lack of BPM kills good music

Krampaktigt håller jag kvar i min ungdoms sista halmstrå. Desperat försöker jag lura mig själv ner till de sena tjugo, möjligtvis de tidiga trettio. Jag dras med i tempot. Ibland skakar jag till och med med mitt ena ben som bara en orolig, rastlös ung man gör. Mitt halmstrå – min musiksmak. Hopplös upptempo slash Dance. När jag jobbar sitter jag hela dagar med 180 i puls och 120 BPNM i öronen. Jag önskar jag ändå kunde vara en finsmakare. En snobbig. Men det är jag inte. I min Spotifylista rymms både ”uffes gymlista” och Swedish Dance Charts Top 100. Jag rycks med som om livet vore en spinningklass i nerförsbacke. Jag kommer aldrig att erkänna det, men när Base Hunter hade sin hit ”Now your gone” log jag varje gång jag hörde den och någongång i bilen, ensam på vägen mellan Eskilstuna och Västerås sittdansade jag mig genom natten. Och Eric Prytz ”ligga låt”. Vill inte ens gå in på den… Den enda jag inte gjorde till den låten var nog att ligga…

Men jag har också en förkärlek till cover´s. Speciellt låtar som görs om. En tydlig två för en deal om du frågar mig. Man får liksom en ny bra låt och allt som  originalet stod för får man på köpet.

Så medans jag sitter här och egentligen längtar till Kallis omhuldande partylåtar kan jag ju passa på att:

  1. Rätta till halmhatten
  2. Hälla upp ett till glas Rosé
  3. Ge er några exempel på låten Paraply…

https://www.youtube.com/watch?v=tX_KV7SvDCI

https://www.youtube.com/watch?v=DM2177pHMT0

https://www.youtube.com/watch?v=9PeEaNzg4os

https://www.youtube.com/watch?v=BMB6YOWzQMY