Jag gjorde det igen. Träna. Eller kallas det det när man både har roligt, blir utmattad och dricker öl?

Min svåger Jakob ringde häromkvällen och frågade om jag skulle hänga med och åka skidor. Den 8 juni, kl.20.30! Jag svarade: Ja. Det lät så sjukt att jag inte kunde göra något annat. Dessutom passar det in i min ”nya tid” då jag tydligen ska träna regelbundet.

Jag letar fram alla undanstoppade skidgrejer och så beger vi oss ut. Klockan 21 parkerar vi bilen så högt vi kan i Tegelfjäll. En vägbom står mellan mig och min framtida träningsvärk. Bomen vann. Vi börjar gå.

Redan efter några minuter inser jag att jag måste sluta prata. Luften räcker liksom inte till. Men vid det här laget vet ni kanske att jag inte är tränad. Jag är otränad personifierad. Det blir lite lättare för att det är så sjukt vackert. Det fylls nästan på med energi lika fort som du gör av med den. Nu börjar vi se snön. Framför allt börjar den ”ränna” (som min svåger rent teoretiskt målat upp en bild av ska finnas) att synas. Och den är full med snö. Den ringlar sig som en orm ner bland fjällbjörkar och blåbärsris. Eller det är i alla fall vad min obotlige optimist till svåger hela tiden kundgör. Själv är jag vid det här laget så trött att jag inte vet om jag ska vara glad för hans oerhörda peppande svada om hur bra allt kommer vara när vi väl kommer uppe eller skrika att han ska hålla käften. Jag skriker inte. Jag biter ihop den sista biten upp mot Tyskhuvudet. Benen är fulla med benmjöl och det går oerhört tungt. Jag hittar på att jag måste ta en Selfie för att det är så vackert. Visserligen ÄR det sjukt vackert men Selfien är bara en täckmantel för att försöka hämta andan. På vägen upp korsar vi en bäck. Eller – Jakob går ner några meter och hoppar över på det mest lämpliga ställlet. Jag går rakt över. Aldrig att jag förlorar en enda höjdmeter. Det var en superidé om man tänker höjdmetervinst. Kanske inte riktigt samma superidé om man tänker torrastrumporipjäxan tänket. Men vi kommer upp och jag är glad över att Jakob räddade mig från ett hyffsat glas Shiraz och lite slösurfande i soffan där hemma. När jag tänker att det inte kan bli bättre fiskar Jakob upp två öl ur ryggsäcken och vi sitter och njuter. Kanske topp tio godaste ölen i mitt liv…

Vi sitter där och insuper en av anledningarna med att stå ut med vädret i  Åre i maj/juni. Plötsligt när vi sitter där börjar det snöa lite lätt, som om det vore vädrets sätt att ge en ömsint hejdå kyss. Den bad liksom om ursäkt för sitt sena avsked och lovad vara tillbaka i december med besked. Efter bara några minuter var avskedet avslutat och jag tror vi båda kännde att det är nu sommaren börjar.

Vi åkte förvånandsvärt lång och magisk skidåkning ner i lite fostrande skare och ankeldjup mossa. Som en dröm.

När varken snö, mossa eller smältbäckar tog oss ner längre på skidorna fick vi återigen gå nerför sista biten till bilen. Men vet ni vad, jag ska inte klaga. Jag gick med fjäderlätta ben, ett påfyllt batteri och ett roligt minne tillsammans med min svåger. Tack Jakob!

IMG_7679

Det är inte en Selfi, det är en andningspaus.

IMG_3667

Så vackert att man står ut med plus 2 grader i Juni ett år till.

IMG_7685

Det finns två gånger en folköl är världens godaste dryck. Efter den vedeldade bastun i skärgården och högt uppe på ett berg du nyss gått upp för…

Skidor_ihop_juni

Det är dom svängar du får slita lite för som är dom bästa. (Om du inte har tillgång till helikopter då gills inte detta påstående)

 

IMG_3656 IMG_3659 IMG_7690 IMG_3670