Jag – ett musikaliskt underbarn.

Jag har alltid haft lätt för musik. Som barn var jag ett geni i höjd med Mozart. Tonerna i mitt huvud flöt genom mina fingrar och ut i välljudande serinader. Jag spelade på gehör med ögonen stängda. Jag spelade så att fåglar föll till marken, armar knottrades och luften stelnade. Det spelade ingen roll vilket instrument jag hade till mitt förfogande. Allt lät bra. Det var åtminstone vad min mamma sa. Ibland även min tvärflöjtslärare. Men oftast bara min mamma. O så jag. Jag med mitt obotliga självförtroende körde över både självinsikten och logiken. Allt gick ändå bra och jag gnetade på med tvärföljtandet. Några stackars kyrkbesökare blev mina vittnen och någon gång stod jag ensam på scenen i en aula. Mamma applåderade och såg stolt ut. Tjejerna tittade ut genom fönstret och snurrade tuggummitrådar mellan fingrarna.

Det var någonstans där jag insåg att jag har blivit grundlurad. När lägerelden började tona upp sig i mitt medvetande. När jag insåg vad Mats just denna sommarkväll kunda åstakomma på en strand utanför Halmstad bara genom att flyta ut lite toner genom sina fingrar. Det var då det klumpande sig i halsen och jag gick hem till mamma och sa. STOPP. Jag vill inte spela mer. Och förresten, hur kunde du??? Mamma förstod ingenting. Men jag däremot förstod nu allt kristallklart. Vem, VEM, blir impad av att man spontan slänger fram en tvärföljt framför en lägereld med en massa tjejer, folköl och förhoppningar? Vad hände med att spela gitarr eller varför inte munspel åtminstone???

Den insikten fick mig att sluta. Den och att min musiklärare kom på mig att ha fuskat igenom fyra år av studier. Jag lärde mig nämligen aldrig noter. Mitt gehör räddade mig från den lilla onödiga detaljen. Jag bad honom bara spela igenom låten och sen använde jag mig av noterna som någon slags riktningsvisare. Det gillade han inte och han krävde att jag skulle lära mig dom. – OK, sa jag. Jag ska. När jag kom hem den veckan ringde jag och bad att få sluta med musik.

Däremot har jag alltid haft en dröm om att få jamma. Jag har fortfarande inte släppt tanken på att jag ännu kan vara den där musikaliska talangen som kan få fåglar att falla. Jag ser mig själv jamma med dom stora musikerna på dom stora scenerna. Min skeva självbild blev inte bättre av att mina vänner tvingade upp mig på scenen på mitt och Carolinas bröllop. Jag skulle spela munspel tillsammans med bandet. Jag hade inte spelat munspel mer än tre-fyra gånger i mitt liv. Jag stretade emot. Klagade. Spjärnade med klackarna mot det hala parkettgolvet. Till slut bars jag upp på scenen och bandkillen sa:
- Vi kör nåt enkelt. Hoppa in när du är redo. Och så slamra dom igång någon tre-akords rock/blues dänga från svunna tider.
Jag stod där och tittade. Sen hoppade jag in. Jag hoppade direkt in i Halmstads alla lägereldar. Jag såg mina kort stärkas för varje rätt ton jag tog. Folk förväntade sig skämshumor men fick en konsert. Jag vet inte om det berodde på att jag var full, eller att alla andra var det, men den kvällen kunde jag spela munspel. Det lät så sjukt djävla rockigt att jag fick mina 15 sekunder av Woodstock. I was a star!

I helgen var vi på en supertrevlig middag. Om jag inte redan hade vetat att han var musiker hade jag misstänkt det då hela rummet var fullt av gitarrer. Efter ett tag kom gitarren fram. Tyvärr framkom det också att jag hade någon slags skev självbild av att ha varit Mozart när jag var barn. Och tyvärr hade de någon slags blockflöjtslåda som lägligt åkte fram.

Såhär i efterhand kan man säga att ett mål i livet uppfylldes. Jag fick min jamning. En jamningssession med en äkta musiker. Jag kände det till och med genom vinet. Jag spelade och han följde efter. Vi var ett. Tonerna flöt ut genom mina fingrarna. Fåglar föll.

Eller det var i alla fall vad jag trodde tills jag hörde min frus inspelning dagen efter…
Den här bjuder jag på!