Att köra rally är ingenting för nybörjare…

Att tävla som nybörjare handlar inte om att köra bil. Det handlar om att hantera panik, förskjuta ångest och att blindt strunta i att alla möjliga parametrar som finns pekar mot kaos. När jag har kört rally har jag alltid, med undantag av två underbara ”jag-är-med-i-ett-team”- år känt mig som en dansbandsmusiker. En musiker som envetet turnerat land och rike runt för fulla hus. Det har bara varit ett problem. Jag har alltid varit ensam i mitt band och tyvärr har jag alltid varit trummis… Kanske roligare för mig än för danssugna par i Hovdala… ”Och här kommer en sista sång för alla kärlekspar där ute.” (Ett långsamt trumsolo spelas på för hög volym i en för ljus lokal)

I slutet av förra seklet körde jag min första rallytävling. Jag hade en inhotad kartis som låtsades att det var roligt. Ansvaret låg på mig. Men en dröm och ett driv stod jag där med en nyinköpt VOC och nytagen licens. Jag skulle åka 264. Inte för att jag ville utan för att det var det jag hade råkat köpa. Jag visste ingen skillnad. Jag kunde ingenting om bilar. Jag ville bara köra och allt annat fick lösa sig. När vi satt där på väg mot tävlingen med bilen vinglande på kärran bakom oss försökte vi gå igenom vad dagen skulle innehålla. Vi slutade ganska snabbt. Varje punkt var en möjlig katastrofpuck som skulle kunna sätta stopp för vår framfart. Kanske skulle besiktningsmännen slog ner på nåt. Eller så hade körkortet eller licensen flugit iväg. Hjälmen kanske var kvar hemma. Eller så skulle bilen plötsligt vägra starta.
- Var faan är nycklarna till tävlingsbilen, säger jag till kartisen plötsligt. Vi stannade. Så där höll vi på tills jag blev svettig mellan skinkorna och fick ett hål i magen. Efter att vi dubbelkollat att nyckeln satt i bilen så var vi i gång ingen. Mot vår första tävling.

I vår värd – WRC Neste Oil Rally.
I alla andras värld – En RS tävling i Skänninge.

Dom som tror man inte svettas i rally tror fel. Först svettas man av mek-okunskaps-ångest. Sen svettas man av tävlingsdagsångest. Sen svetttas man av eufori. Hade jag haft någon typ av erfarenhet utanför xBox skulle jag nog ha svettats mindre. Eller ätit några färre kexchocklad. Eller så hade jag inte alls gjort det. För det tar nämligen år av erfarenhet innan du kommer till den punkt att du kan åka till en tävling trygg, säker och med bara en uppgift i skallen. Att åka bil fort. Det är få förunnat men också ganska nödvändigt om du vill åka riktigt fort.

Tillbaka till Skänninge.
Vi gick omkring som abstinenssjuka hönor på avvänjning. Vi vankade fram i den skolmatsal som just idag var världens epicentrum. Vi småpratade lite för mycket. Vi åt lite för mycket kexchoklad. Vi kissade 100 gånger. I bilen till tävlingen hade vi kommit på en plan. Vi skulle försöka göra som alla andra. Om vi såg vad dom gjorde skulle vi upptäcka vad vi just då glömde bort att göra. Vi dubbelkollade att  nyckeln fortfarande satt i tävlingsbilen. Sen satt vi och vilade oss.
Eller, jag vilade och min kartis satt med sin roadbook i knät och stirrade rakt ut. Han hade inte heller någon aning om vad han skulle göra. Någon hade sagt att man skulle ha med sig överstrykningspennorna. Vi hade köpt en i varje färg.  Men ingen hade sagt vad vi skulle strycka under. Till slut strök han under ROADBOOK på framsidan.

Jävlar vad vi for. Sträcka ett hade startat och vi var säkert inte fortast men vi for fram det fortaste jag någonsin förknippat med begreppet fort. Det var så sjukt kul. Det kändes som att någon äntligen bjöd upp mig att dansa för första gången i mitt liv. Allt annat jag tidigare hade upplevt var som att sitta på den där bänken brevid dansgolvet ouppbjuden och nykammad. Nu svävade vi oss fram genom en våldsam polka. Sträcka två var hysterisk på alla sätt. Höger, vänster, fram och tillbaka. Vid ett tillfälle åkte vi genom en silo. Det var trångt och rörigt och jag hade ingen aning om vart  vi skulle. När vi närmar oss en lada ropar jag med hetsig röst rakt in i kartisens hörlurar:

- Vart ska vi? Jag möts av en halv sekunds för lång tystnad. Igen:
- Vart SKA viiii? Paniken hade hunnit till rösten men ännu ej ner i gasfoten som fortfarande var nerfälld. När ladugårdsväggen kommer närmare och närmare svarar äntligen min kartis:
- INTE FAAAN VET JAG! Samtidigt som han slänger roadbooken ovanför instrumentpanlen.
Jag klev av gasen och tittade på min vän. Han tittade inte tillbaka…

Men oavsett okunskap, missöden, total panik, frustration och allmän förvirring så var det ändå början på något nytt. En ny dörr hade öppnats som inte gick att stänga. Jag hade kört rally och har man gjort det en gång så vill man göra det igen.

Bild tagen tio år senare under Syd Svenska Rallyt. Annan kartis, annan bil men med samma panik  : )

volvo240-135

Att säga EXAKT vad man tänker…

Här om dagen träffade jag en man som sa exakt vad han tänkte. Det var uppiggande.
Det var mitt i kaoset med trasig bil, hyrd kärra och ett lika sinande dagsljus som batteristapel på mobilen. Jag hade tagit mig med taxi från bilverkstaden till hyrbilcentralen. Jag var stressad, försenad, oroad och knäpp. Han var lugn, saklig och förbluffande transparant.
Jag skulle hyra bil eftersom min exploderade. Att hyra bil är tydligen lika svårt som att lära sig alfabetet på Hinduiska. Man måste fylla i en lista från helvetet. Ett steg i taget. Låååångsamt. Kan jag få en kombi – det gick bra. Jag måste ha dragkrok också – det gick inte alls lika bra.

Så där höll vi på. Tills han blev blek.

Jag: – Hur går det?

Han: – Eh. Det är lite mycket badboll nu. Badboll. Den badbollar fortfarande. Titta!

Han pekar på skärmen.

Jag: – Den kommer nog igång?

H: – Jag har en kall klump i magen nu. FAST jag nyss åt.
J: -Va?

H: – Nu känner jag att någon slags panik kommer krypande i kroppen.

J: – Är det strul?

H: – Nu mår jag så dåligt. Systemet strejkar. Nu känner jag en obehaglig värme i handflatorna.

Han torkar av sig på sidorna av hans stickade firma slipover.
J: – Du kanske kan starta om datorn?

H: – Asså nu har jag fullblodspanik. Nu känner jag inte min ryggrad längre. Jag kommer ju inte kunna lämna ut en enda bil i kväll. Hur ska DET gå???

J: – Jag kan inte bara ta den bilen vi ägnat en kvart åt att fylla i pappar för då?

H: – Det går ju inte. Nu badbollar den igen. Nä, det är kört. Nu slutade jorden att rotera. Undra vart jag ska flytta om jag får sparken?

Jag igen: Flytta?

Han: Nej. Det här är kört. Det är lika bra… vänta… Nu kom den igång igen. Ville du ha dragkrok sa du?

Ok, jaha, det blir 3.846 kronor.

Jag: – Det var ganska dyrt.

Han: – Tycker du?

J: – Är den andra firman vägg i vägg billigare?
H: -Ingen aning. Tycker också det var dyrt. Men det är maskinen som styr. Det skiftar från timme till timme beroende på efterfrågan. Jag har ingen aning om vad det kommer att kosta. Jag bara trycker. När det inte badbollar.

J: – Kan jag åka nu?

Han: Om du vill. Tack för hjälpen. Nu känner jag min ryggrad igen. Du räddade nog mitt liv…

Jag – en knalle.

Idag stod jag på en marknad och jobbade på min reportoar som knalle. Det var en liten marknad och jag krängde kokosbollar. Hösten och jag hade blivit sams sedan i fredags och den hade lugnat ner sig lite. Dom dubbla orkanernas charm var som bortblåst. Mässan började tio, men eftersom jag är ovan knalle kom jag för tidigt så jag var där 8.30. En van knalle hade vetat att det inte var någon ide att komma innan 11.

När man är knalle måste man vara bra på några saker:

  1. Äta väldigt, väldigt fort (eller helst inte alls).
  2. Kissa väldigt, väldigt lite (eller helst inte alls).
  3. Gilla att stå väldigt, väldigt mycket.
  4. Att kunna snacka om allt och kunna lyssna på ännu mer.

Redan vid 9 var jag kissnödig. Vid 10 bultade det när jag andades. Vid 11 bestod min kropp av 80% kiss och 20% panikhunger. 80% kiss, 20% hunger och 41,5% trötta stumpar till ben. Kalla ben. Speciellt mitt högra bens ena slut (foten). Jag hittade nämligen inte två bra skidstrumpor i morse så jag tog en fin alpinsocka till vänsterfoten och en Dressman-kontors-strumpa på den högra. En sak vet jag nu. Dressman står inte på marknader hela dagar. I alla fall inte med sina egna strumpor. Jag hade en fot och en isstump.

Sen hade vi grannen. Han som sålde rökt kött bredvid mig. Han som hade en dement mor och två gamla svärföräldrar som vägrade lägga in sig på hem i Örebro. Han vars fru körde bil för fort och var snart helt utarbetad. Han du inte kände innan han backade på ditt stånd med nyuppackade kokosbollar i morse. Han som haft tre vattenskador på två år i sitt rökerier. Han som bara haft en ny maskinpark som stått och kostat pengar. Han som när älgjakten började fick stå med pannlampa och stycka kött. Han som hyrde en källare mitt i stan på 70-talet för 60:-kronor i månaden där det var så kallt om nätterna att han ibland tältade i sitt eget sovrum för att hålla värmen. Han som först kallrökte och sen varmrökte sitt kött för att köttet skulle öppna sig. Han som inte tror på mat från butiker. Med honom ska du prata. I någon slags kombination av lite att göra, artighet och en vänskaplig välgärning står du där och pladdrar. Inte så mycket om
Gumball 3000 eller mäklarbrickor, mer om hur allt var bättre förr (hur nu jag skulle kunna veta det).

Men det är så man gör när man är knalle. Man packar upp, snackar, säljer kokosbollar, packar ner, byter varor med sina grannar och sätter sig i bilen och trycker i sig luftorkad skinka, hemlagad getost och nysyltad gurka på vägen hem.

IMG_8280