Jag är bättre på att köra bil än dig.

Jag är bättre på att köra bil än dig.

Idag snurrade jag för tredje gången i vinter. Förlorade ett förställ i en inbromsning med Kokomobilen och for rätt ut med rumpan före i en korsning. Men det betyder inte att jag inte är en bra chaufför. Det betyder snarare att jag är bättre än dig som inte snurrat. Jag har krockat, åkt dit för fortkörning, blivit av med körkortet, krockat in i hus och voltat två gånger (dock under tävling). Allt detta gör mig i statistiken till en sämre bilförare med högre försäkringspremie. Egentligen är det tvärt om. Jag ser det som träning. En träning som alla behöver med få ens har testat på. Jag tycker det skulle vara lag på att alla som framför fordon på hala underlag skulle göra minst två dagar per år på en frusen sjöis. Inte bara för att det är roligt utan för att det faktiskt räddar liv att veta hur en bil beter sig.

Vad är det som gör mig till en bättre förare än dig? Inte något nödvändigtvis. Men troligtvis ganska mycket. Jag släntriantransporterar mig aldrig upp till Sälen eller ut till sommarstugan. Jag kör dit. Möjligtvis för fort och troligtvis på ett annat sätt än du men jag kör i alla fall. Jag är där och jag vet vart bilens fyra hjul är. Jag söker alltid flyktvägar om något skulle hända. Vet exakt hur halt det är. Har alltid uppsikt på mina medtrafikanter. Ser jag någon sladda till vet jag vart jag ska ta vägen. Kör du av och är på väg rakt ut i skogen finns det alltid ett litet träd att sikta på. Det är bättre än att låta fru fortuna välja träd åt dig.

En del sänker farten tills något inte borde hända. Men så länge de inte har en aning om vad de ska gära när något trots allt händer är den taktiken verkanslös. Det är möjligt att något tycker jag utmanar faran när jag kör. Inte jag. Men om den någon har rätt så vet jag i alla fall vad jag ska göra när faran kommer.

Ähhh, va faaan. Nu läste Carolina mitt inlägg och anklagar mig för att ha hybris, vara en självutnämnd världsmästare och en person helt utan verklighetsförankring. Hon tittade på mig, länge, och gav sen ifrån sig någon form av axel-skak som man bara gör när man är kissnödig eller sjukt äcklad. Tror inte jag skriver klart detta.
Men det var en oerhört bra och insiktsfull avslutning som skulle sy ihop denna säck av visdom. Tyckte jag i alla fall… Utan att ha hybris…

 

 

Spontant som en guldklocka

Image

Carolina får ofta höra hur duktig och tålmodig hon är som står ut med mina infall. Jag är visserligen glad att hon står ut. Men det är inte MINA infall som jag är orolig över. Det är inte som om det är jag som är spontan! När det gäller spontanitet ligger jag i lä kan jag säga. I ena ringhörnan står jag som en välförtjänt guldklocka för trogen tjänst, i andra står min fru. Lätt som en vind flöjel. Alltid redo att hoppa på, ändra om eller byta riktning. Det är orättvist. För det är jag som alltid får den där ”Men Maaats” sucken. Den där sucken som bäst ges med huvudet på sned.

Det enda jag försöker göra är att små skritta två och ett halvt steg bakom min galna ryttarinna till fru. Faktiskt. Det var hon som provade en kokosboll, inte jag. Det är hon som gillade senap, inte jag…

Innan vi ens hade köpt Åre Bed & Breakfast åkte vi skytteltrafik mellan länets alla auktionshus och letade grejer som skulle kunna ”vara bra att ha” om vi någon gång  i framtiden skulle ha ett B&B i Åre. Hon köpte en 150 år gammal entrédörr till vårt sommarhus på Gotland innan vi hade hunnit lägga första budet på huset. Och så där håller det på. All in, all the time on all things…

Härom kvällen sitter jag i källaren och fixar med hennes nya Iphone. Säkerhetskopierar mig genom ett minfält av äpplen och päron. (Själv känner jag mig alltid som ett päron när jag håller på med äpplen) Jag blir störd i min nytillsatta roll som it-administratör av min fru som ropar från ovanvåningen:

- Kan du ge mig mitt lösenord på Lauritz som finns på min dator?
- Nej, svarar jag. Inte för att jag inte kunde kolla utan för att det var det enda någorlunda trevliga svaret som kom ut ur min överkokande it-analfabet-hjärna. Jag tog inte mer notis om förfrågan. Jag frågade aldrig vad hon hade hittat. Tur var väl det. Hon var på väg att lägga ett bud på 6 stolar som skulle passa svinbra i vårt kök. Eller rättare sagt: i det kök som kan bli vårat. Ett kök som finns i ett hus som vi inte äger. Ett hus som vi spontankollade på i torsdags.

På tal om det förändring. Vi har sålt Åre Bed & Breakfast. Det tog 5 månader…

Nu går vi ALL IN på kokosbollarna : )

IMG_7597