Förlåt.

Jag har bedragit dig. Jag har startat ett förhållande med en annan. Nu när det hon och jag. Jag är ledsen. Det är inte dig det är fel på. Det är mig. Men vi två har funnit varandra. Ingen kan väl ro på sina känslor. Jag måste ju följa mitt hjärta.

Men vi kan väl ändå vara vänner. Vi kan väl skriva någon gång då och då?

 

Ja. Så är det faktiskt. Vi får se hur ofta det skrivs i denna blogg nu. Tiden får utvisa detta. Just nu ligger alltså min energi på min nya träningsblogg. Ja, jag vet. Sjukt otippat. Men jag kommer att göra detta projekt på mitt eget sätt och jag kommer skriva lika utlämnande och självkritiskt som jag alltid gjort. Fast om hur jag går sönder när jag tränar…

Jag ska testa 101 sporter i jakten på att hitta den sport jag brinner för. Och jag kommer blogga om det på vägen.

Så följ mig gärna på 101sporter.se eller på #101sporter så hoppas jag att vi fortsätter att ses. Jag ska iallafall fortsätta att skriva. Det är inläggen härinne (som tillika är de mest lästa) som bland annat gett mig inspirationen till detta nya äventyr : )

http://1000ordiminuten.se/2015/07/20/en-djupledslopning-for-mycket/

http://1000ordiminuten.se/2015/06/07/igar-blev-jag-skjuten-i-brosten/

 

Att åka skidor med två plankor av svenskt friskt stål.

När jag var liten åkte man skidor med ett mantra i huvudet. En slagserie som tränarna spikade fast i ditt inre. Det var nämligen en bedrift att få sina 204 cm långa ”rakskidor” att svänga det minsta lilla. Vi pratar tiden innan timglas. Dagens skidor är lika sköna att åka på som i en ny Volvo XC90. Nu grinar man av glädje där du förr grinade av skräck. Du fick inget gratis. Fram med vikten, känn plöstrycket, arbeta, flytta bak vikten för att få skjutsen ur svängen och sen det viktigaste av allt. KLIVET. Det obligatoriska klivet mellan svängarna var en absolut nödvändighet för att någon någonsin skulle hinna runt i en, med dagens mått mätt, oerhört generöst satt bana. Ett kliv är för dig som inte vet att jämföra med en andraklassares diskodans ungefär. Du står liksom o vaggar från sida till sida. Gärna till takterna av Loke och Efva Attligns låt ”Två av oss”.  Mer än så blev det inte. Och som om det inte var nog med att du inte fick någon hjälp från skidorna så skulle du genomför dessa försök till svängar på en skida. Jag minns såväl hur vi övade på att lyfta innerskidan i vår isiga Yxbacken. Vad hände där? Hur mådde hen som var upphovshennen till innerskidslyftet när någon helt plötsligt började köra men bägge skidorna stadigt placerade på backen genom hela svängen med dubbla balansen och trippla greppet som följd? O andra sidan, detta med att försöka svänga med ett par raka plankor utan någon finess utom möjligtvis ”vibrationsdämpare” medförde också någon gott. Man var så mentalt och fysiskt slut när man kom ner att man aldrig orkade bråka om med vem man skulle åka med i liften. Nu för tiden är det så lätt att åka – du har ju skidor som svänger av sig själv – att du lägger all din energi på vem som åker med vem och hur många gånger. I alla fall om du är under 15 år. Det är inte åken ner som avgör om skidträningen varit bra. Det är vägen upp.

klivsväng

Jag minns en gång en tävling i Ålbergabacken. (Backe och backe, mer en 200 meter hög kulle.) Jag skulle köra min första störtloppstävling. Jag visste redan innan att jag skulle gilla det. Pappa hade startat peppen med att hämta hem ett par svintunga K2 Downhill skidor som mätte modiga 220 cm. Ganska mycket med tanke på att jag var typ 10 år och lika många kilo tung (cirka).

Pappa hade ägnat hela natten och vallat. Vet faktiskt inte om det bara var för min skull han vallade. Han var liksom bäst på det och alla gillar vi ju att göra det vi är bra på. Jag hoppas i alla fall att han tycket det var lite kul att stå där ute i garaget och andas in giftiga ånger. För här var det ingen köpevalla som blaskades på inte. Inte heller någon modern flourvalla. Nä, det var för lätt. Här pratar vi hemkok, digitala snötermometrar och ett oändligt gno´ande med yllestrumpan.  Skidorna var lika snabba och välpreppade som dom var omöjliga att svänga på. Men det visste jag inte på väg upp mot starten. Inte en  chans att jag skulle prova skidorna innan – då försvinner ju den magiska vallningen ju…

Starten gick. Kände direkt att något inte var som det brukade. Hälarna satt liksom fast i marken. Men det var inte min rival som hade lånat en spikpistol. Det var min far som hade köpt 220 cm betong och satt fast i mina pjäxor. Skidorna var så tunga att mina hälsenor blev 10 centimeter längre när jag kastade mig ut från startbåset. På väg fram till första branten intalade jag mig att de extra 90 kilona som skidorna vägde skulle öka min glidförmåga. Det gjorde dom också för när jag kom ner till målbranten gick det jättefort. En sista sväng och sen in mellan målstolparna. Det fanns bara ett problem ingen valla i världen kunde ändra på. Det var helt omöjligt att svänga på skidorna. Jag hade varken tyngden, musklerna eller tekniken för att få dem att ens ändra riktning det minsta lilla. Jag var Titanic på väg mot ett isflak förklätt till en målstolpe. Skräckslagen hinner jag analysera om det är bättre att kasta sig åt sidan eller försöka svänga in i mål. Jag försökte och missade målstolpen med några centimeter. Det slutade med att jag  kom tvåa den tävlingen (men pappa vann vallartävlingen).

Det kanske är som dom säger; att den snabbaste vägen mellan två punkter är en rak linje…

Föresten, jag har fortfarande kvar skidorna. Inte så mycket av nostalgiska själ utan mer för att jag inte har orkat lyfta bort dom…

… och ni som inte tror jag far med sanning kommer här beviset : )
störtlopp_art

En ovanligt rörig början på en ovanligt lugn dag.

Vaknade i morse på golvet. Sängen var full av det underbaraste jag har. Min fru, två av mina tre barn och en hund. Jag fick liksom inte plats. Som en present för att jag jobbat till 23 fick jag ligga på golvet på en 2cm tjock låtsasmadrass.
Somna var inget problem. Vakna gick också ganska bra. Men tanke på att jag hade höftkulan vackert utopererad och uppmonterad på en överambitiöst snidad pedistal av brittiskt ek så måsta jag säga att det gick strålande. Pedistalen stod förövrigt varsamt uppställd brevid den slitna ica-kassen min ena skuldra slarvigt låg nerknycklat i.
Smärtan frigjorde endorfin. Endorfinet gjorde att jag vaknade.
Jag hoppade rakt in i vardagsfloden och riverraftade mig igenom  frukost, vart-är-min-Ipadladdarbråket, qympakläder, påklädnad av tre illbattingar och sen i väg till skola/dagis.

Sen går allt utför.

Jag måste skjutsa vår äldste till bussen för att han ska hinna.
Tillbaka o hämta dom andra (som skulle vara klara men som inte var det)
Skjutsar L till skolan.
Skjutsar K till dagis.
Pratar med dagisfröken och hon frågar om jag har kommit ihåg skidorna.
Hon ser förvånande nog förvånad ut när jag svara nej.
Jag åker hem och hämtar längdskidorna.
Åker tillbaka till dagis och möter en ÄNNU mer förvånad fröken när hon rättar mig och säger att det var utför dom skulle åka.
Åker hem och hämta alpinskidorna.
Tillbaka till dagis igen.
Pussar bort K´s tårar (för att jag glömt skidglasögonen) och ger mig av till återvinningscentralen och slänger sopsäckar.
Levererar inte kokosbollar till två ICA affärer för att det inte finns en chans att hinna det innan min utbildning börjar klockan nio.
Åker till en butik och lämnar tillbaka en kassaapparat vi lånat.
Är sen.
Åker fort.
Kommer försent till utbildningen.
Somnar innan första fikat…

I förrgår var det kramens dag. Vad mysigt tänker du. – Ja, det beror allt på, säger jag.

Det finns massor av olika typer av kramar. En del vill du ha, en del längtar du efter och en del vill du helst aldrig någonsin ha haft.

För det är så med kramar att det inte finns så många småfel. Blir det fel blir det väldigt otrolig super mycket fel. Antingen gör man rätt och då känns det rätt eller så trampar man i klaveret och då känns det som om tusen myggor biter dig i själen (eller pungen). En påtvingad intimitet är resultatet av ett övertramp. En oaktsamhet på hela din uppenbarelses utstrålning. Ibland vill man kramas, ibland inte. Lär dig att veta skillnaden!

 1. Könskramen
Du står minglandes på en fest då hon uppenbarar sig, hon som kramas med hela kroppen. Hon, eller han, liksom trycker hela sin barm mycket hårt mot ditt bröst. Hennes skinkor är spända och bäckenet framskjutet som om hon ville kramas med skrevet också. Hon vill väl men hennes jakt på att säga – Guuud vad roligt att se dig! Blir som en besudlad stund av påtvingad närhet. Som när någon ska dansa gnuggis ungefär. En kram som tar mer än den ger. Trots att den ger ALLDELES för mycket…

2. Dödafisken
Du känner det direkt, likstelhetskramen. Hon som vill kramas men inte kan ta sig upp ur isvaken hon föddes i. Hon kramas som om hon håller inne en aggressiv fis. Kall, hal och alldeles stilla som en död fisk. Hennes armar är klistrade längst kroppen. Händerna längst låren utan någon tendens att möta den kram hon aldrig bett om. Möjligtvis lutar hon livrädd kroppen lite framåt för att möta den framrusande kramen medan hon tittar upp och bort.

Fördelen är inte att man upptäcker detta i tid, för det gör man inte. Fördelen, för dig som kramgivare, är att man upptäcker denna kramovilja så fort man påbörjat den och kan blixtsnabbt rätta till misstaget genom att ta två steg bakåt nicka med huvudet och småskritta därifrån.

3. Handkramen
Jag som trodde vi skulle ta i hand. Jag som trodde du hade både ögon och hjärna. Tydligen inte. Påtagligt tydligt har jag visat min intention. Jag har stått med utsträckt hand sedan jag såg dig långt borta vid horisonten. Signalerat: – Hej. Jag vill hälsa genom att ta i hand här. Du verkar titta på min hand som något katten släpat in. Du misstolkar situationen. Med en arrogant handrörelse (som du misstar för vänskaplighet) för du bort min hand och gamar till dig en bamsekram. Som för att släta över ditt övertramp klappar du mig på ryggen i slutet av kramen. Om du nu vill använda händerna förstår jag inte hur du kunde missa min tydliga hälsningsinstruktion?

4. Hip Hop / Dagis kramen
Du möter en person du mött förut. Du tror du ska kramas. Du visar det tydligt. Du tror du har koll och att önskan är ömsesidigt – tills du kliver in i din bekantas ”personal space” och plötsligt inser att han sträcker fram en hand helt ovillig att gå din kramgest till mötes. Du får då panik. Du tar ner händerna och möter handslaget. Men nu är din förväntade hälsningsgest okallibrerad. Du vet ingenting om vart ni är på hälsningsskalan och du vågar inte göra fel igen. Därför erkänner du inte ditt sociala misstag och stannar med en vanlig hälsning. Du fortsätter rutschkanan och finner dig plötsligt ståendes och gör handlekar med en bekant från jobbet. Först handslag, sen upp i någon slags armbrytargrepp och sen avslutas hela pinsamheten med en fistbump och en löjlig ljudeffekt från Big Hero Six. Din kollega tittar på dig storögt fortfarande med handen utsträckt som för att möta ett handslag.

5. Kramen som aldrig tar slut
Allt är perfekt. Solen skiner och veckan är snart slut. Du bär en påse helgdelikatesser på väg hem i eftermiddagssolen. Du träffar en mycket trevlig person som du kanske till och med har saknat, eller är hemligt kär i. Ni båda skiner upp av att se varandra. Det borde gå så bra. Vara så mysigt. Det är det också till en början. Du fantiserar om ett liv ihop när ni kramas. Tills personen du kramar kramar dig lite, lite för länge. När det mysiga går över i klaustrofobi rinner allt av dig. Allt utom kramen som verkar vara för evigt. Det börjar plötsligt blåsa, du tappar systempåsen i backen och du inser att det inte alls är fredag. Det är mitt i veckan och du har för kontoriga skor och att du borde haft handskar på dig. Du känner hur allt behag rinner av dig och slår emot dig som en spottloska i motvind.

Äntligen tog evigheten slut och hen börjar sakta montera bort sig från dig. Ni tittar på varandra. Hen lika glad som förut. Du med ett falskt leende, hemlängtan och ännu en trasig fantasi att handskas med.

6. Bamsesigaste gosigaste hjärtekramen
Vi har alla en vän som är så där hjärtlig. Han som skrattar så att axlarna hoppar. Han som sträcker ut armarna och bjuder in till en bamsekram som han verkligen menar. Han som ler med hela ansiktet. Han är din vän och du älskar hans omfamnande kram. Han kramar din själ och du blir för en omhuldande stund en gladare människa. Men här gäller det att inte gå vilse bland alla intuitiva vägval.

– Nej, du får inte krulla ihop dig som en liten boll i hans famn och låta dig vaggas till  sans.

– Nej, det är absolut inte ok att dregla på hans axel.

– Ja, all form av ingosande kan lätt förväxlas med könskramen och bör undvikas.

– Nej, fall heller inte ut i plötslig gråt. Han är din vän. Inte din mamma eller din terapeut.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att kramas. Finge jag välja skulle jag ligga och kramas hela tiden. Men likväl som att det gäller att välja sina fajter gäller det även att välja sina kramar. Var gärna generös med dom, slösaktig rent av, men välj dom med omsorg och se framförallt till att mottagaren till denna fina handling är med på noterna…

 Kram Mats

 

Tänk om jag var hårdrockare…

Tänk om jag ändå var hårdrockare.
Tänk så lätt livet hade varit.

Skärmavbild 2016-01-06 kl. 22.15.11

När livet jagar livet ur dig – sänk gitarren.
När en otillfredställd parkeringsvakt våldtar din karma och bötfäller din lathet – sänk gitarren.
När julens frid svämmar över i barnspya, utspilld glögg och ostimulerade barn – gå ut i garaget och SÄNK GITARREN.

Det spelar ingen roll hur bra du spelar, eller hur det låter (du kan till och med spela bas). Har du bara gitarren vid fotknölarna kommer du att få solbada på en marmorbeklädd terrass i St Tropez full med för lätt klädda damer och för dyrt bubblande bubbel så länge du har lust. Ingen tatuering i hela världen är lika rock´n´rolliga. Inga tumringar lika tuffa. Det finns inte ens så tajta jeans på barnavdelningen som skulle kunna matcha den utstrålning du får när du spelar ett tafatt solo med gitarren nere vid din högra ankel.

Allt jag säger är givetvis helt sant och jag skulle själv anamma denna självklara väg till evig berömmelse och framgång om det inte fanns ett litet problem.

Jag spelar inte gitarr.
Inte ens bas.
Jag spelar flöjt.

Hur jag än försöker blir jag aldrig lika cool.
Jag har försökt böja mig ner och spela nere vid anklarna – men då slog jag nästan knut på min egen ryggrad.
Jag har försökt snedglida ner i någon slags tuff soloposition – då fick jag tarmvred och luften tog slut
Jag har testat att spela bakom nacken – men det gick inte alls.

Så nu har jag insett det ofrånkomliga. Det går över huvud taget inte att vara cool när man spelar ”The Rose”, som är min enda låt på reportoaren, på tvärflöjt.
Det är inget att be för. Jag har förlikat mig med mitt kall. Mitt livsavgörande val i 4an då vi hade testa-på-olika-instrument-dagen har krävt sina offer. Min tid i strandeldens sken har varit kort. Mina groupisar har varit få. Men än sak är också säker. Oavsett hur det ser ut när jag står där i ett hörn i min ensamhet och tutar på min flöjt så är det ialla fall bättre än att spela gitarr med för kort axelband.

risr3s

 

 

 

 

Vad är det som händer med barnen under julen?

Tar julefriden dom – nej.
Tar tacksamhetens klädsamma vördnadsdräkt dom – nope!!
Träffas de av en våg full med insikt om att det finns barn i världen som har det svårt – näe, inte en chans!

Vi kan tvångsmata dom med nyhetssändningar och hjälp-galor hur mycket vi vill. Vi kan prata rättvisa, flykt och alla världskrigen på samma gång. Det hjälper inte ett skit. För nu är det jul och julen handlar i barnens väg inte så mycket om att ge utan om att få. Visst. Jag vill bara ha det sagt. Jag älskar mina barn och dom är inga monster. Dom är till och med empatiska sköningar med både humor och värme. Det är bara det att det dessvärre  inte verkar gälla under julen tydligen.

Under jullovet blåser krigets vindar och varje minut är som ett avsnitt ur Pirate of the Carribians. Det är fullbordskrig i alla dimensioner. Jag vet inte om det är dammen av uppumpad förväntan som brister, eller om det är att vi har tre grabbar, eller att mamma och pappa mitt i all förbannade pepparkaksröra handskas med en högsäsong? Ibland undrar jag om hela förståndet går på jullov. Mitt inklusive.

Det finns ingen logik i att bråka om småsaker ändå är det det vi gör. Det måste vara alla föräldrars högsta önskan så här års att falla tillbaka på ett gäng stenhårda mycket, mycket bittra argument om att ”vet ni hur mycket vi har kämpat/roddat/städat osv  för det här”, och ”har du någon aning om hur mycket vi har lagt på dig och dina julklappar i år”, eller kanske ”nu får du lugna dig lite, du har ju nyss fått en ny”. Själv kämpar jag varje minut för att inte skuldbelägga barnen för juldjäveln. Men det är ju trots allt inte deras fel. Det är snarare mitt, eller ditt.

Igår var en sådan dag när man, innan jul, skulle ha hotat med att inte tomten kommer. (Inser att jag genast måste hitta ett ersättningshot. Något som biter på en femåring som skriker rakt ut för att han fick potatisen skuren på tvären istället för på längden.) Igår var sista röda dagen innan fabriken skulle dra igång igen.

Följande hände:
En tavla har pajjat.
Kid har gråtit.
Barnen har bråkat.
Jag har åkt skidor med Cliff och 2 polare.
Barnen har bråkat.
Kid har gråtit.
En uppblåsbara stol (julklapp) har fått en stor reva och är numera varken stor eller uppblåsbar.
Kid har gråtit.
Vi har varit på bio hela familjen plus ovan nämnda polare.
Som nu också sover över.
Lewis har gråtit.
Barnen har bråkat.
De två små har varit med mamma på en lekinrättning.
Barnen har bråkat så att Kid började gråta.

Man tycker ju inte att barnen har tråkats ihjäl direkt. Men ändå har det varit bråkigare en vanligt. Vår äldste vill inte ha med lillebrorsorna när han har kompisar hemma (vilket jag förstår) och dom andra gör allt för att 1. Få vara med. 2. Får dom inte vara med så ska dom åtminstone förstöra lite. 3. Bråka med varandra om ingen av punkt 1 eller 2 infinner sig.

Mitt i allt detta så ska vi föräldrar veta vad som är en fas och vad som är livsavgörande uppfostringsideologier när man själv helst bara vill sno en bil och köra norrut tills bensinen tar slut. Jakten på den egna tiden har gått så långt att vi börjar stjäla ögonblick. Häromdagen satt jag kvar i bilen utanför huset och surfade på telefonen. Det var minus 18 grader och jag hade säkert suttit där tills det var lika kallt i bilen som utanför om inte Carolina hade ertappat mig genom fönstret och SMSat argt: Glöm att du kan sitta där ute i lugn o ro. KOM in NUUU!!!
Som tur är är också jullovet en fas. En fas med en tydlig början och ett efterlängtat slut. Nu är det bara 364 timmar kvar.

IMG_8789

Jag, en sierska…

Det var en rak fråga. Svaret hade så länge varit enkelt. I så många år hade svaret kommit på rutin:
- Nej.
- Ingen aning.
- Nope.
- JAG vet väl inte.

När frågan hade undertoner av desperation och försening:
- Men hur ska JAG kunna veta det?!??!!

När svetten kröp fram under den för varma och för tidigt påtagna jackan.  När svaret behövdes som mest:
- Asså, skämtar du? Hur ska jag veta vart hans vantar är??!!?

När morgonkaoset behövde min hjälp mer än någonsin:
– Näe, jag har inte sett dina nycklarna. Jag har inte ens sett mina nycklar!

Så har det varit i hela mitt liv. Jag har aldrig hittat någonting. Ingenting som är mitt och aldrig någonsin någonting som är någon annans. Det gäller allt. Från kondomer via moraknivar, manchettknappar och tejp till gympapåsen, telefonen,  bilnycklar och mitt eget lösenord. Eller hunden för den delen.

Men så i förra veckan var det som om min kropp bestämde sig. Den kapade liksom mina invanda mönster. Trotsade mitt inre fundament. Jag hörde mig själv säga:
- Ja, den ligger i garderoben nere i källaren i en blå pjäxväska.
Carolina stannade upp mitt i ett steg. Funderade. Letade efter ironin. Väntade på skrattet. Men det kom inget skratt. Det enda som kom var en livsförändring. En våg av insikt sköljde över mig. Plötsligt vet jag vart allt är. Min mun är min sierska. Den säger JA. Nu helt plötsligt ser jag nitapparater, hårsnoddar, tandkrämstuber och telefonladdare kategoriserade i fack med inbyggda GPS koordinater. Jag vet vart allt är. Jag är en bättre make och far. Fråga mig och jag skall svara dig…

Jag vet inte varför det har hänt eller ens vad som har hänt men faktum kvarstår att jag nu helt plötsligt vet vart saker är. Hittade till och med min vigselring häromdagen som varit borta i några år. Kollade upp om Matswillfindit.com var ledigt och det var det så nu ligger världen för mina fötter…

Skärmavbild 2015-11-29 kl. 17.26.39

Ett pussel av bensin, drömmar och en trasig fallskärm

Igår träffade jag en kille. Han var rätt trevlig. Utåtriktad, socialt terrängående yvig och ganska pratig. Han ville väl, ibland utan att veta om det. Han hade många järn i sin eld. Glädjande nog verkade han i alla fall ha en eld. Det är inte alla som har det. Han berättade saker som fick mig att fundera.

Han berättade om sin dröm han hade haft föregående natt. Hur han kastade sig ut ur ett flygplan i ett adrenalinstint fallskärmshopp bara för att på vägen ner upptäcka att han hade glömt fallskärmen. Han berättade om nerfärden som om den nästan var rolig, åtminstone spännande, aldrig skräckslagen. Han skulle ta hand om all rörelseenergi likt en animerad elitgymnastiserande James Bond. Rullande nerför en gräsklädd brant i alperna skulle han sen snygg plana ut och komma upp på fötter brevid sin Aston Martin som stod där parkerad utanför juvlebutiken.

Om han hade bett mig tyda hans drömmar;
- Du måste lugna ner dig. Skaffa dig lite fasta rutiner och ett hållbart pussel. Sluta. Klipp dig och skaffa dig ett jobb. Eller åtminstone ett liv som går ihop.

I hans värld;
- Vad roligt! Ska vi hoppa en gång till?

Samtalet gled in på bilar. Det var ganska ofta förekommande samtalsämne hos denna man. Han berättade att han hade kört diselbilar de senaste 10 åren. Han gillade inte skatten som var skyhög på bilarna men han gillade att förbrukningen var låg. Han gillade helt enkelt diselbilar. Lite mer andra dagar än idag när han av misstag hade tankat 52 liter bensin i den istället för disel.  Efter 400 meter sa bilen nej tack, harklade sig och drog en djup sista suck.

Vi vinkade hejdå och gick åt varisit håll precis samtidigt som min fru kommer in i rummet och frågar:
- Varför står du och vinkar till dig själv i spegeln?

Att köra rally är ingenting för nybörjare…

Att tävla som nybörjare handlar inte om att köra bil. Det handlar om att hantera panik, förskjuta ångest och att blindt strunta i att alla möjliga parametrar som finns pekar mot kaos. När jag har kört rally har jag alltid, med undantag av två underbara ”jag-är-med-i-ett-team”- år känt mig som en dansbandsmusiker. En musiker som envetet turnerat land och rike runt för fulla hus. Det har bara varit ett problem. Jag har alltid varit ensam i mitt band och tyvärr har jag alltid varit trummis… Kanske roligare för mig än för danssugna par i Hovdala… ”Och här kommer en sista sång för alla kärlekspar där ute.” (Ett långsamt trumsolo spelas på för hög volym i en för ljus lokal)

I slutet av förra seklet körde jag min första rallytävling. Jag hade en inhotad kartis som låtsades att det var roligt. Ansvaret låg på mig. Men en dröm och ett driv stod jag där med en nyinköpt VOC och nytagen licens. Jag skulle åka 264. Inte för att jag ville utan för att det var det jag hade råkat köpa. Jag visste ingen skillnad. Jag kunde ingenting om bilar. Jag ville bara köra och allt annat fick lösa sig. När vi satt där på väg mot tävlingen med bilen vinglande på kärran bakom oss försökte vi gå igenom vad dagen skulle innehålla. Vi slutade ganska snabbt. Varje punkt var en möjlig katastrofpuck som skulle kunna sätta stopp för vår framfart. Kanske skulle besiktningsmännen slog ner på nåt. Eller så hade körkortet eller licensen flugit iväg. Hjälmen kanske var kvar hemma. Eller så skulle bilen plötsligt vägra starta.
- Var faan är nycklarna till tävlingsbilen, säger jag till kartisen plötsligt. Vi stannade. Så där höll vi på tills jag blev svettig mellan skinkorna och fick ett hål i magen. Efter att vi dubbelkollat att nyckeln satt i bilen så var vi i gång ingen. Mot vår första tävling.

I vår värd – WRC Neste Oil Rally.
I alla andras värld – En RS tävling i Skänninge.

Dom som tror man inte svettas i rally tror fel. Först svettas man av mek-okunskaps-ångest. Sen svettas man av tävlingsdagsångest. Sen svetttas man av eufori. Hade jag haft någon typ av erfarenhet utanför xBox skulle jag nog ha svettats mindre. Eller ätit några färre kexchocklad. Eller så hade jag inte alls gjort det. För det tar nämligen år av erfarenhet innan du kommer till den punkt att du kan åka till en tävling trygg, säker och med bara en uppgift i skallen. Att åka bil fort. Det är få förunnat men också ganska nödvändigt om du vill åka riktigt fort.

Tillbaka till Skänninge.
Vi gick omkring som abstinenssjuka hönor på avvänjning. Vi vankade fram i den skolmatsal som just idag var världens epicentrum. Vi småpratade lite för mycket. Vi åt lite för mycket kexchoklad. Vi kissade 100 gånger. I bilen till tävlingen hade vi kommit på en plan. Vi skulle försöka göra som alla andra. Om vi såg vad dom gjorde skulle vi upptäcka vad vi just då glömde bort att göra. Vi dubbelkollade att  nyckeln fortfarande satt i tävlingsbilen. Sen satt vi och vilade oss.
Eller, jag vilade och min kartis satt med sin roadbook i knät och stirrade rakt ut. Han hade inte heller någon aning om vad han skulle göra. Någon hade sagt att man skulle ha med sig överstrykningspennorna. Vi hade köpt en i varje färg.  Men ingen hade sagt vad vi skulle strycka under. Till slut strök han under ROADBOOK på framsidan.

Jävlar vad vi for. Sträcka ett hade startat och vi var säkert inte fortast men vi for fram det fortaste jag någonsin förknippat med begreppet fort. Det var så sjukt kul. Det kändes som att någon äntligen bjöd upp mig att dansa för första gången i mitt liv. Allt annat jag tidigare hade upplevt var som att sitta på den där bänken brevid dansgolvet ouppbjuden och nykammad. Nu svävade vi oss fram genom en våldsam polka. Sträcka två var hysterisk på alla sätt. Höger, vänster, fram och tillbaka. Vid ett tillfälle åkte vi genom en silo. Det var trångt och rörigt och jag hade ingen aning om vart  vi skulle. När vi närmar oss en lada ropar jag med hetsig röst rakt in i kartisens hörlurar:

- Vart ska vi? Jag möts av en halv sekunds för lång tystnad. Igen:
- Vart SKA viiii? Paniken hade hunnit till rösten men ännu ej ner i gasfoten som fortfarande var nerfälld. När ladugårdsväggen kommer närmare och närmare svarar äntligen min kartis:
- INTE FAAAN VET JAG! Samtidigt som han slänger roadbooken ovanför instrumentpanlen.
Jag klev av gasen och tittade på min vän. Han tittade inte tillbaka…

Men oavsett okunskap, missöden, total panik, frustration och allmän förvirring så var det ändå början på något nytt. En ny dörr hade öppnats som inte gick att stänga. Jag hade kört rally och har man gjort det en gång så vill man göra det igen.

Bild tagen tio år senare under Syd Svenska Rallyt. Annan kartis, annan bil men med samma panik  : )

volvo240-135

Att säga EXAKT vad man tänker…

Här om dagen träffade jag en man som sa exakt vad han tänkte. Det var uppiggande.
Det var mitt i kaoset med trasig bil, hyrd kärra och ett lika sinande dagsljus som batteristapel på mobilen. Jag hade tagit mig med taxi från bilverkstaden till hyrbilcentralen. Jag var stressad, försenad, oroad och knäpp. Han var lugn, saklig och förbluffande transparant.
Jag skulle hyra bil eftersom min exploderade. Att hyra bil är tydligen lika svårt som att lära sig alfabetet på Hinduiska. Man måste fylla i en lista från helvetet. Ett steg i taget. Låååångsamt. Kan jag få en kombi – det gick bra. Jag måste ha dragkrok också – det gick inte alls lika bra.

Så där höll vi på. Tills han blev blek.

Jag: – Hur går det?

Han: – Eh. Det är lite mycket badboll nu. Badboll. Den badbollar fortfarande. Titta!

Han pekar på skärmen.

Jag: – Den kommer nog igång?

H: – Jag har en kall klump i magen nu. FAST jag nyss åt.
J: -Va?

H: – Nu känner jag att någon slags panik kommer krypande i kroppen.

J: – Är det strul?

H: – Nu mår jag så dåligt. Systemet strejkar. Nu känner jag en obehaglig värme i handflatorna.

Han torkar av sig på sidorna av hans stickade firma slipover.
J: – Du kanske kan starta om datorn?

H: – Asså nu har jag fullblodspanik. Nu känner jag inte min ryggrad längre. Jag kommer ju inte kunna lämna ut en enda bil i kväll. Hur ska DET gå???

J: – Jag kan inte bara ta den bilen vi ägnat en kvart åt att fylla i pappar för då?

H: – Det går ju inte. Nu badbollar den igen. Nä, det är kört. Nu slutade jorden att rotera. Undra vart jag ska flytta om jag får sparken?

Jag igen: Flytta?

Han: Nej. Det här är kört. Det är lika bra… vänta… Nu kom den igång igen. Ville du ha dragkrok sa du?

Ok, jaha, det blir 3.846 kronor.

Jag: – Det var ganska dyrt.

Han: – Tycker du?

J: – Är den andra firman vägg i vägg billigare?
H: -Ingen aning. Tycker också det var dyrt. Men det är maskinen som styr. Det skiftar från timme till timme beroende på efterfrågan. Jag har ingen aning om vad det kommer att kosta. Jag bara trycker. När det inte badbollar.

J: – Kan jag åka nu?

Han: Om du vill. Tack för hjälpen. Nu känner jag min ryggrad igen. Du räddade nog mitt liv…