Jag gjorde det igen. Träna. Eller kallas det det när man både har roligt, blir utmattad och dricker öl?

Min svåger Jakob ringde häromkvällen och frågade om jag skulle hänga med och åka skidor. Den 8 juni, kl.20.30! Jag svarade: Ja. Det lät så sjukt att jag inte kunde göra något annat. Dessutom passar det in i min ”nya tid” då jag tydligen ska träna regelbundet.

Jag letar fram alla undanstoppade skidgrejer och så beger vi oss ut. Klockan 21 parkerar vi bilen så högt vi kan i Tegelfjäll. En vägbom står mellan mig och min framtida träningsvärk. Bomen vann. Vi börjar gå.

Redan efter några minuter inser jag att jag måste sluta prata. Luften räcker liksom inte till. Men vid det här laget vet ni kanske att jag inte är tränad. Jag är otränad personifierad. Det blir lite lättare för att det är så sjukt vackert. Det fylls nästan på med energi lika fort som du gör av med den. Nu börjar vi se snön. Framför allt börjar den ”ränna” (som min svåger rent teoretiskt målat upp en bild av ska finnas) att synas. Och den är full med snö. Den ringlar sig som en orm ner bland fjällbjörkar och blåbärsris. Eller det är i alla fall vad min obotlige optimist till svåger hela tiden kundgör. Själv är jag vid det här laget så trött att jag inte vet om jag ska vara glad för hans oerhörda peppande svada om hur bra allt kommer vara när vi väl kommer uppe eller skrika att han ska hålla käften. Jag skriker inte. Jag biter ihop den sista biten upp mot Tyskhuvudet. Benen är fulla med benmjöl och det går oerhört tungt. Jag hittar på att jag måste ta en Selfie för att det är så vackert. Visserligen ÄR det sjukt vackert men Selfien är bara en täckmantel för att försöka hämta andan. På vägen upp korsar vi en bäck. Eller – Jakob går ner några meter och hoppar över på det mest lämpliga ställlet. Jag går rakt över. Aldrig att jag förlorar en enda höjdmeter. Det var en superidé om man tänker höjdmetervinst. Kanske inte riktigt samma superidé om man tänker torrastrumporipjäxan tänket. Men vi kommer upp och jag är glad över att Jakob räddade mig från ett hyffsat glas Shiraz och lite slösurfande i soffan där hemma. När jag tänker att det inte kan bli bättre fiskar Jakob upp två öl ur ryggsäcken och vi sitter och njuter. Kanske topp tio godaste ölen i mitt liv…

Vi sitter där och insuper en av anledningarna med att stå ut med vädret i  Åre i maj/juni. Plötsligt när vi sitter där börjar det snöa lite lätt, som om det vore vädrets sätt att ge en ömsint hejdå kyss. Den bad liksom om ursäkt för sitt sena avsked och lovad vara tillbaka i december med besked. Efter bara några minuter var avskedet avslutat och jag tror vi båda kännde att det är nu sommaren börjar.

Vi åkte förvånandsvärt lång och magisk skidåkning ner i lite fostrande skare och ankeldjup mossa. Som en dröm.

När varken snö, mossa eller smältbäckar tog oss ner längre på skidorna fick vi återigen gå nerför sista biten till bilen. Men vet ni vad, jag ska inte klaga. Jag gick med fjäderlätta ben, ett påfyllt batteri och ett roligt minne tillsammans med min svåger. Tack Jakob!

IMG_7679

Det är inte en Selfi, det är en andningspaus.

IMG_3667

Så vackert att man står ut med plus 2 grader i Juni ett år till.

IMG_7685

Det finns två gånger en folköl är världens godaste dryck. Efter den vedeldade bastun i skärgården och högt uppe på ett berg du nyss gått upp för…

Skidor_ihop_juni

Det är dom svängar du får slita lite för som är dom bästa. (Om du inte har tillgång till helikopter då gills inte detta påstående)

 

IMG_3656 IMG_3659 IMG_7690 IMG_3670

Igår blev jag skjuten i brösten.

Jag var ute och sprang igår. Jag vet, faktiskt inte helt oväntat – OM en utomjording (läs marathonlöpande, cykelintresserad, välklädd söderkille i för långt skägg och för dyra skor) hade intagit med kropp. Men jag gjorde det faktiskt. Utan ordination. Av egen fri vilja. Det är starten på mitt nya liv. I alla fall ett liv där jag inte tvingas ha knäna som stöd för armbågarna för att orka stå i störtloppsställning. Eller där jag måste uppsöka akuten bara för att jag spelar påskoj-fotboll nere i Burgsvik om sommrarna. Nä nu är det ändring.

Sist jag sprang var Energikicken i Tranås 2011. Jag höll på att dö. Dagen efter förstod jag att jag inte alls höll på att dö den där ljuvliga tisdagskvällen när dom 5 kilometrarna skulle avklaras. Det var dagen efter jag höll på att dö. Träningsverksdöden anföll mig med sin paralyserande smärtgas. Näst sist jag sprang var 1998 i Fredhäll. För 18 år sedan. En vecka innan min pudersnö-resa till Kanada fick jag panik. Vi skulle gå upp på bergstoppar i en hel vecka och jag var lika tränad som en gin o tonic utan kolsyra. Jag sprang alla dagar veckan innan och satt på planet över Atlanten med benhinneinflamation och kroppen full med inflamationsdämpande preparat. Jag var sist upp för bergen. Men jag var ändå först ner… Har man 4 meter snöbas och det pudrigaste pudret du kan tänka dig spelar det ingen roll om du är otränad eller decimerad. Du bara skrattar och kör. Men nu är det dags. Nya rutiner är på väg. Här ska springas…

Låt mig ta er igenom springturen:

100 m:
Jag springer över Holidaybron. Jag liksom lyfter över marken. Tänker att det här är ju riktigt skönt. Och lätt!

300 m:
En bra dans/house spellista i lurarna, fukt i luften, vindstilla, Åresjön på ena sidan och Åreskjutan på andra. I love it. Hade jag gillat hårdrock hade jag spelat Maidens ”Run to the Hills”.

375 m:
Booom, boom. Nån djävel låg i buskarna och sköt mig i bröstet. Kan du fatta? Vad har jag gjort någon för ont? Jag försöker slå bort smärtan medans jag fortsätter att springa. Revbenen vill liksom byta plats med varandra. Jag kan knappt andas men jag är en kämpe. Jag joggar vidare. Ger mig aldrig. Killar springer, gubbar går.

425 m:
Jag går för första gången.

550 m:
Springer igen. Eller, rör på mina betongkopior av ben i något högre takt än gång.

700m:
Nu har plötsligt revbenen lekt ”hela havet stormar” färdigt. Smärtan i bröstet har lagt sig. Jag börjar hitta en takt. Inte till musiken, den går alldeles för fort. Men jag börjar faktiskt jogga igen. Höjer musiken så att den överröstar mina andetag.

800m:
Känner mig som Rocky. Odödlig. Börjar bli lite svettig i mina gråa mysbyxer, ehh förlåt, träningsbyxor och min gråa hoody. Tittade mig om så att ingen ser innan jag gör några Rocky-moves. Jag luftboxar i takt med musiken. Vaderna levererade någon form av spänst och jag lever mig in i stunden.

1000 m:
Jag går. Eller dör. Jag vet inte vilket. Kan inte känna någon skillnad. Ställer mig frågan varför. Börjar sätta upp små, små mål: Du måste springa fram till den där lykstolpen. Du får gå fram till trappan där. Om den där bilen blinkar får du fortsätta gå annars måste du springa.

1500 m:
Tar vägen genom byn hem för att den är närmast. Ser till att springa när folk kan se mig, jag går där imellan men springer nästan hela tiden.

1700 m:
Funderar på vart gränserna går mellan gå – jogga – springa – rusa – och spurta.
Testar att springa lite fortare. Det går bra – i 10 meter.

1800 m:
Jag är snart hemma. Tvingar mig själv att jobba på. Till min förvåning går det ändå ganska bra. Men jag springer på en skör tråd. Jag är som en blandning av Östermalms Peder och Kenyanen Rita Jeptoo.

2-2500 m max kanske:
Sista spurten hem springer jag, kanske för att jag vill bevisa för mig själv att jag kan, kanske för att det är fullt med folk utanför systemet som ser mig. Jag kommer till vår trädgård och ska hoppa över muren. Smidig som en atlet. Mina ben lydde inte och jag slog tådjäveln i stenarna. Jag ramlar in i trädgården och haltar mig sista vägen över gräsen och in i duschen. Jag tänkte: det här var ju roligt. Det här måste vi göra om… .. .

Idag sitter mina revben still. Men jag har träningsverk. Har till och med träningsverk i fingrarna. Och ryggen. Jag har väl för fan inte sprungit med ryggen!!!?

Jag tänker: det har var jag ju inte så bra på. Men det är nya tider nu. Och jag vill inte stå där nästa år när jag kör Red Bull Homerun med armarna mot knäna i någon slags överlevnads póse. Det är nya tider, nya rutiner. Får se hur länge dom varar…