Skallad av en gruka

Jag tog emot slaget med full kraft . Den obarmhärtiga sanningssägande vågen hade skallat mig rakt i pannloben. Under vintern hade jag stressat mig ner till en matchvikt jag var lite nöjd med, 83,2 kilo. Men nu. En dansk skalle och allt var borta. Vågen skrek. Min egen panik vägde säkert flera kilo. Vågen sa åt mig att börja ett nytt liv. Han ville visa mig att ingenting är förevigt och kastade mig obarmhärtigt upp till  87,7 kilo inom loppet av en vecka. OK, det är naturligtvis inte jättemycket. Men när allt sitter i en skalmanliknande lång-öl-mage ser man bara inte lite gravid ut, man känner sig lite offbeach också.

Min plan var enkel. Jag skulle aldrig mer äta. Någonsin. Jag skulle dricka mig mätt på fällvatten. Fikat i kokosbollsfabriken var inte längre så självklar.

Nu – gurka.  Förr – jag rullade runt i livets goda.

Ganska snart hände något med mig. Det var som om en liten bit av mitt liv dog när jag ströp tillförseln av socker. Jag var så trött att jag blev kall i knäna. Min livmoder sov, mina armar löd någon annan. Kokosbollarna såg ut som en – ja, inte som kokosbollar i alla fall.

Men jag var fast besluten. Det skulle hålla. Jag skulle strutta fram på Gotland i sommar som en mallig hippster med nybyggd caferacer i min nygammla 82 kilos kropp.

Jag ställde mig på min sanningssägande (o)vän igen. Jag hade halvsovit mig genom en dag av bantande och gurkätande. Jag tänkte att något skulle ha hänt. Minst ett par kilo väl? Har ju druckit sjuka mängder vatten o nästan bara käkat gurka.

När jag tittar ner står vågen på 83,7.

VA FAN! En lögnande sanningssägare??? Är det ens möjligt?  Jag visste inte om jag skulle vara glad eller arg. Det hann gå en dag,  -4 kilo?!?!

Nu sitter jag här och matar min mun med crossainter och sköljer ner dem med en Loka Crusch Hallon. Inte för att det är en så god blandning, utan för att det är djävligt långt från gurka och vatten.