Att impa som en tioåring eller på en tioåring är inte samma sak…

1981 drabbats jag av jag-tar-allt-till-sin-spets sjukan. Jag vet inte vad det är med gränser. Jag gillar att vara nära dom. Gärna balansera på kanten till vad som är möjligt. Det är där jag vill slå läger. Det är där jag gillar att sitta med fötterna dinglande över tabbarnas brant och le. Det kanske också är därför uttrycket ”typisk Matsen grej” har förföljt mig genom livet. Man är liksom bunden till att ibland ramla ner för den där kanten om det är där du vill vara hela tiden.

När jag var tio år älskade jag att cykla. Inte som transportmedel, snarare som ett balanseringsverktyg.  Jag ville hela tiden testa den berömda gränsen. Fönstret mellan vinter och sommar var bäst, det var då cykeln äntligen fick väckas ur sin vintervila. Jag minns det som en enda stor blandning av glädje och. Ortens längsta backe utgjorde startramp och kastade upp BMXen i våldsamma hastigheter. Vi lekte Speedway. Spelplanen var den asfalterade korsningen som fanns nedanför backen. Inga vägvakter, inga hjälmar, bara vinterns grus på vårens asfalt och några enstaka förbipasserande bilar. När man leker Speedway är tanken att man gör som dom gör på TV. Man kastar ut bakhjulet i en nästan rät vinkel från kroppen. Du kan kalla dig Speedway eller dyngsladd, vilket du vill. Du hängde över framhjulet och pressade ut cyklarna i en lång, bred sladd. Det var roligt och vi tyckte själva vi hade tagit sladdandet till sin spets. Hur det slutade? Med att mamma satt och plockade jeansbitar från mitt högra lår såklart.

En annan gång när jag cyklade tycket jag det måste finnas någon coolare sätt att cykla på än att cykla utan att hålla i styret. Köra handsfree gjorde ju alla.
Det fanns det inte.

Eller. Det kanske det fanns, men inget bra. Jag skulle nämligen testa om det gick att cykla liggandes på cykeln. Min plan var enkel. Trampa fart och sen lägga ner kroppen på packethållaren. Det gick inte så bra. För det första var det svårt att både se och för det andra var det nära på omöjligt att trampa när den kroppsdel som är högst antal meter över havet är dina höfter. För det tredje så orkar inte dina magmuskler ta dig upp från pakethållaren när farten börjar avta och balansen tryter. Hur det slutade? Med att mamma satt och plockade jeansbitar från mitt högra lår såklart.

Men förtjänsten med att hela tiden förflytta gränserna är inte att bli bra på att få jeansbitar inplanterade i kroppen. Det är att du faktiskt blir ganska bra på det du gör. Du utvecklas och du tror du badar i ett hav av ära och berömmelse. Du tror att du har hittat ett evigt knep och en hemlig ingång till alla tjejers hjärtan. Men med tiden avtar dom trånande blickarna och dom kvittrande fnissen. Dom byts ut mot en bort vänd blick eller en var-inte-så-barnslig suck. För det är inte samma saker som impar på ett kill- eller tjej gäng när du är tio som när du är tjugoett. Det är nästan säkert. Själv är jag dock fortfarande kvar och kämpar med att komma ur impa-som-en-sjuåring- stadiet.
Här om dagen fick jag tillfälle att åka vattenskidor på Åresjön. Jag kastades tillbaka till min ungdoms eviga åkande i Arkesund. Jag minns allt som om det var igår och i mitt sinne finns det ingenting som hindrar mig från att köra med samma attack som när jag var 16 år och åkte så mycket att jag fick ett ”du får inte köra upp mer än 20 liter bensin om dagen” förbud av pappa.

Men så mycket har jag lärt mig att jag måste hushålla med mina attacker. Orken finns inte mer än till 3 fullfartssvängar och sen lite turiståkning, det är allt jag klarar av. Så även denna gång. Vi gav oss iväg på ett spegelblankt Åresjön. Magiskt. Hann till och med titta upp på vårt enormt vackar fjäll. Efter ett tag (alltså typ genast) började jag signalera att han skulle vända. Men det gjorde han inte.  Efter en evigheter nådde jag äntligen fram med mina panikslagna charader och båten vända hem mot bryggan. Vid det här laget var jag redan slut. Plötsligt känner jag den där gränsförflyttande känslan komma smygande. Eller så var det bara känslan av att kanske möjligtvis impa på alla som hängde vid bryggan. Hur som helst skulle jag förflytta gränser. Jag skulle göra dom mest hårresande tre svängarna någon någonsin hade gjort. Armbågen skulle smeka den spegelblanka vattenytan. Vattenkaskaden skulle få ett brandsläckningsplan att vilja byta jobb. En avundssjuk, tronande suck skulle höras över hela Åredalen. Eventuellt lite kvittrande fnitter också. Jag skulle fara fram som en blandning av Silversurfaren i Batman och en strömlinjeformad kaskelott.

Hur det slutade? Efter att jag slutatade studsa på vattenytan och centrifugen hade stannat så ligger jag där halvt medvetslös och guppar i vattnet med sträckt lår, ond axel och med en enda tanke i huvudet. Tänk vad lätt allt var när man var tio…

Jag har just bytt kön. Tydligen.

 

Sitter och suger ut det sista av sommaren på Gotland. Solen har liksom äntligen hittat hit nu, säkert lika mycket för att reta dom som åkt hem som för att glädja oss som är kvar. Mitt bland alla projekt av husrenoveringar, nya affärsfunderingar, barn och glada vänners lag har vi tagit en mellandag. Idag gör vi ingenting. Typ. Bortsätt från att jag forslat bort en jordhög, hängt sjuka mängder tvätt, käkat golunch på Grå Gåsen, varit på dagbio och ska spela fotboll klockan 17. Som sagt – en mellandag.

Inte ett ont anande la jag mig ner en stund ute på altanen. Försökte lapa i mig så mycket sol man om möjligt kan lagra i en kropp inför den analkande termafrosten. Kände mig tillfreds.

Min fru har ibland insisterat på att hon är gift med en tjej. Nej, inte så. Inte så som i mina drömmar. Glöm det! Nej, hon menar att hon är gift med mig – en tjej. Jag har alltid skämtat bort det men också alltid innerst inne hållit med. Det är inte hon som vill prata ut om saker och ting, eller måste berätta vad som har hänt  under dagen. Det är inte hon som behöver höra hur älskad man är, det är inte hon som måste älta saker som inte gick som det skulle. Det är jag.

Men trots alla signaler och varningar hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Mitt oskyldiga vilande skulle ta allt till nästa nivå.

I alla fall, mitt i mitt lapande kommer min fru och tycker att jag ska lyssna på en Pod. Hon säger; - Nu ska du få lyssna på hur en typsikt tjejtjej är.

Hon menar; – Lyssna på den här så kommer du nog känna igen dig.

Podden var Hanna och Amandas – Fredagspodd. För mig, just då, var det bara en pod. För mig, just nu, något helt annat. Någon lös plötsligt en lampa i ansiktet på mig och frågade;
– Vem är du?

Amanda berättade några, för henne, pinsamma upplevelser om hur PMSig hon kunde vara. Känslorna svämmade över och gråten låg liksom utanpå kroppen. Lättillgänglig och förlösande kändes det som. Ämnet i sig var inget problem även om jag inte direkt kunde relatera till det. Kan inte ens relatera till det genom min fru då hon verkar helt opåverkad av PMS och aldrig ger någon som helst sken att ha, eller inte ha, det. Podden var roande och både Hanna och Amanda vågade bjuda på sig själva. De gav mer energi än de tog. Men det var när Amanda började berätta om hur hon kände sig när dessa gråattacker kom som det blev lite väl jobbigt. Plötsligt började jag skruvade på mig. Kände en lite för ofiltrerad och oförställd igenkänning. Hon berättade hur hela hennes värld rasade samman för att några blåbär hade blivit intrampade i den vita mattan. – Japp, absolut. Det skulle jag också uppleva. Men det skulle säkert många. Nästan alla säkert eftersom mattan både var nyinköpt och säkerligen dyr. Men när hon sedan berättar hur hennes tankar skenade vidare blev det riktigt intressant. Snyftande berättar hon att det minsann inte är någon ide att man köper någonting till detta usla hushåll, allt förstörs ju ändå i denna eviga krigszon (kallad småbarnsåldern). Hulkande hittar hon genast någon annan att skylla på (som naturligtvis och helt logiskt var hennes man som köpt blåbären och inte hennes barn som trampat in dom).

Och det är här jag helt plötsligt känner att jag byter kön.

Jag känner igen mig i varenda ord hon sa (när hon hade PMS). Förtvivlan, den för långt dragna skyldighetsprocessen och den förlamande uppgivenheten att allting alltid kommer att vara så här och att allting alltid leder till det värsta tänkbara scenariot.

Kommer jag hem och ser mina barn slänga av sig smutsiga skor i hallen tror jag automatiskt att dom kommer sluta som oempatiska bratts som kör cross fulla i vardagsrummet. Vill dom inte äta frukost vid bordet utan envist insisterar på att sitta framför TV tror jag automatiskt att de kommer vara sondmatade, sittmonster som lever sitt liv genom GTA, den mörka sidan av internet och på Gorby´s piroger. Vill dom inte ta på sig på morgonen ser jag en enda stor bild av ”Naken Janne” framför mig. Jag ser vad som händer exakt i stunden, min hjärna tolkar min 4-årings handlingar vore 44 årings handlingar. Sedan avslutas hela hjärnutflykten galant med att multiplicera händelsen med 2467. Pang! Och så gropen-i-magen känslan på det. Lika med – jag gråter varje gång. Inombords. Inte så ofta utombords. Däremot kan min mun ibland säga en del ogenomtänkta och av scenariot smittade saker. Oftast inga bra saker.

Men som tur är går det över. Jag blir ledsen/arg/uppgiven lika fort som jag blir glad och då glömmer jag lätt att jag var sur nyss. Kanske en bergodalbana som inte går hem hos barnen lika mycket som de på Gröna Lund. Men vaddå, vad ska jag göra då. Det är ju inte mitt fel. Jag har ju PMS…

Så här sitter jag nu och måste kompensera att jag är från Venus. Jag beslutar mig för att göra någon manligt. Jag går ut och tänker slå i en spik i något av alla våra projekt, eller borra hål i typ betong. Men jag når aldrig snickarboden, när jag går vår fina vitgrusade gång mot boden märker jag hur gräset har börjat slå rot. Det slutar med att jag sitter på huk brevid en halmkorg iförd ett par för små blommiga trädgårdshandskar och rensar ogräs i 1 timme.

Skönt att jag äntligen fick befästa min manlighet…

 

Det är ingen brygga. Det är en social plattform.

Igår var det strandväder. Den mjuka varma sanden smekte mig på ställen jag ville och ställen jag inte ville. Solen hade lyckats tränga sig genom alla mörka högsommarmoln. Den eviga domedagsblåsten drack vi bort till lunch. Efter det kändes den inte lika mycket. Jag mådde bra, barnen byggde sandslott och semestern semestrade sig lite extra mycket. Den rent av Gotlandade sig så där som man drömmer om. Men det är något som gnager i mig. Nåt är inte som det ska vara på sommaren.

Jag saknar ett oljud. Det lugnande, distinkta oljudet av en ilsken två-takts motor som smattrande skär en båt genom fjärden. Lukten från motorns oförbrända rester, lukten från solvarm plast och känslan av att sätta sig på en tygdyna du trodde var torr. Saknar ibland till och med att ösa båten efter regnet. Längtan till min barndoms eviga vattenlekar i Arkösund får inte sitt lystmäte här på Gotland.  I Arkösund spänner man sina bågar med cirkuskonster på vattnet. Den som åker bäst vinner. Under några få veckor ute i den svenska arkipelagen handlar allt om brygghäng. Och handlar det om brygghäng handlar det om prylar. Man förtöjer alla leksaker man om möjligt kan binda fast i en brygga. Eller mer korrekt. Man förtöjer dem vid en social plattform, en sommaröppen nöjesattraktion. Jag gillar det.

Men jag kan hantera min längtan för jag vet att min totalitära urladdning på vattenskidor kommer. Jag vet – jag kommer inte orkar i mer än två svängar men dom två svängarna kommer att efterföljas av en våg med beundran, framtidstro och en ny världsordning. Detta är jag säker på. Tills dess sitter jag här med sand mellan tårna, Rosé i glaset och njuter av Sveriges skönaste ö häng.

IMG_1167 IMG_1176 IMG_1178