En ovanligt rörig början på en ovanligt lugn dag.

Vaknade i morse på golvet. Sängen var full av det underbaraste jag har. Min fru, två av mina tre barn och en hund. Jag fick liksom inte plats. Som en present för att jag jobbat till 23 fick jag ligga på golvet på en 2cm tjock låtsasmadrass.
Somna var inget problem. Vakna gick också ganska bra. Men tanke på att jag hade höftkulan vackert utopererad och uppmonterad på en överambitiöst snidad pedistal av brittiskt ek så måsta jag säga att det gick strålande. Pedistalen stod förövrigt varsamt uppställd brevid den slitna ica-kassen min ena skuldra slarvigt låg nerknycklat i.
Smärtan frigjorde endorfin. Endorfinet gjorde att jag vaknade.
Jag hoppade rakt in i vardagsfloden och riverraftade mig igenom  frukost, vart-är-min-Ipadladdarbråket, qympakläder, påklädnad av tre illbattingar och sen i väg till skola/dagis.

Sen går allt utför.

Jag måste skjutsa vår äldste till bussen för att han ska hinna.
Tillbaka o hämta dom andra (som skulle vara klara men som inte var det)
Skjutsar L till skolan.
Skjutsar K till dagis.
Pratar med dagisfröken och hon frågar om jag har kommit ihåg skidorna.
Hon ser förvånande nog förvånad ut när jag svara nej.
Jag åker hem och hämtar längdskidorna.
Åker tillbaka till dagis och möter en ÄNNU mer förvånad fröken när hon rättar mig och säger att det var utför dom skulle åka.
Åker hem och hämta alpinskidorna.
Tillbaka till dagis igen.
Pussar bort K´s tårar (för att jag glömt skidglasögonen) och ger mig av till återvinningscentralen och slänger sopsäckar.
Levererar inte kokosbollar till två ICA affärer för att det inte finns en chans att hinna det innan min utbildning börjar klockan nio.
Åker till en butik och lämnar tillbaka en kassaapparat vi lånat.
Är sen.
Åker fort.
Kommer försent till utbildningen.
Somnar innan första fikat…