Jag – en knalle.

Idag stod jag på en marknad och jobbade på min reportoar som knalle. Det var en liten marknad och jag krängde kokosbollar. Hösten och jag hade blivit sams sedan i fredags och den hade lugnat ner sig lite. Dom dubbla orkanernas charm var som bortblåst. Mässan började tio, men eftersom jag är ovan knalle kom jag för tidigt så jag var där 8.30. En van knalle hade vetat att det inte var någon ide att komma innan 11.

När man är knalle måste man vara bra på några saker:

  1. Äta väldigt, väldigt fort (eller helst inte alls).
  2. Kissa väldigt, väldigt lite (eller helst inte alls).
  3. Gilla att stå väldigt, väldigt mycket.
  4. Att kunna snacka om allt och kunna lyssna på ännu mer.

Redan vid 9 var jag kissnödig. Vid 10 bultade det när jag andades. Vid 11 bestod min kropp av 80% kiss och 20% panikhunger. 80% kiss, 20% hunger och 41,5% trötta stumpar till ben. Kalla ben. Speciellt mitt högra bens ena slut (foten). Jag hittade nämligen inte två bra skidstrumpor i morse så jag tog en fin alpinsocka till vänsterfoten och en Dressman-kontors-strumpa på den högra. En sak vet jag nu. Dressman står inte på marknader hela dagar. I alla fall inte med sina egna strumpor. Jag hade en fot och en isstump.

Sen hade vi grannen. Han som sålde rökt kött bredvid mig. Han som hade en dement mor och två gamla svärföräldrar som vägrade lägga in sig på hem i Örebro. Han vars fru körde bil för fort och var snart helt utarbetad. Han du inte kände innan han backade på ditt stånd med nyuppackade kokosbollar i morse. Han som haft tre vattenskador på två år i sitt rökerier. Han som bara haft en ny maskinpark som stått och kostat pengar. Han som när älgjakten började fick stå med pannlampa och stycka kött. Han som hyrde en källare mitt i stan på 70-talet för 60:-kronor i månaden där det var så kallt om nätterna att han ibland tältade i sitt eget sovrum för att hålla värmen. Han som först kallrökte och sen varmrökte sitt kött för att köttet skulle öppna sig. Han som inte tror på mat från butiker. Med honom ska du prata. I någon slags kombination av lite att göra, artighet och en vänskaplig välgärning står du där och pladdrar. Inte så mycket om
Gumball 3000 eller mäklarbrickor, mer om hur allt var bättre förr (hur nu jag skulle kunna veta det).

Men det är så man gör när man är knalle. Man packar upp, snackar, säljer kokosbollar, packar ner, byter varor med sina grannar och sätter sig i bilen och trycker i sig luftorkad skinka, hemlagad getost och nysyltad gurka på vägen hem.

IMG_8280