lack of BPM kills good music

Krampaktigt håller jag kvar i min ungdoms sista halmstrå. Desperat försöker jag lura mig själv ner till de sena tjugo, möjligtvis de tidiga trettio. Jag dras med i tempot. Ibland skakar jag till och med med mitt ena ben som bara en orolig, rastlös ung man gör. Mitt halmstrå – min musiksmak. Hopplös upptempo slash Dance. När jag jobbar sitter jag hela dagar med 180 i puls och 120 BPNM i öronen. Jag önskar jag ändå kunde vara en finsmakare. En snobbig. Men det är jag inte. I min Spotifylista rymms både ”uffes gymlista” och Swedish Dance Charts Top 100. Jag rycks med som om livet vore en spinningklass i nerförsbacke. Jag kommer aldrig att erkänna det, men när Base Hunter hade sin hit ”Now your gone” log jag varje gång jag hörde den och någongång i bilen, ensam på vägen mellan Eskilstuna och Västerås sittdansade jag mig genom natten. Och Eric Prytz ”ligga låt”. Vill inte ens gå in på den… Den enda jag inte gjorde till den låten var nog att ligga…

Men jag har också en förkärlek till cover´s. Speciellt låtar som görs om. En tydlig två för en deal om du frågar mig. Man får liksom en ny bra låt och allt som  originalet stod för får man på köpet.

Så medans jag sitter här och egentligen längtar till Kallis omhuldande partylåtar kan jag ju passa på att:

  1. Rätta till halmhatten
  2. Hälla upp ett till glas Rosé
  3. Ge er några exempel på låten Paraply…

https://www.youtube.com/watch?v=tX_KV7SvDCI

https://www.youtube.com/watch?v=DM2177pHMT0

https://www.youtube.com/watch?v=9PeEaNzg4os

https://www.youtube.com/watch?v=BMB6YOWzQMY

 

En djupledslöpning för mycket

Cliff och jag har spelat varannandagsfotboll sedan första helgen i juli. Vi kämpar både med och mot Sudrets hjältar. Stora som små. Det är faktiskt hur kul som helst.

Förra året när vi spelade Suderboll hände något. Jag förstod plötsligt vad jag skulle göra med bollen. Jag blev inte längre rädd så fort någont passade mig. Tankar från min ungdomsboll som ”passa inte mig, passa inte mig, passa inte mig” byttes ut mot ”jag är fri, samma kant, PAAAASSAAAAA”. Det är faktiskt sant, plötsligt förstod jag vad man skulle göra. Fånga bollen, kanske driva fram den lite, titta upp, och passa. Shit! Vad enkelt. Tänk att ingen kunde kläck ur sig det när jag spelade boll i min ungdom. Nu förstod jag till och med att man skulle titta på bollen när man ska sparka på den. Jag var en virituos bolltrollare som svävade fram likt Busters storebror genom försvaret. Jag var fullständig. Jag vara bra. Bättre än bra. Jag såg det till och med i min sons stolta ögon. Jag hade kommit långt från min ungdoms flackande. Min pappa köpte en gång när jag gick i 8an ett par Addidas fotbollsskor för 900 kronor. Om inte hans son var bäst på plan ville han i alla fall ha något som var det, sa han. Men det var då och nu är nu. Som vuxen har all växtvärk och kunskap smält samman. Jag har gått igenom mitt stålbad och kommit ut på andra sidan som Zlatan (minus all form av bollkontroll och spelsinne).

Min plan var enkel. I år skulle jag växla upp. Nästa nivå bestod av”bissa sparkar”, djupleds rusningar, överstegsfinter och ursinniga frilägesförnedringar i krysset.

Med den fisken nappade ju inte direkt…

I år är allt som bortblåst. När jag springer springer jag inte, jag liksom faller åt olika håll. Om jag snubblande får med mig bollen är det mest tur. Mina djupledsrusningar är inget annat
än oplanerad rörelseenergi som rusar fram utan kontroll. Mina tidigare så snabba vändningar är nu mest ett hack på Richterskalan. Jag spelar som en nervöst stammande rappare i sitt livs sista slutplädering. Jag spelar helt enkelt inte bra. I förra veckan investerade jag själv i nya fotbollskor för 399:- på Intersport. Men det funkade ju inte. Jag kanske får ringa pappa…

IMG_7950

 

Jag gav mitt liv åt ett sjunkande skepp…

Idag var vi på stranden. Att vara på stranden handlar om prepp. Inte hur pepp man är att gå dit. Bara hur mycket man orkar preppa. Ju mer UV-tält, kylklampar, solkrämer, uppblåsbara ringar, kex, dricka, hinkar och spadar du har med dig ju mindre knastrar sanden i dom för varma mellismackorna. Idag tog vi med oss allt. Fjolårets solblekta övervintrade sitt-badring var kronan på verket.

– Behöver vi någon pump? sa min fru.
– Den kan pappa blåsa upp på stranden, hörde jag mig själv svara.

Efter vi brett ut oss på stranden var det bara ringen kvar. En ring som verkade betydligt större nu än vad den gjorde hemma. Jag tog ett djupt andetag och blåste ut så mycket jag orkade. Ingenting. Det hände ingenting. Det märktes inte. Jag blåste igen. Lika. Och igen. Nu hände något sakta. Men det var knappt ringen som blåstes upp, det var min mun som sakta börja smaka låsolja och mina ögon som började stickas. Men förväntan från mina barns ögon fick mig att fortsätta. Jag tog i. Jag blev yr. Jag tog i igen. Det kändes inte som om jag fyllde ringen med kväve, det kändes som om jag delade med mig av mitt liv. Jag gav bort min luft till ett bättre öde. Kosta vad det kosta ville.

Till slut såg jag stolt hur barnen sprang ut mot vattnet med den uppblåsta ringen.  Jag klarade det. Jag lägger mig ner och vilar. Eller det gör jag inte. Jag sitter oroligt upp och tittar så de inte flyter iväg. Men i alla fall.

Efter 6 minuter ropar dom att jag ska komma ut i vattnet. Det är hål på ringen. Ringen är inte längre en uppblåst symbol över en förälders eviga kamp och välvilja. Den är ett sjunkande skepp med trasiga förväntningar.

I morgon ska vi till stranden igen och jag har lovat att blåsa upp gummibåten…

IMG_7892