Tänk om jag var hårdrockare…

Tänk om jag ändå var hårdrockare.
Tänk så lätt livet hade varit.

Skärmavbild 2016-01-06 kl. 22.15.11

När livet jagar livet ur dig – sänk gitarren.
När en otillfredställd parkeringsvakt våldtar din karma och bötfäller din lathet – sänk gitarren.
När julens frid svämmar över i barnspya, utspilld glögg och ostimulerade barn – gå ut i garaget och SÄNK GITARREN.

Det spelar ingen roll hur bra du spelar, eller hur det låter (du kan till och med spela bas). Har du bara gitarren vid fotknölarna kommer du att få solbada på en marmorbeklädd terrass i St Tropez full med för lätt klädda damer och för dyrt bubblande bubbel så länge du har lust. Ingen tatuering i hela världen är lika rock´n´rolliga. Inga tumringar lika tuffa. Det finns inte ens så tajta jeans på barnavdelningen som skulle kunna matcha den utstrålning du får när du spelar ett tafatt solo med gitarren nere vid din högra ankel.

Allt jag säger är givetvis helt sant och jag skulle själv anamma denna självklara väg till evig berömmelse och framgång om det inte fanns ett litet problem.

Jag spelar inte gitarr.
Inte ens bas.
Jag spelar flöjt.

Hur jag än försöker blir jag aldrig lika cool.
Jag har försökt böja mig ner och spela nere vid anklarna – men då slog jag nästan knut på min egen ryggrad.
Jag har försökt snedglida ner i någon slags tuff soloposition – då fick jag tarmvred och luften tog slut
Jag har testat att spela bakom nacken – men det gick inte alls.

Så nu har jag insett det ofrånkomliga. Det går över huvud taget inte att vara cool när man spelar ”The Rose”, som är min enda låt på reportoaren, på tvärflöjt.
Det är inget att be för. Jag har förlikat mig med mitt kall. Mitt livsavgörande val i 4an då vi hade testa-på-olika-instrument-dagen har krävt sina offer. Min tid i strandeldens sken har varit kort. Mina groupisar har varit få. Men än sak är också säker. Oavsett hur det ser ut när jag står där i ett hörn i min ensamhet och tutar på min flöjt så är det ialla fall bättre än att spela gitarr med för kort axelband.

risr3s