Jag har just bytt kön. Tydligen.

 

Sitter och suger ut det sista av sommaren på Gotland. Solen har liksom äntligen hittat hit nu, säkert lika mycket för att reta dom som åkt hem som för att glädja oss som är kvar. Mitt bland alla projekt av husrenoveringar, nya affärsfunderingar, barn och glada vänners lag har vi tagit en mellandag. Idag gör vi ingenting. Typ. Bortsätt från att jag forslat bort en jordhög, hängt sjuka mängder tvätt, käkat golunch på Grå Gåsen, varit på dagbio och ska spela fotboll klockan 17. Som sagt – en mellandag.

Inte ett ont anande la jag mig ner en stund ute på altanen. Försökte lapa i mig så mycket sol man om möjligt kan lagra i en kropp inför den analkande termafrosten. Kände mig tillfreds.

Min fru har ibland insisterat på att hon är gift med en tjej. Nej, inte så. Inte så som i mina drömmar. Glöm det! Nej, hon menar att hon är gift med mig – en tjej. Jag har alltid skämtat bort det men också alltid innerst inne hållit med. Det är inte hon som vill prata ut om saker och ting, eller måste berätta vad som har hänt  under dagen. Det är inte hon som behöver höra hur älskad man är, det är inte hon som måste älta saker som inte gick som det skulle. Det är jag.

Men trots alla signaler och varningar hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Mitt oskyldiga vilande skulle ta allt till nästa nivå.

I alla fall, mitt i mitt lapande kommer min fru och tycker att jag ska lyssna på en Pod. Hon säger; - Nu ska du få lyssna på hur en typsikt tjejtjej är.

Hon menar; – Lyssna på den här så kommer du nog känna igen dig.

Podden var Hanna och Amandas – Fredagspodd. För mig, just då, var det bara en pod. För mig, just nu, något helt annat. Någon lös plötsligt en lampa i ansiktet på mig och frågade;
– Vem är du?

Amanda berättade några, för henne, pinsamma upplevelser om hur PMSig hon kunde vara. Känslorna svämmade över och gråten låg liksom utanpå kroppen. Lättillgänglig och förlösande kändes det som. Ämnet i sig var inget problem även om jag inte direkt kunde relatera till det. Kan inte ens relatera till det genom min fru då hon verkar helt opåverkad av PMS och aldrig ger någon som helst sken att ha, eller inte ha, det. Podden var roande och både Hanna och Amanda vågade bjuda på sig själva. De gav mer energi än de tog. Men det var när Amanda började berätta om hur hon kände sig när dessa gråattacker kom som det blev lite väl jobbigt. Plötsligt började jag skruvade på mig. Kände en lite för ofiltrerad och oförställd igenkänning. Hon berättade hur hela hennes värld rasade samman för att några blåbär hade blivit intrampade i den vita mattan. – Japp, absolut. Det skulle jag också uppleva. Men det skulle säkert många. Nästan alla säkert eftersom mattan både var nyinköpt och säkerligen dyr. Men när hon sedan berättar hur hennes tankar skenade vidare blev det riktigt intressant. Snyftande berättar hon att det minsann inte är någon ide att man köper någonting till detta usla hushåll, allt förstörs ju ändå i denna eviga krigszon (kallad småbarnsåldern). Hulkande hittar hon genast någon annan att skylla på (som naturligtvis och helt logiskt var hennes man som köpt blåbären och inte hennes barn som trampat in dom).

Och det är här jag helt plötsligt känner att jag byter kön.

Jag känner igen mig i varenda ord hon sa (när hon hade PMS). Förtvivlan, den för långt dragna skyldighetsprocessen och den förlamande uppgivenheten att allting alltid kommer att vara så här och att allting alltid leder till det värsta tänkbara scenariot.

Kommer jag hem och ser mina barn slänga av sig smutsiga skor i hallen tror jag automatiskt att dom kommer sluta som oempatiska bratts som kör cross fulla i vardagsrummet. Vill dom inte äta frukost vid bordet utan envist insisterar på att sitta framför TV tror jag automatiskt att de kommer vara sondmatade, sittmonster som lever sitt liv genom GTA, den mörka sidan av internet och på Gorby´s piroger. Vill dom inte ta på sig på morgonen ser jag en enda stor bild av ”Naken Janne” framför mig. Jag ser vad som händer exakt i stunden, min hjärna tolkar min 4-årings handlingar vore 44 årings handlingar. Sedan avslutas hela hjärnutflykten galant med att multiplicera händelsen med 2467. Pang! Och så gropen-i-magen känslan på det. Lika med – jag gråter varje gång. Inombords. Inte så ofta utombords. Däremot kan min mun ibland säga en del ogenomtänkta och av scenariot smittade saker. Oftast inga bra saker.

Men som tur är går det över. Jag blir ledsen/arg/uppgiven lika fort som jag blir glad och då glömmer jag lätt att jag var sur nyss. Kanske en bergodalbana som inte går hem hos barnen lika mycket som de på Gröna Lund. Men vaddå, vad ska jag göra då. Det är ju inte mitt fel. Jag har ju PMS…

Så här sitter jag nu och måste kompensera att jag är från Venus. Jag beslutar mig för att göra någon manligt. Jag går ut och tänker slå i en spik i något av alla våra projekt, eller borra hål i typ betong. Men jag når aldrig snickarboden, när jag går vår fina vitgrusade gång mot boden märker jag hur gräset har börjat slå rot. Det slutar med att jag sitter på huk brevid en halmkorg iförd ett par för små blommiga trädgårdshandskar och rensar ogräs i 1 timme.

Skönt att jag äntligen fick befästa min manlighet…