Jag gav mitt liv åt ett sjunkande skepp…

Idag var vi på stranden. Att vara på stranden handlar om prepp. Inte hur pepp man är att gå dit. Bara hur mycket man orkar preppa. Ju mer UV-tält, kylklampar, solkrämer, uppblåsbara ringar, kex, dricka, hinkar och spadar du har med dig ju mindre knastrar sanden i dom för varma mellismackorna. Idag tog vi med oss allt. Fjolårets solblekta övervintrade sitt-badring var kronan på verket.

– Behöver vi någon pump? sa min fru.
– Den kan pappa blåsa upp på stranden, hörde jag mig själv svara.

Efter vi brett ut oss på stranden var det bara ringen kvar. En ring som verkade betydligt större nu än vad den gjorde hemma. Jag tog ett djupt andetag och blåste ut så mycket jag orkade. Ingenting. Det hände ingenting. Det märktes inte. Jag blåste igen. Lika. Och igen. Nu hände något sakta. Men det var knappt ringen som blåstes upp, det var min mun som sakta börja smaka låsolja och mina ögon som började stickas. Men förväntan från mina barns ögon fick mig att fortsätta. Jag tog i. Jag blev yr. Jag tog i igen. Det kändes inte som om jag fyllde ringen med kväve, det kändes som om jag delade med mig av mitt liv. Jag gav bort min luft till ett bättre öde. Kosta vad det kosta ville.

Till slut såg jag stolt hur barnen sprang ut mot vattnet med den uppblåsta ringen.  Jag klarade det. Jag lägger mig ner och vilar. Eller det gör jag inte. Jag sitter oroligt upp och tittar så de inte flyter iväg. Men i alla fall.

Efter 6 minuter ropar dom att jag ska komma ut i vattnet. Det är hål på ringen. Ringen är inte längre en uppblåst symbol över en förälders eviga kamp och välvilja. Den är ett sjunkande skepp med trasiga förväntningar.

I morgon ska vi till stranden igen och jag har lovat att blåsa upp gummibåten…

IMG_7892