Vi vann högsta vinsten på Trav och plötsligt var det någon som sköt allt rimligt på en och samma gång.

Vi stod där och sippade på champagnen och ritade roliga gubbar i ishinkens rimfrost. Vi hade varit fullpottsvinnare i någon timme och vi gillade det.

Det var före barn. På den tiden när man bekymmrade sig om man skulle ha vita eller rosa liljor i den höga glasvasen som stod på hallgolvet. Det var under afterwork-éran. Eller Gör-precis-vad-du-vill-även-när-du-inte-ens-vill-det åldern. Allt var roligt, enkelt och ganska så tilltalande. Det är så jag vill minnas det i alla fall. Lönen räckte och ämnesomsättningen jobbade bättre. Jag och Carolina bodde i Stockholms innerstad och vi skulle gå ut tillsammans med fyra av våra närmaste DINK-polare. Vi skulle gå till Storstad. Ett superhett ställe som skulle fungera som förhak till något annat superhett ställe som jag inte minns. På eftermiddagen gjorde vi oss i ordning. Vi slet med kvällens klädval och byggde upp någon slags vi-ska-gå-ut känsla. Plötslig säger Carolina att hästarna nog var på TV.

- En liten Harry Boy, tack, hade någon av oss sagt tidigare samma dag och nu skulle det hovas in full pott. För det är väl därför man spelar. För att vinna högsta vinsten. Tänk så många timmar jag lagt på blocket under rubriken ”OM jag hade vunnit si och så mycket pengar skulle jag köpte den här, och den här, eller den här”.

En sak blev ganska tydlig den där storstads eftermiddagen. Det är enklare och tro att man ska vinna högsta vinsten än att faktiskt göra det. När du står där hoppandes framför TV med alla rätt på kupongen i din hand. Då är allt mycket, men inte enkelt. Du bara skriker rakt ut. Du skrikväntar på att halloan ska tillkännage vinstprognosen. Exakt just nu har du ingen aning om hur mycket du har vunnit. Ska du åka privatkråka ner till St: Tropez för en weekendresa eller ska du samåka till Skövde för att arbetsträna? Du är ett i vakuum. Du tror att du gjort en plan vad du skulle göra OM du vinner mycket pengar. Det har du inte…

Så småningom sansade vi oss. Vi klädde på oss något färglatt svart och gick till restaurangen. Vi kom för tidigt. Vi hade nämligen en plan. Vi ville fira vår vinst med champagne. När våra vänner kom möttes dom av ”skumpa och ståt”. Alla lös upp och frågade vad vi firade. Det är nu det börjar bli riktigt intressant.

Vi ger dem varsit glas skumpa och utbringar en skål. Spänningen, och väntan på svaret, är påtaglig, till slut säger vi att vi fått alla rätt på hästarna. Vi har vunnit. 7 rätt!!!

BOOM! Någon sköt allt rimligt på en och samma gång. Lika osannolikt som att vinna drömvinsten kunde våra stackars vänner ha förberett sig inför sin egen reaktion och än mindre dölja den. Det gällde alla fyra. Alla stelnade till. Kanske obemärkt för en förbipasserande men tydligt som ett basebollslag på en trumcymbal för oss. Det fanns ingen glädje i blicken, inte ens förvåning fick plats, där fanns bara en skräck. Med det var inte missunsamhet som paralyserade dom. Det var ovetskapen om hur mycket vi hade vunnit. Deras hjärnor handskades med orimliga belopp som oförtjänt hoppat rakt över deras huvuden och ner i knät på deras bästa vänner. Det gick inte att få ihop. Det var inte rättvist. När vi gjorde slut på deras outtalade lidande och berättade att vi vunnit 19.322:- var det som att någon sköt igen. Boom, boom! Någon sköt tillbaka allt rimligt. Då kom skratten, kramarna och den genuina glädjen av att unna någon annan en bonus. Vi utbringade en skål och flöt in i Stockholmsnatten. Även om inte bonusen var så stor så stod där ensamma på världens högsta berg med armarna uppsträckta mot skyn. Harry Boy hade bara gett oss hela världen. Vi kände oss utvalda. I taxin hem kom det fram att taxichaffisen också hade vunnit den dagen. Det hade även fyra av hans polare gjort. Delad glädje är inte dubbel glädje, det är exakt 19.233 kronor.

Idag vet jag inte hur jag skulle göra om det var 119 miljoner vi vann istället för 19 tusen. Jag vet ärligt talat inte hur någon skulle kunna hantera det. Inte jag, inte mina barn och framförallt inte mina bästa vänner.

Oj, vänta… Måste sluta… Måste hinna ner till ATG…