I förrgår var det kramens dag. Vad mysigt tänker du. – Ja, det beror allt på, säger jag.

Det finns massor av olika typer av kramar. En del vill du ha, en del längtar du efter och en del vill du helst aldrig någonsin ha haft.

För det är så med kramar att det inte finns så många småfel. Blir det fel blir det väldigt otrolig super mycket fel. Antingen gör man rätt och då känns det rätt eller så trampar man i klaveret och då känns det som om tusen myggor biter dig i själen (eller pungen). En påtvingad intimitet är resultatet av ett övertramp. En oaktsamhet på hela din uppenbarelses utstrålning. Ibland vill man kramas, ibland inte. Lär dig att veta skillnaden!

 1. Könskramen
Du står minglandes på en fest då hon uppenbarar sig, hon som kramas med hela kroppen. Hon, eller han, liksom trycker hela sin barm mycket hårt mot ditt bröst. Hennes skinkor är spända och bäckenet framskjutet som om hon ville kramas med skrevet också. Hon vill väl men hennes jakt på att säga – Guuud vad roligt att se dig! Blir som en besudlad stund av påtvingad närhet. Som när någon ska dansa gnuggis ungefär. En kram som tar mer än den ger. Trots att den ger ALLDELES för mycket…

2. Dödafisken
Du känner det direkt, likstelhetskramen. Hon som vill kramas men inte kan ta sig upp ur isvaken hon föddes i. Hon kramas som om hon håller inne en aggressiv fis. Kall, hal och alldeles stilla som en död fisk. Hennes armar är klistrade längst kroppen. Händerna längst låren utan någon tendens att möta den kram hon aldrig bett om. Möjligtvis lutar hon livrädd kroppen lite framåt för att möta den framrusande kramen medan hon tittar upp och bort.

Fördelen är inte att man upptäcker detta i tid, för det gör man inte. Fördelen, för dig som kramgivare, är att man upptäcker denna kramovilja så fort man påbörjat den och kan blixtsnabbt rätta till misstaget genom att ta två steg bakåt nicka med huvudet och småskritta därifrån.

3. Handkramen
Jag som trodde vi skulle ta i hand. Jag som trodde du hade både ögon och hjärna. Tydligen inte. Påtagligt tydligt har jag visat min intention. Jag har stått med utsträckt hand sedan jag såg dig långt borta vid horisonten. Signalerat: – Hej. Jag vill hälsa genom att ta i hand här. Du verkar titta på min hand som något katten släpat in. Du misstolkar situationen. Med en arrogant handrörelse (som du misstar för vänskaplighet) för du bort min hand och gamar till dig en bamsekram. Som för att släta över ditt övertramp klappar du mig på ryggen i slutet av kramen. Om du nu vill använda händerna förstår jag inte hur du kunde missa min tydliga hälsningsinstruktion?

4. Hip Hop / Dagis kramen
Du möter en person du mött förut. Du tror du ska kramas. Du visar det tydligt. Du tror du har koll och att önskan är ömsesidigt – tills du kliver in i din bekantas ”personal space” och plötsligt inser att han sträcker fram en hand helt ovillig att gå din kramgest till mötes. Du får då panik. Du tar ner händerna och möter handslaget. Men nu är din förväntade hälsningsgest okallibrerad. Du vet ingenting om vart ni är på hälsningsskalan och du vågar inte göra fel igen. Därför erkänner du inte ditt sociala misstag och stannar med en vanlig hälsning. Du fortsätter rutschkanan och finner dig plötsligt ståendes och gör handlekar med en bekant från jobbet. Först handslag, sen upp i någon slags armbrytargrepp och sen avslutas hela pinsamheten med en fistbump och en löjlig ljudeffekt från Big Hero Six. Din kollega tittar på dig storögt fortfarande med handen utsträckt som för att möta ett handslag.

5. Kramen som aldrig tar slut
Allt är perfekt. Solen skiner och veckan är snart slut. Du bär en påse helgdelikatesser på väg hem i eftermiddagssolen. Du träffar en mycket trevlig person som du kanske till och med har saknat, eller är hemligt kär i. Ni båda skiner upp av att se varandra. Det borde gå så bra. Vara så mysigt. Det är det också till en början. Du fantiserar om ett liv ihop när ni kramas. Tills personen du kramar kramar dig lite, lite för länge. När det mysiga går över i klaustrofobi rinner allt av dig. Allt utom kramen som verkar vara för evigt. Det börjar plötsligt blåsa, du tappar systempåsen i backen och du inser att det inte alls är fredag. Det är mitt i veckan och du har för kontoriga skor och att du borde haft handskar på dig. Du känner hur allt behag rinner av dig och slår emot dig som en spottloska i motvind.

Äntligen tog evigheten slut och hen börjar sakta montera bort sig från dig. Ni tittar på varandra. Hen lika glad som förut. Du med ett falskt leende, hemlängtan och ännu en trasig fantasi att handskas med.

6. Bamsesigaste gosigaste hjärtekramen
Vi har alla en vän som är så där hjärtlig. Han som skrattar så att axlarna hoppar. Han som sträcker ut armarna och bjuder in till en bamsekram som han verkligen menar. Han som ler med hela ansiktet. Han är din vän och du älskar hans omfamnande kram. Han kramar din själ och du blir för en omhuldande stund en gladare människa. Men här gäller det att inte gå vilse bland alla intuitiva vägval.

– Nej, du får inte krulla ihop dig som en liten boll i hans famn och låta dig vaggas till  sans.

– Nej, det är absolut inte ok att dregla på hans axel.

– Ja, all form av ingosande kan lätt förväxlas med könskramen och bör undvikas.

– Nej, fall heller inte ut i plötslig gråt. Han är din vän. Inte din mamma eller din terapeut.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att kramas. Finge jag välja skulle jag ligga och kramas hela tiden. Men likväl som att det gäller att välja sina fajter gäller det även att välja sina kramar. Var gärna generös med dom, slösaktig rent av, men välj dom med omsorg och se framförallt till att mottagaren till denna fina handling är med på noterna…

 Kram Mats

 

Tänk om jag var hårdrockare…

Tänk om jag ändå var hårdrockare.
Tänk så lätt livet hade varit.

Skärmavbild 2016-01-06 kl. 22.15.11

När livet jagar livet ur dig – sänk gitarren.
När en otillfredställd parkeringsvakt våldtar din karma och bötfäller din lathet – sänk gitarren.
När julens frid svämmar över i barnspya, utspilld glögg och ostimulerade barn – gå ut i garaget och SÄNK GITARREN.

Det spelar ingen roll hur bra du spelar, eller hur det låter (du kan till och med spela bas). Har du bara gitarren vid fotknölarna kommer du att få solbada på en marmorbeklädd terrass i St Tropez full med för lätt klädda damer och för dyrt bubblande bubbel så länge du har lust. Ingen tatuering i hela världen är lika rock´n´rolliga. Inga tumringar lika tuffa. Det finns inte ens så tajta jeans på barnavdelningen som skulle kunna matcha den utstrålning du får när du spelar ett tafatt solo med gitarren nere vid din högra ankel.

Allt jag säger är givetvis helt sant och jag skulle själv anamma denna självklara väg till evig berömmelse och framgång om det inte fanns ett litet problem.

Jag spelar inte gitarr.
Inte ens bas.
Jag spelar flöjt.

Hur jag än försöker blir jag aldrig lika cool.
Jag har försökt böja mig ner och spela nere vid anklarna – men då slog jag nästan knut på min egen ryggrad.
Jag har försökt snedglida ner i någon slags tuff soloposition – då fick jag tarmvred och luften tog slut
Jag har testat att spela bakom nacken – men det gick inte alls.

Så nu har jag insett det ofrånkomliga. Det går över huvud taget inte att vara cool när man spelar ”The Rose”, som är min enda låt på reportoaren, på tvärflöjt.
Det är inget att be för. Jag har förlikat mig med mitt kall. Mitt livsavgörande val i 4an då vi hade testa-på-olika-instrument-dagen har krävt sina offer. Min tid i strandeldens sken har varit kort. Mina groupisar har varit få. Men än sak är också säker. Oavsett hur det ser ut när jag står där i ett hörn i min ensamhet och tutar på min flöjt så är det ialla fall bättre än att spela gitarr med för kort axelband.

risr3s