Att åka skidor med två plankor av svenskt friskt stål.

När jag var liten åkte man skidor med ett mantra i huvudet. En slagserie som tränarna spikade fast i ditt inre. Det var nämligen en bedrift att få sina 204 cm långa ”rakskidor” att svänga det minsta lilla. Vi pratar tiden innan timglas. Dagens skidor är lika sköna att åka på som i en ny Volvo XC90. Nu grinar man av glädje där du förr grinade av skräck. Du fick inget gratis. Fram med vikten, känn plöstrycket, arbeta, flytta bak vikten för att få skjutsen ur svängen och sen det viktigaste av allt. KLIVET. Det obligatoriska klivet mellan svängarna var en absolut nödvändighet för att någon någonsin skulle hinna runt i en, med dagens mått mätt, oerhört generöst satt bana. Ett kliv är för dig som inte vet att jämföra med en andraklassares diskodans ungefär. Du står liksom o vaggar från sida till sida. Gärna till takterna av Loke och Efva Attligns låt ”Två av oss”.  Mer än så blev det inte. Och som om det inte var nog med att du inte fick någon hjälp från skidorna så skulle du genomför dessa försök till svängar på en skida. Jag minns såväl hur vi övade på att lyfta innerskidan i vår isiga Yxbacken. Vad hände där? Hur mådde hen som var upphovshennen till innerskidslyftet när någon helt plötsligt började köra men bägge skidorna stadigt placerade på backen genom hela svängen med dubbla balansen och trippla greppet som följd? O andra sidan, detta med att försöka svänga med ett par raka plankor utan någon finess utom möjligtvis ”vibrationsdämpare” medförde också någon gott. Man var så mentalt och fysiskt slut när man kom ner att man aldrig orkade bråka om med vem man skulle åka med i liften. Nu för tiden är det så lätt att åka – du har ju skidor som svänger av sig själv – att du lägger all din energi på vem som åker med vem och hur många gånger. I alla fall om du är under 15 år. Det är inte åken ner som avgör om skidträningen varit bra. Det är vägen upp.

klivsväng

Jag minns en gång en tävling i Ålbergabacken. (Backe och backe, mer en 200 meter hög kulle.) Jag skulle köra min första störtloppstävling. Jag visste redan innan att jag skulle gilla det. Pappa hade startat peppen med att hämta hem ett par svintunga K2 Downhill skidor som mätte modiga 220 cm. Ganska mycket med tanke på att jag var typ 10 år och lika många kilo tung (cirka).

Pappa hade ägnat hela natten och vallat. Vet faktiskt inte om det bara var för min skull han vallade. Han var liksom bäst på det och alla gillar vi ju att göra det vi är bra på. Jag hoppas i alla fall att han tycket det var lite kul att stå där ute i garaget och andas in giftiga ånger. För här var det ingen köpevalla som blaskades på inte. Inte heller någon modern flourvalla. Nä, det var för lätt. Här pratar vi hemkok, digitala snötermometrar och ett oändligt gno´ande med yllestrumpan.  Skidorna var lika snabba och välpreppade som dom var omöjliga att svänga på. Men det visste jag inte på väg upp mot starten. Inte en  chans att jag skulle prova skidorna innan – då försvinner ju den magiska vallningen ju…

Starten gick. Kände direkt att något inte var som det brukade. Hälarna satt liksom fast i marken. Men det var inte min rival som hade lånat en spikpistol. Det var min far som hade köpt 220 cm betong och satt fast i mina pjäxor. Skidorna var så tunga att mina hälsenor blev 10 centimeter längre när jag kastade mig ut från startbåset. På väg fram till första branten intalade jag mig att de extra 90 kilona som skidorna vägde skulle öka min glidförmåga. Det gjorde dom också för när jag kom ner till målbranten gick det jättefort. En sista sväng och sen in mellan målstolparna. Det fanns bara ett problem ingen valla i världen kunde ändra på. Det var helt omöjligt att svänga på skidorna. Jag hade varken tyngden, musklerna eller tekniken för att få dem att ens ändra riktning det minsta lilla. Jag var Titanic på väg mot ett isflak förklätt till en målstolpe. Skräckslagen hinner jag analysera om det är bättre att kasta sig åt sidan eller försöka svänga in i mål. Jag försökte och missade målstolpen med några centimeter. Det slutade med att jag  kom tvåa den tävlingen (men pappa vann vallartävlingen).

Det kanske är som dom säger; att den snabbaste vägen mellan två punkter är en rak linje…

Föresten, jag har fortfarande kvar skidorna. Inte så mycket av nostalgiska själ utan mer för att jag inte har orkat lyfta bort dom…

… och ni som inte tror jag far med sanning kommer här beviset : )
störtlopp_art

En ovanligt rörig början på en ovanligt lugn dag.

Vaknade i morse på golvet. Sängen var full av det underbaraste jag har. Min fru, två av mina tre barn och en hund. Jag fick liksom inte plats. Som en present för att jag jobbat till 23 fick jag ligga på golvet på en 2cm tjock låtsasmadrass.
Somna var inget problem. Vakna gick också ganska bra. Men tanke på att jag hade höftkulan vackert utopererad och uppmonterad på en överambitiöst snidad pedistal av brittiskt ek så måsta jag säga att det gick strålande. Pedistalen stod förövrigt varsamt uppställd brevid den slitna ica-kassen min ena skuldra slarvigt låg nerknycklat i.
Smärtan frigjorde endorfin. Endorfinet gjorde att jag vaknade.
Jag hoppade rakt in i vardagsfloden och riverraftade mig igenom  frukost, vart-är-min-Ipadladdarbråket, qympakläder, påklädnad av tre illbattingar och sen i väg till skola/dagis.

Sen går allt utför.

Jag måste skjutsa vår äldste till bussen för att han ska hinna.
Tillbaka o hämta dom andra (som skulle vara klara men som inte var det)
Skjutsar L till skolan.
Skjutsar K till dagis.
Pratar med dagisfröken och hon frågar om jag har kommit ihåg skidorna.
Hon ser förvånande nog förvånad ut när jag svara nej.
Jag åker hem och hämtar längdskidorna.
Åker tillbaka till dagis och möter en ÄNNU mer förvånad fröken när hon rättar mig och säger att det var utför dom skulle åka.
Åker hem och hämta alpinskidorna.
Tillbaka till dagis igen.
Pussar bort K´s tårar (för att jag glömt skidglasögonen) och ger mig av till återvinningscentralen och slänger sopsäckar.
Levererar inte kokosbollar till två ICA affärer för att det inte finns en chans att hinna det innan min utbildning börjar klockan nio.
Åker till en butik och lämnar tillbaka en kassaapparat vi lånat.
Är sen.
Åker fort.
Kommer försent till utbildningen.
Somnar innan första fikat…