritade roliga gubbar i ishinkens rimfrost. Vi hade varit fullpottsvinnare i någon timme och vi gillade det.

Det var före barn. På den tiden när man bekymmrade sig om man skulle ha vita eller rosa liljor i den höga glasvasen som stod på hallgolvet. Det var under afterwork-éran. Eller Gör-precis-vad-du-vill-även-när-du-inte-ens-vill-det åldern. Allt var roligt, enkelt och ganska så tilltalande. Det är så jag vill minnas det i alla fall. Lönen räckte och ämnesomsättningen jobbade bättre. Jag och Carolina bodde i Stockholms innerstad och vi skulle gå ut tillsammans med fyra av våra närmaste DINK-polare. Vi skulle gå till Storstad. Ett superhett ställe som skulle fungera som förhak till något annat superhett ställe som jag inte minns. På eftermiddagen gjorde vi oss i ordning. Vi slet med kvällens klädval och byggde upp någon slags vi-ska-gå-ut känsla. Plötslig säger Carolina att hästarna nog var på TV.

- En liten Harry Boy, tack, hade någon av oss sagt tidigare samma dag och nu skulle det hovas in full pott. För det är väl därför man spelar. För att vinna högsta vinsten. Tänk så många timmar jag lagt på blocket under rubriken ”OM jag hade vunnit si och så mycket pengar skulle jag köpte den här, och den här, eller den här”.

En sak blev ganska tydlig den där storstads eftermiddagen. Det är enklare och tro att man ska vinna högsta vinsten än att faktiskt göra det. När du står där hoppandes framför TV med alla rätt på kupongen i din hand. Då är allt mycket, men inte enkelt. Du bara skriker rakt ut. Du skrikväntar på att halloan ska tillkännage vinstprognosen. Exakt just nu har du ingen aning om hur mycket du har vunnit. Ska du åka privatkråka ner till St: Tropez för en weekendresa eller ska du samåka till Skövde för att arbetsträna? Du är ett i vakuum. Du tror att du gjort en plan vad du skulle göra OM du vinner mycket pengar. Det har du inte…

Så småningom sansade vi oss. Vi klädde på oss något färglatt svart och gick till restaurangen. Vi kom för tidigt. Vi hade nämligen en plan. Vi ville fira vår vinst med champagne. När våra vänner kom möttes dom av ”skumpa och ståt”. Alla lös upp och frågade vad vi firade. Det är nu det börjar bli riktigt intressant.

Vi ger dem varsit glas skumpa och utbringar en skål. Spänningen, och väntan på svaret, är påtaglig, till slut säger vi att vi fått alla rätt på hästarna. Vi har vunnit. 7 rätt!!!

BOOM! Någon sköt allt rimligt på en och samma gång. Lika osannolikt som att vinna drömvinsten kunde våra stackars vänner ha förberett sig inför sin egen reaktion och än mindre dölja den. Det gällde alla fyra. Alla stelnade till. Kanske obemärkt för en förbipasserande men tydligt som ett basebollslag på en trumcymbal för oss. Det fanns ingen glädje i blicken, inte ens förvåning fick plats, där fanns bara en skräck. Med det var inte missunsamhet som paralyserade dom. Det var ovetskapen om hur mycket vi hade vunnit. Deras hjärnor handskades med orimliga belopp som oförtjänt hoppat rakt över deras huvuden och ner i knät på deras bästa vänner. Det gick inte att få ihop. Det var inte rättvist. När vi gjorde slut på deras outtalade lidande och berättade att vi vunnit 19.322:- var det som att någon sköt igen. Boom, boom! Någon sköt tillbaka allt rimligt. Då kom skratten, kramarna och den genuina glädjen av att unna någon annan en bonus. Vi utbringade en skål och flöt in i Stockholmsnatten. Även om inte bonusen var så stor så stod där ensamma på världens högsta berg med armarna uppsträckta mot skyn. Harry Boy hade bara gett oss hela världen. Vi kände oss utvalda. I taxin hem kom det fram att taxichaffisen också hade vunnit den dagen. Det hade även fyra av hans polare gjort. Delad glädje är inte dubbel glädje, det är exakt 19.233 kronor.

Idag vet jag inte hur jag skulle göra om det var 119 miljoner vi vann istället för 19 tusen. Jag vet ärligt talat inte hur någon skulle kunna hantera det. Inte jag, inte mina barn och framförallt inte mina bästa vänner.

Oj, vänta… Måste sluta… Måste hinna ner till ATG…

 

Det gör inget om din granne ligger hela tiden.

Det gör inget om din granne ligger hela tiden.
Det gör inte heller något om dom ligger med varandra hela tiden och att du hör det.
Det som gör mig galen är när du hör hur dina grannar ligger med varandra hela tiden i en takt som får jorden att stanna.

Låt mig berätta om ett grannpar vi hade en gång:
Jag hade aldrig prata med mina välljudande grannar. Bara nickat lite under lugg när jag mött dom i trappen. Det hade aldrig  känts som att det var läge att småprata. Allt jag såg när jag mötte dom var den film som jag själv hittat på till den vansinns färd jag hörde utspelas varje kväll.

Han, en två meter lång hårdrockare lika smal som sina hårtoppar. Hon, en söt, jätteblond en och en halvmeter hög tjej. Dom, det mest förväntade hårdrockarparet som går i ett par för smala jeans.
Jag kan förstå att man ibland kan vara högljudd. Men det var inte hennes eller hans ljud som störde mig. Det jag inte kunde förstå var hur man INTE kan höra att ens säng spelar EuroDisco mot väggen när man är mitt uppe i intervallträningen. Alltså vi pratar inte snabbt, Sveriges snabbaste trummis slår 2500 slag i minuten, det är snabbt. Det gled dom här igenom som en mellanakt. Dom var för mig vad dödsmetall är för dansband. Vi har till och med försökt efterlikna denna snabbspurtande kärleksatlet. Det gick inte. Det slutade både i stukat självförtroende och stukad penis.

Låt mig berätta exakt hur det gick till. Varje natt.

22.14 Det börjar som en en cylindrig väldoftande träeka. Dunt – dunk – dunk – dunk.
22.16 Nu har någon trimmat den stackar ekan. Dunk dunk dunk dunk
22.18 Nu: dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk
22.21 Du hör henne stöna tre gånger. Du hör honom stöna en gång. Dunkandet upphör.
22.22 Du hör någon gå över rummet och sätta på kranen i köket.
22.23 Han går tillbaka.
22.24 Du somnar. Säkert han också.

 

 

SJ kan inte lägga ner sina sovtåg – det har dom nämligen redan gjort för länge sedan

Det är slut. Vi behöver inte ha ett mediadrev om att SJ ska lägga ner sina nattåg. Dom har redan gjort det för länge sedan. Det enda som finns kvar är smulor från en svunnen tid. Dom säljer hårda och osmakliga smulor. Nej. Dom säljer faktiskt inte ens smulor. Dom säljer falska flaggor.

Vi gör ett litet expriment SJ, är ni med på det? Tänk er att jag inte köpt er produkt. Tänk er att jag köpt en nöjeskryssning med tex Viking Line. Vi gör ett försökt:

När man kliver kommer ner till Viking Lines terminal får man först gå på en båt som ser ut ungefär som deras riktiga färja, fast med varm lättöl, hårda britsar istället för sängar och en inplastad macka istället för ett överdrivet dignande buffébord. När du åkt några timmar stannar båten och du slussas över till en Ribbåt i några distansmil. Efter ditt nattliga skuttande på Östersjön får du sedan byta tillbaka till en annan båt som också ser ut som en båt fast inte är som en båt. Du går nu som i ett töcken. Klockan är nu runt tio på kvällen. Du är som en fisk som bara glider med strömmen och ser vart du hamnar. För du har nämligen ingen aning. Ingenstans ger leverantören av denna kundvända kvalitetsprodukt avkall på sin upplevelse när du köper biljetten. Det heter fortfarande ”ligg- eller sovvagn” eller ”Kom och upplev Östersjöns roligaste julbord” i annonserna. När du återigen får kliva på nästanbåten (gud förbjude den riktiga båten, den du betalat för att åka) så säger klockan att det är ytterligaren 1,5 timme kvar av nästanbåts färden. Din stjärt säger dig att den snart stänger ner hela blodcirkulationen och inte bara den som blodsätter alla vitala delar under höften. Men du håller ut. Nu har du i alla fall hunnit läsa det finstilta i din sovvagnsbiljett, eller jag menar båtbiljett och inser att du inte får kliva ombord på den riktiga båten (som du trodde du klev på 19.43) förrän 01.48.

När klockan närmar sig midnatt börjar du se fram emot att byta till rätt båt som du förutsätter redan ligger färdig och väntar. Fyra minuter i tolv på natten ropar dom ut att slutdestinationen för denna resa är nådd och man önskas en trevlig natt. Du reser dig upp och går. Men när du kommer ut finns där ingen båt som du kan leta upp din hytt i och försöka falla i någon slags nu-ska-jag-sova-ikapp sömn. Det finns inte ens någon väntsal som är öppen. Du är utkastad i kylan med en häslningsfras som hoppas på återseende istället för en flytväst eller en täckjacka. Du inser att det är nära två timmar till klockan är 01.48 och du inser att båten inte alls kommer att vara på plats mer än några minuter innan avgång. Det är du, fyra medpassagerare och en uteliggare som frågar om vi har stulit hans telefon. Plötsligt binder misären er samman och ni fyra bildar en nattvandringsgrupp. Du spenderar nu två timmar av att nattvandra i Sundsvall som tycks ha drabbats av digerdöden, eller småstadslugnet, det är svårt att säga vilket. Det är svårt att prata över huvudtaget. Ännu mer att småprata med dina nya vänner.

Ni mellanlandar inne på en nattöppen hotellrecepton. Ni går tillbaka. Ni skämtar och leker att det minsann kunde ha varit värre. Äntligen kommer sedan din båt. Som ett ljus i tunneln glider den in och välkomnande öppnar sina dörrar. Du har bokat en hytt. Du har specefikt bokat en brits längst ner. Inte för att du är höjdrädd utan för att du minns hur varmt det var när sex svettiga män låg och försökte dela på syret sist du åkte. Du inser att du blivit placerad högst upp. Du tänker att det får väl gå och öppnar försiktigt dörren till kupén. Värmen och lukten som slår dig i ansiktet gör dig alldeles skär. Eller skör. Kupén är varm, mörk och packad med stora håriga ben som sticker ut ur elektriskt åtsmitande lakan. Du tänker att det får väl gå. Sen hör du snarkningarna. Du tänker: – Det där får faan inte gå.

Efter att ha snackat dig till en annan hytt som visserligen var full av folk (varav en vuxen man som inte ville sova med lampan släckt) men med en ledig brits på mitten så tar du och viker ner dig i den.

Du somnar snart ikapp din rumpa och hoppet börjar så sakta att komma tillbaka. Du tänker att man säkert får sova kvar i båten när den ligger inne i hamnen. Det har man ju fått göra förr. Nattens timmar ska nog räcka för att vara hyffsat fräsch inför morgondagens möten.
Knappt fyra timmar senare väcks du av att vi är framme.
Du ska av.
Båten ska vidare.
Du kastas ut i Stockholms morgonkyla.

Så mina vänner ni kan vara lugna. SJ kan inte lägga ner något dom har skitit i för länge sedan.

God natt!

 

Att åka tåg med SJ

 

Att impa som en tioåring eller på en tioåring är inte samma sak…

1981 drabbats jag av jag-tar-allt-till-sin-spets sjukan. Jag vet inte vad det är med gränser. Jag gillar att vara nära dom. Gärna balansera på kanten till vad som är möjligt. Det är där jag vill slå läger. Det är där jag gillar att sitta med fötterna dinglande över tabbarnas brant och le. Det kanske också är därför uttrycket ”typisk Matsen grej” har förföljt mig genom livet. Man är liksom bunden till att ibland ramla ner för den där kanten om det är där du vill vara hela tiden.

När jag var tio år älskade jag att cykla. Inte som transportmedel, snarare som ett balanseringsverktyg.  Jag ville hela tiden testa den berömda gränsen. Fönstret mellan vinter och sommar var bäst, det var då cykeln äntligen fick väckas ur sin vintervila. Jag minns det som en enda stor blandning av glädje och. Ortens längsta backe utgjorde startramp och kastade upp BMXen i våldsamma hastigheter. Vi lekte Speedway. Spelplanen var den asfalterade korsningen som fanns nedanför backen. Inga vägvakter, inga hjälmar, bara vinterns grus på vårens asfalt och några enstaka förbipasserande bilar. När man leker Speedway är tanken att man gör som dom gör på TV. Man kastar ut bakhjulet i en nästan rät vinkel från kroppen. Du kan kalla dig Speedway eller dyngsladd, vilket du vill. Du hängde över framhjulet och pressade ut cyklarna i en lång, bred sladd. Det var roligt och vi tyckte själva vi hade tagit sladdandet till sin spets. Hur det slutade? Med att mamma satt och plockade jeansbitar från mitt högra lår såklart.

En annan gång när jag cyklade tycket jag det måste finnas någon coolare sätt att cykla på än att cykla utan att hålla i styret. Köra handsfree gjorde ju alla.
Det fanns det inte.

Eller. Det kanske det fanns, men inget bra. Jag skulle nämligen testa om det gick att cykla liggandes på cykeln. Min plan var enkel. Trampa fart och sen lägga ner kroppen på packethållaren. Det gick inte så bra. För det första var det svårt att både se och för det andra var det nära på omöjligt att trampa när den kroppsdel som är högst antal meter över havet är dina höfter. För det tredje så orkar inte dina magmuskler ta dig upp från pakethållaren när farten börjar avta och balansen tryter. Hur det slutade? Med att mamma satt och plockade jeansbitar från mitt högra lår såklart.

Men förtjänsten med att hela tiden förflytta gränserna är inte att bli bra på att få jeansbitar inplanterade i kroppen. Det är att du faktiskt blir ganska bra på det du gör. Du utvecklas och du tror du badar i ett hav av ära och berömmelse. Du tror att du har hittat ett evigt knep och en hemlig ingång till alla tjejers hjärtan. Men med tiden avtar dom trånande blickarna och dom kvittrande fnissen. Dom byts ut mot en bort vänd blick eller en var-inte-så-barnslig suck. För det är inte samma saker som impar på ett kill- eller tjej gäng när du är tio som när du är tjugoett. Det är nästan säkert. Själv är jag dock fortfarande kvar och kämpar med att komma ur impa-som-en-sjuåring- stadiet.
Här om dagen fick jag tillfälle att åka vattenskidor på Åresjön. Jag kastades tillbaka till min ungdoms eviga åkande i Arkesund. Jag minns allt som om det var igår och i mitt sinne finns det ingenting som hindrar mig från att köra med samma attack som när jag var 16 år och åkte så mycket att jag fick ett ”du får inte köra upp mer än 20 liter bensin om dagen” förbud av pappa.

Men så mycket har jag lärt mig att jag måste hushålla med mina attacker. Orken finns inte mer än till 3 fullfartssvängar och sen lite turiståkning, det är allt jag klarar av. Så även denna gång. Vi gav oss iväg på ett spegelblankt Åresjön. Magiskt. Hann till och med titta upp på vårt enormt vackar fjäll. Efter ett tag (alltså typ genast) började jag signalera att han skulle vända. Men det gjorde han inte.  Efter en evigheter nådde jag äntligen fram med mina panikslagna charader och båten vända hem mot bryggan. Vid det här laget var jag redan slut. Plötsligt känner jag den där gränsförflyttande känslan komma smygande. Eller så var det bara känslan av att kanske möjligtvis impa på alla som hängde vid bryggan. Hur som helst skulle jag förflytta gränser. Jag skulle göra dom mest hårresande tre svängarna någon någonsin hade gjort. Armbågen skulle smeka den spegelblanka vattenytan. Vattenkaskaden skulle få ett brandsläckningsplan att vilja byta jobb. En avundssjuk, tronande suck skulle höras över hela Åredalen. Eventuellt lite kvittrande fnitter också. Jag skulle fara fram som en blandning av Silversurfaren i Batman och en strömlinjeformad kaskelott.

Hur det slutade? Efter att jag slutatade studsa på vattenytan och centrifugen hade stannat så ligger jag där halvt medvetslös och guppar i vattnet med sträckt lår, ond axel och med en enda tanke i huvudet. Tänk vad lätt allt var när man var tio…

Jag har just bytt kön. Tydligen.

 

Sitter och suger ut det sista av sommaren på Gotland. Solen har liksom äntligen hittat hit nu, säkert lika mycket för att reta dom som åkt hem som för att glädja oss som är kvar. Mitt bland alla projekt av husrenoveringar, nya affärsfunderingar, barn och glada vänners lag har vi tagit en mellandag. Idag gör vi ingenting. Typ. Bortsätt från att jag forslat bort en jordhög, hängt sjuka mängder tvätt, käkat golunch på Grå Gåsen, varit på dagbio och ska spela fotboll klockan 17. Som sagt – en mellandag.

Inte ett ont anande la jag mig ner en stund ute på altanen. Försökte lapa i mig så mycket sol man om möjligt kan lagra i en kropp inför den analkande termafrosten. Kände mig tillfreds.

Min fru har ibland insisterat på att hon är gift med en tjej. Nej, inte så. Inte så som i mina drömmar. Glöm det! Nej, hon menar att hon är gift med mig – en tjej. Jag har alltid skämtat bort det men också alltid innerst inne hållit med. Det är inte hon som vill prata ut om saker och ting, eller måste berätta vad som har hänt  under dagen. Det är inte hon som behöver höra hur älskad man är, det är inte hon som måste älta saker som inte gick som det skulle. Det är jag.

Men trots alla signaler och varningar hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Mitt oskyldiga vilande skulle ta allt till nästa nivå.

I alla fall, mitt i mitt lapande kommer min fru och tycker att jag ska lyssna på en Pod. Hon säger; - Nu ska du få lyssna på hur en typsikt tjejtjej är.

Hon menar; – Lyssna på den här så kommer du nog känna igen dig.

Podden var Hanna och Amandas – Fredagspodd. För mig, just då, var det bara en pod. För mig, just nu, något helt annat. Någon lös plötsligt en lampa i ansiktet på mig och frågade;
– Vem är du?

Amanda berättade några, för henne, pinsamma upplevelser om hur PMSig hon kunde vara. Känslorna svämmade över och gråten låg liksom utanpå kroppen. Lättillgänglig och förlösande kändes det som. Ämnet i sig var inget problem även om jag inte direkt kunde relatera till det. Kan inte ens relatera till det genom min fru då hon verkar helt opåverkad av PMS och aldrig ger någon som helst sken att ha, eller inte ha, det. Podden var roande och både Hanna och Amanda vågade bjuda på sig själva. De gav mer energi än de tog. Men det var när Amanda började berätta om hur hon kände sig när dessa gråattacker kom som det blev lite väl jobbigt. Plötsligt började jag skruvade på mig. Kände en lite för ofiltrerad och oförställd igenkänning. Hon berättade hur hela hennes värld rasade samman för att några blåbär hade blivit intrampade i den vita mattan. – Japp, absolut. Det skulle jag också uppleva. Men det skulle säkert många. Nästan alla säkert eftersom mattan både var nyinköpt och säkerligen dyr. Men när hon sedan berättar hur hennes tankar skenade vidare blev det riktigt intressant. Snyftande berättar hon att det minsann inte är någon ide att man köper någonting till detta usla hushåll, allt förstörs ju ändå i denna eviga krigszon (kallad småbarnsåldern). Hulkande hittar hon genast någon annan att skylla på (som naturligtvis och helt logiskt var hennes man som köpt blåbären och inte hennes barn som trampat in dom).

Och det är här jag helt plötsligt känner att jag byter kön.

Jag känner igen mig i varenda ord hon sa (när hon hade PMS). Förtvivlan, den för långt dragna skyldighetsprocessen och den förlamande uppgivenheten att allting alltid kommer att vara så här och att allting alltid leder till det värsta tänkbara scenariot.

Kommer jag hem och ser mina barn slänga av sig smutsiga skor i hallen tror jag automatiskt att dom kommer sluta som oempatiska bratts som kör cross fulla i vardagsrummet. Vill dom inte äta frukost vid bordet utan envist insisterar på att sitta framför TV tror jag automatiskt att de kommer vara sondmatade, sittmonster som lever sitt liv genom GTA, den mörka sidan av internet och på Gorby´s piroger. Vill dom inte ta på sig på morgonen ser jag en enda stor bild av ”Naken Janne” framför mig. Jag ser vad som händer exakt i stunden, min hjärna tolkar min 4-årings handlingar vore 44 årings handlingar. Sedan avslutas hela hjärnutflykten galant med att multiplicera händelsen med 2467. Pang! Och så gropen-i-magen känslan på det. Lika med – jag gråter varje gång. Inombords. Inte så ofta utombords. Däremot kan min mun ibland säga en del ogenomtänkta och av scenariot smittade saker. Oftast inga bra saker.

Men som tur är går det över. Jag blir ledsen/arg/uppgiven lika fort som jag blir glad och då glömmer jag lätt att jag var sur nyss. Kanske en bergodalbana som inte går hem hos barnen lika mycket som de på Gröna Lund. Men vaddå, vad ska jag göra då. Det är ju inte mitt fel. Jag har ju PMS…

Så här sitter jag nu och måste kompensera att jag är från Venus. Jag beslutar mig för att göra någon manligt. Jag går ut och tänker slå i en spik i något av alla våra projekt, eller borra hål i typ betong. Men jag når aldrig snickarboden, när jag går vår fina vitgrusade gång mot boden märker jag hur gräset har börjat slå rot. Det slutar med att jag sitter på huk brevid en halmkorg iförd ett par för små blommiga trädgårdshandskar och rensar ogräs i 1 timme.

Skönt att jag äntligen fick befästa min manlighet…

 

Det är ingen brygga. Det är en social plattform.

Igår var det strandväder. Den mjuka varma sanden smekte mig på ställen jag ville och ställen jag inte ville. Solen hade lyckats tränga sig genom alla mörka högsommarmoln. Den eviga domedagsblåsten drack vi bort till lunch. Efter det kändes den inte lika mycket. Jag mådde bra, barnen byggde sandslott och semestern semestrade sig lite extra mycket. Den rent av Gotlandade sig så där som man drömmer om. Men det är något som gnager i mig. Nåt är inte som det ska vara på sommaren.

Jag saknar ett oljud. Det lugnande, distinkta oljudet av en ilsken två-takts motor som smattrande skär en båt genom fjärden. Lukten från motorns oförbrända rester, lukten från solvarm plast och känslan av att sätta sig på en tygdyna du trodde var torr. Saknar ibland till och med att ösa båten efter regnet. Längtan till min barndoms eviga vattenlekar i Arkösund får inte sitt lystmäte här på Gotland.  I Arkösund spänner man sina bågar med cirkuskonster på vattnet. Den som åker bäst vinner. Under några få veckor ute i den svenska arkipelagen handlar allt om brygghäng. Och handlar det om brygghäng handlar det om prylar. Man förtöjer alla leksaker man om möjligt kan binda fast i en brygga. Eller mer korrekt. Man förtöjer dem vid en social plattform, en sommaröppen nöjesattraktion. Jag gillar det.

Men jag kan hantera min längtan för jag vet att min totalitära urladdning på vattenskidor kommer. Jag vet – jag kommer inte orkar i mer än två svängar men dom två svängarna kommer att efterföljas av en våg med beundran, framtidstro och en ny världsordning. Detta är jag säker på. Tills dess sitter jag här med sand mellan tårna, Rosé i glaset och njuter av Sveriges skönaste ö häng.

IMG_1167 IMG_1176 IMG_1178

lack of BPM kills good music

Krampaktigt håller jag kvar i min ungdoms sista halmstrå. Desperat försöker jag lura mig själv ner till de sena tjugo, möjligtvis de tidiga trettio. Jag dras med i tempot. Ibland skakar jag till och med med mitt ena ben som bara en orolig, rastlös ung man gör. Mitt halmstrå – min musiksmak. Hopplös upptempo slash Dance. När jag jobbar sitter jag hela dagar med 180 i puls och 120 BPNM i öronen. Jag önskar jag ändå kunde vara en finsmakare. En snobbig. Men det är jag inte. I min Spotifylista rymms både ”uffes gymlista” och Swedish Dance Charts Top 100. Jag rycks med som om livet vore en spinningklass i nerförsbacke. Jag kommer aldrig att erkänna det, men när Base Hunter hade sin hit ”Now your gone” log jag varje gång jag hörde den och någongång i bilen, ensam på vägen mellan Eskilstuna och Västerås sittdansade jag mig genom natten. Och Eric Prytz ”ligga låt”. Vill inte ens gå in på den… Den enda jag inte gjorde till den låten var nog att ligga…

Men jag har också en förkärlek till cover´s. Speciellt låtar som görs om. En tydlig två för en deal om du frågar mig. Man får liksom en ny bra låt och allt som  originalet stod för får man på köpet.

Så medans jag sitter här och egentligen längtar till Kallis omhuldande partylåtar kan jag ju passa på att:

  1. Rätta till halmhatten
  2. Hälla upp ett till glas Rosé
  3. Ge er några exempel på låten Paraply…

https://www.youtube.com/watch?v=tX_KV7SvDCI

https://www.youtube.com/watch?v=DM2177pHMT0

https://www.youtube.com/watch?v=9PeEaNzg4os

https://www.youtube.com/watch?v=BMB6YOWzQMY

 

En djupledslöpning för mycket

Cliff och jag har spelat varannandagsfotboll sedan första helgen i juli. Vi kämpar både med och mot Sudrets hjältar. Stora som små. Det är faktiskt hur kul som helst.

Förra året när vi spelade Suderboll hände något. Jag förstod plötsligt vad jag skulle göra med bollen. Jag blev inte längre rädd så fort någont passade mig. Tankar från min ungdomsboll som ”passa inte mig, passa inte mig, passa inte mig” byttes ut mot ”jag är fri, samma kant, PAAAASSAAAAA”. Det är faktiskt sant, plötsligt förstod jag vad man skulle göra. Fånga bollen, kanske driva fram den lite, titta upp, och passa. Shit! Vad enkelt. Tänk att ingen kunde kläck ur sig det när jag spelade boll i min ungdom. Nu förstod jag till och med att man skulle titta på bollen när man ska sparka på den. Jag var en virituos bolltrollare som svävade fram likt Busters storebror genom försvaret. Jag var fullständig. Jag vara bra. Bättre än bra. Jag såg det till och med i min sons stolta ögon. Jag hade kommit långt från min ungdoms flackande. Min pappa köpte en gång när jag gick i 8an ett par Addidas fotbollsskor för 900 kronor. Om inte hans son var bäst på plan ville han i alla fall ha något som var det, sa han. Men det var då och nu är nu. Som vuxen har all växtvärk och kunskap smält samman. Jag har gått igenom mitt stålbad och kommit ut på andra sidan som Zlatan (minus all form av bollkontroll och spelsinne).

Min plan var enkel. I år skulle jag växla upp. Nästa nivå bestod av”bissa sparkar”, djupleds rusningar, överstegsfinter och ursinniga frilägesförnedringar i krysset.

Med den fisken nappade ju inte direkt…

I år är allt som bortblåst. När jag springer springer jag inte, jag liksom faller åt olika håll. Om jag snubblande får med mig bollen är det mest tur. Mina djupledsrusningar är inget annat
än oplanerad rörelseenergi som rusar fram utan kontroll. Mina tidigare så snabba vändningar är nu mest ett hack på Richterskalan. Jag spelar som en nervöst stammande rappare i sitt livs sista slutplädering. Jag spelar helt enkelt inte bra. I förra veckan investerade jag själv i nya fotbollskor för 399:- på Intersport. Men det funkade ju inte. Jag kanske får ringa pappa…

IMG_7950