Jag skulle vilja ha en regel masonit gips. Ett storpack om ni har…

Om du nu inte är så bra på att bygga bygg grejer så måste du ju åtminstone vara bra på att handla bygg grejer? sa han när vi stod där lutande över den flitigt hyrda flyttkärran.
– Nej, svarar jag. Ännu sämre…

När jag går in i en bygghandel är det som om jag blir fartblind, dum och hungrig på samma gång. Lika otålig som en tonåring på ett konstmuseum irrar jag fram bland hyllorna och försöker gång efter gång läsa lappen so Carolina har skrivit som jag har i min hand. En lapp där ALLT står. Dimensioner, tryckat eller inte tryckat, antal, längd och sort. Ibland till och med uppskrivet i samma ordning som butiken är organiserad. hMen det GÅR inte. Min hjärna är gjord av teflon. Jag letar, jag letar igen och sen frågar jag. Ibland i omvänd ordning och oftast om fel saker. För även om jag får hjälp kommer jag alltid hem med fel grejer. Jag kan själv ha satt upp reglarna hemma och vet att det är 60 centimeter mellan dom. Ändå kommer jag hem med gipsskivor som är 90. När jag sen i ren ilska åker tillbaka till brädgården för att byta, ja då kommer jag hem med gipsskivor i rätt mått, men av fel sort. Jag vill inte ens gå in på vad som händer när jag försöker köpa list. Eller foder. Eller vad fan det nu heter. Blir det inte fel så blir det garanterat för lite. Jag hade kunnat förklarar varför det ofta blir fel om jag hade vetat. Men så fort jag närmar mig en järnaffär går min hjärna in i ”safemode” och genererar bara kräm nog till dom mest livsupprätthållande funktionerna. Och för att iscensätta den listiga plan min hjärna helt automatiskt genererar för att kunna ta oss därifrån så fort som möjligt.

Men för att vara någon som inte kan bygga och inte kan handla så är jag ändå lite nöjd över allt som ändå detta livsuppehållande hav av projekt mynnat ut i.

Nämligen vårt liv…