Vad är det som händer med barnen under julen?

Tar julefriden dom – nej.
Tar tacksamhetens klädsamma vördnadsdräkt dom – nope!!
Träffas de av en våg full med insikt om att det finns barn i världen som har det svårt – näe, inte en chans!

Vi kan tvångsmata dom med nyhetssändningar och hjälp-galor hur mycket vi vill. Vi kan prata rättvisa, flykt och alla världskrigen på samma gång. Det hjälper inte ett skit. För nu är det jul och julen handlar i barnens väg inte så mycket om att ge utan om att få. Visst. Jag vill bara ha det sagt. Jag älskar mina barn och dom är inga monster. Dom är till och med empatiska sköningar med både humor och värme. Det är bara det att det dessvärre  inte verkar gälla under julen tydligen.

Under jullovet blåser krigets vindar och varje minut är som ett avsnitt ur Pirate of the Carribians. Det är fullbordskrig i alla dimensioner. Jag vet inte om det är dammen av uppumpad förväntan som brister, eller om det är att vi har tre grabbar, eller att mamma och pappa mitt i all förbannade pepparkaksröra handskas med en högsäsong? Ibland undrar jag om hela förståndet går på jullov. Mitt inklusive.

Det finns ingen logik i att bråka om småsaker ändå är det det vi gör. Det måste vara alla föräldrars högsta önskan så här års att falla tillbaka på ett gäng stenhårda mycket, mycket bittra argument om att ”vet ni hur mycket vi har kämpat/roddat/städat osv  för det här”, och ”har du någon aning om hur mycket vi har lagt på dig och dina julklappar i år”, eller kanske ”nu får du lugna dig lite, du har ju nyss fått en ny”. Själv kämpar jag varje minut för att inte skuldbelägga barnen för juldjäveln. Men det är ju trots allt inte deras fel. Det är snarare mitt, eller ditt.

Igår var en sådan dag när man, innan jul, skulle ha hotat med att inte tomten kommer. (Inser att jag genast måste hitta ett ersättningshot. Något som biter på en femåring som skriker rakt ut för att han fick potatisen skuren på tvären istället för på längden.) Igår var sista röda dagen innan fabriken skulle dra igång igen.

Följande hände:
En tavla har pajjat.
Kid har gråtit.
Barnen har bråkat.
Jag har åkt skidor med Cliff och 2 polare.
Barnen har bråkat.
Kid har gråtit.
En uppblåsbara stol (julklapp) har fått en stor reva och är numera varken stor eller uppblåsbar.
Kid har gråtit.
Vi har varit på bio hela familjen plus ovan nämnda polare.
Som nu också sover över.
Lewis har gråtit.
Barnen har bråkat.
De två små har varit med mamma på en lekinrättning.
Barnen har bråkat så att Kid började gråta.

Man tycker ju inte att barnen har tråkats ihjäl direkt. Men ändå har det varit bråkigare en vanligt. Vår äldste vill inte ha med lillebrorsorna när han har kompisar hemma (vilket jag förstår) och dom andra gör allt för att 1. Få vara med. 2. Får dom inte vara med så ska dom åtminstone förstöra lite. 3. Bråka med varandra om ingen av punkt 1 eller 2 infinner sig.

Mitt i allt detta så ska vi föräldrar veta vad som är en fas och vad som är livsavgörande uppfostringsideologier när man själv helst bara vill sno en bil och köra norrut tills bensinen tar slut. Jakten på den egna tiden har gått så långt att vi börjar stjäla ögonblick. Häromdagen satt jag kvar i bilen utanför huset och surfade på telefonen. Det var minus 18 grader och jag hade säkert suttit där tills det var lika kallt i bilen som utanför om inte Carolina hade ertappat mig genom fönstret och SMSat argt: Glöm att du kan sitta där ute i lugn o ro. KOM in NUUU!!!
Som tur är är också jullovet en fas. En fas med en tydlig början och ett efterlängtat slut. Nu är det bara 364 timmar kvar.

IMG_8789