Igår blev jag skjuten i brösten.

Jag var ute och sprang igår. Jag vet, faktiskt inte helt oväntat – OM en utomjording (läs marathonlöpande, cykelintresserad, välklädd söderkille i för långt skägg och för dyra skor) hade intagit med kropp. Men jag gjorde det faktiskt. Utan ordination. Av egen fri vilja. Det är starten på mitt nya liv. I alla fall ett liv där jag inte tvingas ha knäna som stöd för armbågarna för att orka stå i störtloppsställning. Eller där jag måste uppsöka akuten bara för att jag spelar påskoj-fotboll nere i Burgsvik om sommrarna. Nä nu är det ändring.

Sist jag sprang var Energikicken i Tranås 2011. Jag höll på att dö. Dagen efter förstod jag att jag inte alls höll på att dö den där ljuvliga tisdagskvällen när dom 5 kilometrarna skulle avklaras. Det var dagen efter jag höll på att dö. Träningsverksdöden anföll mig med sin paralyserande smärtgas. Näst sist jag sprang var 1998 i Fredhäll. För 18 år sedan. En vecka innan min pudersnö-resa till Kanada fick jag panik. Vi skulle gå upp på bergstoppar i en hel vecka och jag var lika tränad som en gin o tonic utan kolsyra. Jag sprang alla dagar veckan innan och satt på planet över Atlanten med benhinneinflamation och kroppen full med inflamationsdämpande preparat. Jag var sist upp för bergen. Men jag var ändå först ner… Har man 4 meter snöbas och det pudrigaste pudret du kan tänka dig spelar det ingen roll om du är otränad eller decimerad. Du bara skrattar och kör. Men nu är det dags. Nya rutiner är på väg. Här ska springas…

Låt mig ta er igenom springturen:

100 m:
Jag springer över Holidaybron. Jag liksom lyfter över marken. Tänker att det här är ju riktigt skönt. Och lätt!

300 m:
En bra dans/house spellista i lurarna, fukt i luften, vindstilla, Åresjön på ena sidan och Åreskjutan på andra. I love it. Hade jag gillat hårdrock hade jag spelat Maidens ”Run to the Hills”.

375 m:
Booom, boom. Nån djävel låg i buskarna och sköt mig i bröstet. Kan du fatta? Vad har jag gjort någon för ont? Jag försöker slå bort smärtan medans jag fortsätter att springa. Revbenen vill liksom byta plats med varandra. Jag kan knappt andas men jag är en kämpe. Jag joggar vidare. Ger mig aldrig. Killar springer, gubbar går.

425 m:
Jag går för första gången.

550 m:
Springer igen. Eller, rör på mina betongkopior av ben i något högre takt än gång.

700m:
Nu har plötsligt revbenen lekt ”hela havet stormar” färdigt. Smärtan i bröstet har lagt sig. Jag börjar hitta en takt. Inte till musiken, den går alldeles för fort. Men jag börjar faktiskt jogga igen. Höjer musiken så att den överröstar mina andetag.

800m:
Känner mig som Rocky. Odödlig. Börjar bli lite svettig i mina gråa mysbyxer, ehh förlåt, träningsbyxor och min gråa hoody. Tittade mig om så att ingen ser innan jag gör några Rocky-moves. Jag luftboxar i takt med musiken. Vaderna levererade någon form av spänst och jag lever mig in i stunden.

1000 m:
Jag går. Eller dör. Jag vet inte vilket. Kan inte känna någon skillnad. Ställer mig frågan varför. Börjar sätta upp små, små mål: Du måste springa fram till den där lykstolpen. Du får gå fram till trappan där. Om den där bilen blinkar får du fortsätta gå annars måste du springa.

1500 m:
Tar vägen genom byn hem för att den är närmast. Ser till att springa när folk kan se mig, jag går där imellan men springer nästan hela tiden.

1700 m:
Funderar på vart gränserna går mellan gå – jogga – springa – rusa – och spurta.
Testar att springa lite fortare. Det går bra – i 10 meter.

1800 m:
Jag är snart hemma. Tvingar mig själv att jobba på. Till min förvåning går det ändå ganska bra. Men jag springer på en skör tråd. Jag är som en blandning av Östermalms Peder och Kenyanen Rita Jeptoo.

2-2500 m max kanske:
Sista spurten hem springer jag, kanske för att jag vill bevisa för mig själv att jag kan, kanske för att det är fullt med folk utanför systemet som ser mig. Jag kommer till vår trädgård och ska hoppa över muren. Smidig som en atlet. Mina ben lydde inte och jag slog tådjäveln i stenarna. Jag ramlar in i trädgården och haltar mig sista vägen över gräsen och in i duschen. Jag tänkte: det här var ju roligt. Det här måste vi göra om… .. .

Idag sitter mina revben still. Men jag har träningsverk. Har till och med träningsverk i fingrarna. Och ryggen. Jag har väl för fan inte sprungit med ryggen!!!?

Jag tänker: det har var jag ju inte så bra på. Men det är nya tider nu. Och jag vill inte stå där nästa år när jag kör Red Bull Homerun med armarna mot knäna i någon slags överlevnads póse. Det är nya tider, nya rutiner. Får se hur länge dom varar…