Jag, en sierska…

Det var en rak fråga. Svaret hade så länge varit enkelt. I så många år hade svaret kommit på rutin:
- Nej.
- Ingen aning.
- Nope.
- JAG vet väl inte.

När frågan hade undertoner av desperation och försening:
- Men hur ska JAG kunna veta det?!??!!

När svetten kröp fram under den för varma och för tidigt påtagna jackan.  När svaret behövdes som mest:
- Asså, skämtar du? Hur ska jag veta vart hans vantar är??!!?

När morgonkaoset behövde min hjälp mer än någonsin:
– Näe, jag har inte sett dina nycklarna. Jag har inte ens sett mina nycklar!

Så har det varit i hela mitt liv. Jag har aldrig hittat någonting. Ingenting som är mitt och aldrig någonsin någonting som är någon annans. Det gäller allt. Från kondomer via moraknivar, manchettknappar och tejp till gympapåsen, telefonen,  bilnycklar och mitt eget lösenord. Eller hunden för den delen.

Men så i förra veckan var det som om min kropp bestämde sig. Den kapade liksom mina invanda mönster. Trotsade mitt inre fundament. Jag hörde mig själv säga:
- Ja, den ligger i garderoben nere i källaren i en blå pjäxväska.
Carolina stannade upp mitt i ett steg. Funderade. Letade efter ironin. Väntade på skrattet. Men det kom inget skratt. Det enda som kom var en livsförändring. En våg av insikt sköljde över mig. Plötsligt vet jag vart allt är. Min mun är min sierska. Den säger JA. Nu helt plötsligt ser jag nitapparater, hårsnoddar, tandkrämstuber och telefonladdare kategoriserade i fack med inbyggda GPS koordinater. Jag vet vart allt är. Jag är en bättre make och far. Fråga mig och jag skall svara dig…

Jag vet inte varför det har hänt eller ens vad som har hänt men faktum kvarstår att jag nu helt plötsligt vet vart saker är. Hittade till och med min vigselring häromdagen som varit borta i några år. Kollade upp om Matswillfindit.com var ledigt och det var det så nu ligger världen för mina fötter…

Skärmavbild 2015-11-29 kl. 17.26.39