Att impa som en tioåring eller på en tioåring är inte samma sak…

1981 drabbats jag av jag-tar-allt-till-sin-spets sjukan. Jag vet inte vad det är med gränser. Jag gillar att vara nära dom. Gärna balansera på kanten till vad som är möjligt. Det är där jag vill slå läger. Det är där jag gillar att sitta med fötterna dinglande över tabbarnas brant och le. Det kanske också är därför uttrycket ”typisk Matsen grej” har förföljt mig genom livet. Man är liksom bunden till att ibland ramla ner för den där kanten om det är där du vill vara hela tiden.

När jag var tio år älskade jag att cykla. Inte som transportmedel, snarare som ett balanseringsverktyg.  Jag ville hela tiden testa den berömda gränsen. Fönstret mellan vinter och sommar var bäst, det var då cykeln äntligen fick väckas ur sin vintervila. Jag minns det som en enda stor blandning av glädje och. Ortens längsta backe utgjorde startramp och kastade upp BMXen i våldsamma hastigheter. Vi lekte Speedway. Spelplanen var den asfalterade korsningen som fanns nedanför backen. Inga vägvakter, inga hjälmar, bara vinterns grus på vårens asfalt och några enstaka förbipasserande bilar. När man leker Speedway är tanken att man gör som dom gör på TV. Man kastar ut bakhjulet i en nästan rät vinkel från kroppen. Du kan kalla dig Speedway eller dyngsladd, vilket du vill. Du hängde över framhjulet och pressade ut cyklarna i en lång, bred sladd. Det var roligt och vi tyckte själva vi hade tagit sladdandet till sin spets. Hur det slutade? Med att mamma satt och plockade jeansbitar från mitt högra lår såklart.

En annan gång när jag cyklade tycket jag det måste finnas någon coolare sätt att cykla på än att cykla utan att hålla i styret. Köra handsfree gjorde ju alla.
Det fanns det inte.

Eller. Det kanske det fanns, men inget bra. Jag skulle nämligen testa om det gick att cykla liggandes på cykeln. Min plan var enkel. Trampa fart och sen lägga ner kroppen på packethållaren. Det gick inte så bra. För det första var det svårt att både se och för det andra var det nära på omöjligt att trampa när den kroppsdel som är högst antal meter över havet är dina höfter. För det tredje så orkar inte dina magmuskler ta dig upp från pakethållaren när farten börjar avta och balansen tryter. Hur det slutade? Med att mamma satt och plockade jeansbitar från mitt högra lår såklart.

Men förtjänsten med att hela tiden förflytta gränserna är inte att bli bra på att få jeansbitar inplanterade i kroppen. Det är att du faktiskt blir ganska bra på det du gör. Du utvecklas och du tror du badar i ett hav av ära och berömmelse. Du tror att du har hittat ett evigt knep och en hemlig ingång till alla tjejers hjärtan. Men med tiden avtar dom trånande blickarna och dom kvittrande fnissen. Dom byts ut mot en bort vänd blick eller en var-inte-så-barnslig suck. För det är inte samma saker som impar på ett kill- eller tjej gäng när du är tio som när du är tjugoett. Det är nästan säkert. Själv är jag dock fortfarande kvar och kämpar med att komma ur impa-som-en-sjuåring- stadiet.
Här om dagen fick jag tillfälle att åka vattenskidor på Åresjön. Jag kastades tillbaka till min ungdoms eviga åkande i Arkesund. Jag minns allt som om det var igår och i mitt sinne finns det ingenting som hindrar mig från att köra med samma attack som när jag var 16 år och åkte så mycket att jag fick ett ”du får inte köra upp mer än 20 liter bensin om dagen” förbud av pappa.

Men så mycket har jag lärt mig att jag måste hushålla med mina attacker. Orken finns inte mer än till 3 fullfartssvängar och sen lite turiståkning, det är allt jag klarar av. Så även denna gång. Vi gav oss iväg på ett spegelblankt Åresjön. Magiskt. Hann till och med titta upp på vårt enormt vackar fjäll. Efter ett tag (alltså typ genast) började jag signalera att han skulle vända. Men det gjorde han inte.  Efter en evigheter nådde jag äntligen fram med mina panikslagna charader och båten vända hem mot bryggan. Vid det här laget var jag redan slut. Plötsligt känner jag den där gränsförflyttande känslan komma smygande. Eller så var det bara känslan av att kanske möjligtvis impa på alla som hängde vid bryggan. Hur som helst skulle jag förflytta gränser. Jag skulle göra dom mest hårresande tre svängarna någon någonsin hade gjort. Armbågen skulle smeka den spegelblanka vattenytan. Vattenkaskaden skulle få ett brandsläckningsplan att vilja byta jobb. En avundssjuk, tronande suck skulle höras över hela Åredalen. Eventuellt lite kvittrande fnitter också. Jag skulle fara fram som en blandning av Silversurfaren i Batman och en strömlinjeformad kaskelott.

Hur det slutade? Efter att jag slutatade studsa på vattenytan och centrifugen hade stannat så ligger jag där halvt medvetslös och guppar i vattnet med sträckt lår, ond axel och med en enda tanke i huvudet. Tänk vad lätt allt var när man var tio…