Jag – ett musikaliskt underbarn.

Jag har alltid haft lätt för musik. Som barn var jag ett geni i höjd med Mozart. Tonerna i mitt huvud flöt genom mina fingrar och ut i välljudande serinader. Jag spelade på gehör med ögonen stängda. Jag spelade så att fåglar föll till marken, armar knottrades och luften stelnade. Det spelade ingen roll vilket instrument jag hade till mitt förfogande. Allt lät bra. Det var åtminstone vad min mamma sa. Ibland även min tvärflöjtslärare. Men oftast bara min mamma. O så jag. Jag med mitt obotliga självförtroende körde över både självinsikten och logiken. Allt gick ändå bra och jag gnetade på med tvärföljtandet. Några stackars kyrkbesökare blev mina vittnen och någon gång stod jag ensam på scenen i en aula. Mamma applåderade och såg stolt ut. Tjejerna tittade ut genom fönstret och snurrade tuggummitrådar mellan fingrarna.

Det var någonstans där jag insåg att jag har blivit grundlurad. När lägerelden började tona upp sig i mitt medvetande. När jag insåg vad Mats just denna sommarkväll kunda åstakomma på en strand utanför Halmstad bara genom att flyta ut lite toner genom sina fingrar. Det var då det klumpande sig i halsen och jag gick hem till mamma och sa. STOPP. Jag vill inte spela mer. Och förresten, hur kunde du??? Mamma förstod ingenting. Men jag däremot förstod nu allt kristallklart. Vem, VEM, blir impad av att man spontan slänger fram en tvärföljt framför en lägereld med en massa tjejer, folköl och förhoppningar? Vad hände med att spela gitarr eller varför inte munspel åtminstone???

Den insikten fick mig att sluta. Den och att min musiklärare kom på mig att ha fuskat igenom fyra år av studier. Jag lärde mig nämligen aldrig noter. Mitt gehör räddade mig från den lilla onödiga detaljen. Jag bad honom bara spela igenom låten och sen använde jag mig av noterna som någon slags riktningsvisare. Det gillade han inte och han krävde att jag skulle lära mig dom. – OK, sa jag. Jag ska. När jag kom hem den veckan ringde jag och bad att få sluta med musik.

Däremot har jag alltid haft en dröm om att få jamma. Jag har fortfarande inte släppt tanken på att jag ännu kan vara den där musikaliska talangen som kan få fåglar att falla. Jag ser mig själv jamma med dom stora musikerna på dom stora scenerna. Min skeva självbild blev inte bättre av att mina vänner tvingade upp mig på scenen på mitt och Carolinas bröllop. Jag skulle spela munspel tillsammans med bandet. Jag hade inte spelat munspel mer än tre-fyra gånger i mitt liv. Jag stretade emot. Klagade. Spjärnade med klackarna mot det hala parkettgolvet. Till slut bars jag upp på scenen och bandkillen sa:
- Vi kör nåt enkelt. Hoppa in när du är redo. Och så slamra dom igång någon tre-akords rock/blues dänga från svunna tider.
Jag stod där och tittade. Sen hoppade jag in. Jag hoppade direkt in i Halmstads alla lägereldar. Jag såg mina kort stärkas för varje rätt ton jag tog. Folk förväntade sig skämshumor men fick en konsert. Jag vet inte om det berodde på att jag var full, eller att alla andra var det, men den kvällen kunde jag spela munspel. Det lät så sjukt djävla rockigt att jag fick mina 15 sekunder av Woodstock. I was a star!

I helgen var vi på en supertrevlig middag. Om jag inte redan hade vetat att han var musiker hade jag misstänkt det då hela rummet var fullt av gitarrer. Efter ett tag kom gitarren fram. Tyvärr framkom det också att jag hade någon slags skev självbild av att ha varit Mozart när jag var barn. Och tyvärr hade de någon slags blockflöjtslåda som lägligt åkte fram.

Såhär i efterhand kan man säga att ett mål i livet uppfylldes. Jag fick min jamning. En jamningssession med en äkta musiker. Jag kände det till och med genom vinet. Jag spelade och han följde efter. Vi var ett. Tonerna flöt ut genom mina fingrarna. Fåglar föll.

Eller det var i alla fall vad jag trodde tills jag hörde min frus inspelning dagen efter…
Den här bjuder jag på!

Vi vann högsta vinsten på Trav och plötsligt var det någon som sköt allt rimligt på en och samma gång.

Vi stod där och sippade på champagnen och ritade roliga gubbar i ishinkens rimfrost. Vi hade varit fullpottsvinnare i någon timme och vi gillade det.

Det var före barn. På den tiden när man bekymmrade sig om man skulle ha vita eller rosa liljor i den höga glasvasen som stod på hallgolvet. Det var under afterwork-éran. Eller Gör-precis-vad-du-vill-även-när-du-inte-ens-vill-det åldern. Allt var roligt, enkelt och ganska så tilltalande. Det är så jag vill minnas det i alla fall. Lönen räckte och ämnesomsättningen jobbade bättre. Jag och Carolina bodde i Stockholms innerstad och vi skulle gå ut tillsammans med fyra av våra närmaste DINK-polare. Vi skulle gå till Storstad. Ett superhett ställe som skulle fungera som förhak till något annat superhett ställe som jag inte minns. På eftermiddagen gjorde vi oss i ordning. Vi slet med kvällens klädval och byggde upp någon slags vi-ska-gå-ut känsla. Plötslig säger Carolina att hästarna nog var på TV.

- En liten Harry Boy, tack, hade någon av oss sagt tidigare samma dag och nu skulle det hovas in full pott. För det är väl därför man spelar. För att vinna högsta vinsten. Tänk så många timmar jag lagt på blocket under rubriken ”OM jag hade vunnit si och så mycket pengar skulle jag köpte den här, och den här, eller den här”.

En sak blev ganska tydlig den där storstads eftermiddagen. Det är enklare och tro att man ska vinna högsta vinsten än att faktiskt göra det. När du står där hoppandes framför TV med alla rätt på kupongen i din hand. Då är allt mycket, men inte enkelt. Du bara skriker rakt ut. Du skrikväntar på att halloan ska tillkännage vinstprognosen. Exakt just nu har du ingen aning om hur mycket du har vunnit. Ska du åka privatkråka ner till St: Tropez för en weekendresa eller ska du samåka till Skövde för att arbetsträna? Du är ett i vakuum. Du tror att du gjort en plan vad du skulle göra OM du vinner mycket pengar. Det har du inte…

Så småningom sansade vi oss. Vi klädde på oss något färglatt svart och gick till restaurangen. Vi kom för tidigt. Vi hade nämligen en plan. Vi ville fira vår vinst med champagne. När våra vänner kom möttes dom av ”skumpa och ståt”. Alla lös upp och frågade vad vi firade. Det är nu det börjar bli riktigt intressant.

Vi ger dem varsit glas skumpa och utbringar en skål. Spänningen, och väntan på svaret, är påtaglig, till slut säger vi att vi fått alla rätt på hästarna. Vi har vunnit. 7 rätt!!!

BOOM! Någon sköt allt rimligt på en och samma gång. Lika osannolikt som att vinna drömvinsten kunde våra stackars vänner ha förberett sig inför sin egen reaktion och än mindre dölja den. Det gällde alla fyra. Alla stelnade till. Kanske obemärkt för en förbipasserande men tydligt som ett basebollslag på en trumcymbal för oss. Det fanns ingen glädje i blicken, inte ens förvåning fick plats, där fanns bara en skräck. Med det var inte missunsamhet som paralyserade dom. Det var ovetskapen om hur mycket vi hade vunnit. Deras hjärnor handskades med orimliga belopp som oförtjänt hoppat rakt över deras huvuden och ner i knät på deras bästa vänner. Det gick inte att få ihop. Det var inte rättvist. När vi gjorde slut på deras outtalade lidande och berättade att vi vunnit 19.322:- var det som att någon sköt igen. Boom, boom! Någon sköt tillbaka allt rimligt. Då kom skratten, kramarna och den genuina glädjen av att unna någon annan en bonus. Vi utbringade en skål och flöt in i Stockholmsnatten. Även om inte bonusen var så stor så stod där ensamma på världens högsta berg med armarna uppsträckta mot skyn. Harry Boy hade bara gett oss hela världen. Vi kände oss utvalda. I taxin hem kom det fram att taxichaffisen också hade vunnit den dagen. Det hade även fyra av hans polare gjort. Delad glädje är inte dubbel glädje, det är exakt 19.233 kronor.

Idag vet jag inte hur jag skulle göra om det var 119 miljoner vi vann istället för 19 tusen. Jag vet ärligt talat inte hur någon skulle kunna hantera det. Inte jag, inte mina barn och framförallt inte mina bästa vänner.

Oj, vänta… Måste sluta… Måste hinna ner till ATG…

 

Det gör inget om din granne ligger hela tiden.

Det gör inget om din granne ligger hela tiden.
Det gör inte heller något om dom ligger med varandra hela tiden och att du hör det.
Det som gör mig galen är när du hör hur dina grannar ligger med varandra hela tiden i en takt som får jorden att stanna.

Låt mig berätta om ett grannpar vi hade en gång:
Jag hade aldrig prata med mina välljudande grannar. Bara nickat lite under lugg när jag mött dom i trappen. Det hade aldrig  känts som att det var läge att småprata. Allt jag såg när jag mötte dom var den film som jag själv hittat på till den vansinns färd jag hörde utspelas varje kväll.

Han, en två meter lång hårdrockare lika smal som sina hårtoppar. Hon, en söt, jätteblond en och en halvmeter hög tjej. Dom, det mest förväntade hårdrockarparet som går i ett par för smala jeans.
Jag kan förstå att man ibland kan vara högljudd. Men det var inte hennes eller hans ljud som störde mig. Det jag inte kunde förstå var hur man INTE kan höra att ens säng spelar EuroDisco mot väggen när man är mitt uppe i intervallträningen. Alltså vi pratar inte snabbt, Sveriges snabbaste trummis slår 2500 slag i minuten, det är snabbt. Det gled dom här igenom som en mellanakt. Dom var för mig vad dödsmetall är för dansband. Vi har till och med försökt efterlikna denna snabbspurtande kärleksatlet. Det gick inte. Det slutade både i stukat självförtroende och stukad penis.

Låt mig berätta exakt hur det gick till. Varje natt.

22.14 Det börjar som en en cylindrig väldoftande träeka. Dunt – dunk – dunk – dunk.
22.16 Nu har någon trimmat den stackar ekan. Dunk dunk dunk dunk
22.18 Nu: dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk
22.21 Du hör henne stöna tre gånger. Du hör honom stöna en gång. Dunkandet upphör.
22.22 Du hör någon gå över rummet och sätta på kranen i köket.
22.23 Han går tillbaka.
22.24 Du somnar. Säkert han också.

 

 

SJ kan inte lägga ner sina sovtåg – det har dom nämligen redan gjort för länge sedan

Det är slut. Vi behöver inte ha ett mediadrev om att SJ ska lägga ner sina nattåg. Dom har redan gjort det för länge sedan. Det enda som finns kvar är smulor från en svunnen tid. Dom säljer hårda och osmakliga smulor. Nej. Dom säljer faktiskt inte ens smulor. Dom säljer falska flaggor.

Vi gör ett litet expriment SJ, är ni med på det? Tänk er att jag inte köpt er produkt. Tänk er att jag köpt en nöjeskryssning med tex Viking Line. Vi gör ett försökt:

När man kliver kommer ner till Viking Lines terminal får man först gå på en båt som ser ut ungefär som deras riktiga färja, fast med varm lättöl, hårda britsar istället för sängar och en inplastad macka istället för ett överdrivet dignande buffébord. När du åkt några timmar stannar båten och du slussas över till en Ribbåt i några distansmil. Efter ditt nattliga skuttande på Östersjön får du sedan byta tillbaka till en annan båt som också ser ut som en båt fast inte är som en båt. Du går nu som i ett töcken. Klockan är nu runt tio på kvällen. Du är som en fisk som bara glider med strömmen och ser vart du hamnar. För du har nämligen ingen aning. Ingenstans ger leverantören av denna kundvända kvalitetsprodukt avkall på sin upplevelse när du köper biljetten. Det heter fortfarande ”ligg- eller sovvagn” eller ”Kom och upplev Östersjöns roligaste julbord” i annonserna. När du återigen får kliva på nästanbåten (gud förbjude den riktiga båten, den du betalat för att åka) så säger klockan att det är ytterligaren 1,5 timme kvar av nästanbåts färden. Din stjärt säger dig att den snart stänger ner hela blodcirkulationen och inte bara den som blodsätter alla vitala delar under höften. Men du håller ut. Nu har du i alla fall hunnit läsa det finstilta i din sovvagnsbiljett, eller jag menar båtbiljett och inser att du inte får kliva ombord på den riktiga båten (som du trodde du klev på 19.43) förrän 01.48.

När klockan närmar sig midnatt börjar du se fram emot att byta till rätt båt som du förutsätter redan ligger färdig och väntar. Fyra minuter i tolv på natten ropar dom ut att slutdestinationen för denna resa är nådd och man önskas en trevlig natt. Du reser dig upp och går. Men när du kommer ut finns där ingen båt som du kan leta upp din hytt i och försöka falla i någon slags nu-ska-jag-sova-ikapp sömn. Det finns inte ens någon väntsal som är öppen. Du är utkastad i kylan med en häslningsfras som hoppas på återseende istället för en flytväst eller en täckjacka. Du inser att det är nära två timmar till klockan är 01.48 och du inser att båten inte alls kommer att vara på plats mer än några minuter innan avgång. Det är du, fyra medpassagerare och en uteliggare som frågar om vi har stulit hans telefon. Plötsligt binder misären er samman och ni fyra bildar en nattvandringsgrupp. Du spenderar nu två timmar av att nattvandra i Sundsvall som tycks ha drabbats av digerdöden, eller småstadslugnet, det är svårt att säga vilket. Det är svårt att prata över huvudtaget. Ännu mer att småprata med dina nya vänner.

Ni mellanlandar inne på en nattöppen hotellrecepton. Ni går tillbaka. Ni skämtar och leker att det minsann kunde ha varit värre. Äntligen kommer sedan din båt. Som ett ljus i tunneln glider den in och välkomnande öppnar sina dörrar. Du har bokat en hytt. Du har specefikt bokat en brits längst ner. Inte för att du är höjdrädd utan för att du minns hur varmt det var när sex svettiga män låg och försökte dela på syret sist du åkte. Du inser att du blivit placerad högst upp. Du tänker att det får väl gå och öppnar försiktigt dörren till kupén. Värmen och lukten som slår dig i ansiktet gör dig alldeles skär. Eller skör. Kupén är varm, mörk och packad med stora håriga ben som sticker ut ur elektriskt åtsmitande lakan. Du tänker att det får väl gå. Sen hör du snarkningarna. Du tänker: – Det där får faan inte gå.

Efter att ha snackat dig till en annan hytt som visserligen var full av folk (varav en vuxen man som inte ville sova med lampan släckt) men med en ledig brits på mitten så tar du och viker ner dig i den.

Du somnar snart ikapp din rumpa och hoppet börjar så sakta att komma tillbaka. Du tänker att man säkert får sova kvar i båten när den ligger inne i hamnen. Det har man ju fått göra förr. Nattens timmar ska nog räcka för att vara hyffsat fräsch inför morgondagens möten.
Knappt fyra timmar senare väcks du av att vi är framme.
Du ska av.
Båten ska vidare.
Du kastas ut i Stockholms morgonkyla.

Så mina vänner ni kan vara lugna. SJ kan inte lägga ner något dom har skitit i för länge sedan.

God natt!

 

Att åka tåg med SJ