Att köra rally är ingenting för nybörjare…

Att tävla som nybörjare handlar inte om att köra bil. Det handlar om att hantera panik, förskjuta ångest och att blindt strunta i att alla möjliga parametrar som finns pekar mot kaos. När jag har kört rally har jag alltid, med undantag av två underbara ”jag-är-med-i-ett-team”- år känt mig som en dansbandsmusiker. En musiker som envetet turnerat land och rike runt för fulla hus. Det har bara varit ett problem. Jag har alltid varit ensam i mitt band och tyvärr har jag alltid varit trummis… Kanske roligare för mig än för danssugna par i Hovdala… ”Och här kommer en sista sång för alla kärlekspar där ute.” (Ett långsamt trumsolo spelas på för hög volym i en för ljus lokal)

I slutet av förra seklet körde jag min första rallytävling. Jag hade en inhotad kartis som låtsades att det var roligt. Ansvaret låg på mig. Men en dröm och ett driv stod jag där med en nyinköpt VOC och nytagen licens. Jag skulle åka 264. Inte för att jag ville utan för att det var det jag hade råkat köpa. Jag visste ingen skillnad. Jag kunde ingenting om bilar. Jag ville bara köra och allt annat fick lösa sig. När vi satt där på väg mot tävlingen med bilen vinglande på kärran bakom oss försökte vi gå igenom vad dagen skulle innehålla. Vi slutade ganska snabbt. Varje punkt var en möjlig katastrofpuck som skulle kunna sätta stopp för vår framfart. Kanske skulle besiktningsmännen slog ner på nåt. Eller så hade körkortet eller licensen flugit iväg. Hjälmen kanske var kvar hemma. Eller så skulle bilen plötsligt vägra starta.
- Var faan är nycklarna till tävlingsbilen, säger jag till kartisen plötsligt. Vi stannade. Så där höll vi på tills jag blev svettig mellan skinkorna och fick ett hål i magen. Efter att vi dubbelkollat att nyckeln satt i bilen så var vi i gång ingen. Mot vår första tävling.

I vår värd – WRC Neste Oil Rally.
I alla andras värld – En RS tävling i Skänninge.

Dom som tror man inte svettas i rally tror fel. Först svettas man av mek-okunskaps-ångest. Sen svettas man av tävlingsdagsångest. Sen svetttas man av eufori. Hade jag haft någon typ av erfarenhet utanför xBox skulle jag nog ha svettats mindre. Eller ätit några färre kexchocklad. Eller så hade jag inte alls gjort det. För det tar nämligen år av erfarenhet innan du kommer till den punkt att du kan åka till en tävling trygg, säker och med bara en uppgift i skallen. Att åka bil fort. Det är få förunnat men också ganska nödvändigt om du vill åka riktigt fort.

Tillbaka till Skänninge.
Vi gick omkring som abstinenssjuka hönor på avvänjning. Vi vankade fram i den skolmatsal som just idag var världens epicentrum. Vi småpratade lite för mycket. Vi åt lite för mycket kexchoklad. Vi kissade 100 gånger. I bilen till tävlingen hade vi kommit på en plan. Vi skulle försöka göra som alla andra. Om vi såg vad dom gjorde skulle vi upptäcka vad vi just då glömde bort att göra. Vi dubbelkollade att  nyckeln fortfarande satt i tävlingsbilen. Sen satt vi och vilade oss.
Eller, jag vilade och min kartis satt med sin roadbook i knät och stirrade rakt ut. Han hade inte heller någon aning om vad han skulle göra. Någon hade sagt att man skulle ha med sig överstrykningspennorna. Vi hade köpt en i varje färg.  Men ingen hade sagt vad vi skulle strycka under. Till slut strök han under ROADBOOK på framsidan.

Jävlar vad vi for. Sträcka ett hade startat och vi var säkert inte fortast men vi for fram det fortaste jag någonsin förknippat med begreppet fort. Det var så sjukt kul. Det kändes som att någon äntligen bjöd upp mig att dansa för första gången i mitt liv. Allt annat jag tidigare hade upplevt var som att sitta på den där bänken brevid dansgolvet ouppbjuden och nykammad. Nu svävade vi oss fram genom en våldsam polka. Sträcka två var hysterisk på alla sätt. Höger, vänster, fram och tillbaka. Vid ett tillfälle åkte vi genom en silo. Det var trångt och rörigt och jag hade ingen aning om vart  vi skulle. När vi närmar oss en lada ropar jag med hetsig röst rakt in i kartisens hörlurar:

- Vart ska vi? Jag möts av en halv sekunds för lång tystnad. Igen:
- Vart SKA viiii? Paniken hade hunnit till rösten men ännu ej ner i gasfoten som fortfarande var nerfälld. När ladugårdsväggen kommer närmare och närmare svarar äntligen min kartis:
- INTE FAAAN VET JAG! Samtidigt som han slänger roadbooken ovanför instrumentpanlen.
Jag klev av gasen och tittade på min vän. Han tittade inte tillbaka…

Men oavsett okunskap, missöden, total panik, frustration och allmän förvirring så var det ändå början på något nytt. En ny dörr hade öppnats som inte gick att stänga. Jag hade kört rally och har man gjort det en gång så vill man göra det igen.

Bild tagen tio år senare under Syd Svenska Rallyt. Annan kartis, annan bil men med samma panik  : )

volvo240-135