Jag skulle vilja ha en regel masonit gips. Ett storpack om ni har…

Om du nu inte är så bra på att bygga bygg grejer så måste du ju åtminstone vara bra på att handla bygg grejer? sa han när vi stod där lutande över den flitigt hyrda flyttkärran.
– Nej, svarar jag. Ännu sämre…

När jag går in i en bygghandel är det som om jag blir fartblind, dum och hungrig på samma gång. Lika otålig som en tonåring på ett konstmuseum irrar jag fram bland hyllorna och försöker gång efter gång läsa lappen so Carolina har skrivit som jag har i min hand. En lapp där ALLT står. Dimensioner, tryckat eller inte tryckat, antal, längd och sort. Ibland till och med uppskrivet i samma ordning som butiken är organiserad. hMen det GÅR inte. Min hjärna är gjord av teflon. Jag letar, jag letar igen och sen frågar jag. Ibland i omvänd ordning och oftast om fel saker. För även om jag får hjälp kommer jag alltid hem med fel grejer. Jag kan själv ha satt upp reglarna hemma och vet att det är 60 centimeter mellan dom. Ändå kommer jag hem med gipsskivor som är 90. När jag sen i ren ilska åker tillbaka till brädgården för att byta, ja då kommer jag hem med gipsskivor i rätt mått, men av fel sort. Jag vill inte ens gå in på vad som händer när jag försöker köpa list. Eller foder. Eller vad fan det nu heter. Blir det inte fel så blir det garanterat för lite. Jag hade kunnat förklarar varför det ofta blir fel om jag hade vetat. Men så fort jag närmar mig en järnaffär går min hjärna in i ”safemode” och genererar bara kräm nog till dom mest livsupprätthållande funktionerna. Och för att iscensätta den listiga plan min hjärna helt automatiskt genererar för att kunna ta oss därifrån så fort som möjligt.

Men för att vara någon som inte kan bygga och inte kan handla så är jag ändå lite nöjd över allt som ändå detta livsuppehållande hav av projekt mynnat ut i.

Nämligen vårt liv…

I ett hav av mörk gegga stod jag och duckade för flygande vitt fluff

Igår stod jag i vår Åre Kokosbollsfabrik i min lite för korta, lite för tunna och lite för tajta T-shirt från Dolce Gabbana. Jag tänkte att jag skulle vara lite fin nu när butiken skulle vara öppen. När jag kom till jobbet var det min pensionerade gå-bort tischa. När jag gick hem var den en putsduk till rallybilen. För det är inte lätt att klä sig för en dag på jobbet när man har en kokosbollsfabrik. Först ska man handlöst dyka i rakt in i ett hav av vitt fluff, vilket utesluter all form av mörk beklädnad. Samtidigt som du ska vara representativ när det kommer kunder i butiken och som om inte det vore nog ska du sen städa ur chockladmaskinen, som är ett minfält av mörk chockladgegga och utesluter all form av ljus beklädnad.

Att få bort stelnad chocklad från alla rostfria delar är som att gå igenom en seperation. Först ser allt mörkt ut, sen stretar man på och tror att allt ska lösa sig. Det gör det inte. Delvis för att du varit för snål och köpt en för liten varmvattenberedare, delvis för att chokladen vill dig illa. Med kyltrubbiga fingrar och en igentäppt diskborste går chokladen över till en seg gegga. Det är nu man börjar skylla på varandra. Det är nu inget är ditt fel. Du börjar hatar den goda vackra chokladen. Du hatar duschmunstycket som alltid verkar stå på chockladens sida och sprutar med för hårt tryck vilket resulterar i att du dränks med något som liknar bajsvatten. Det är nu du slinter med diskborsten och borrar in ett hörn av maskinparken i din hand. Det är inte nu livet leker som fabriksgolvsarbetande kokosbollsfabrikör. Och det är alltid då det ringer i dörrklockan och du får dagens sista trevliga kunder i butiken. Till slut har du och chokladen gjort slut. Separationen är klar och det är dags att vända blad. Tomheten känns påtaglig men ändå greppbar. Du torkar rent alla blänkande ytor. Du vrider ur dina kläder och du vänder dig om, du vänder blad och lägger den mörka tiden (och geggan) bakom dig. Då inser du att du glömt att diska ur den stora fluffiga fluffmaskinen som står i motsatta hörnet av fabriken.

Att få bort stelnad fluff från alla delar är som att gå igenom en separation. Först ser allt…20141202_gostafries_DSC1078

Att vara en bra vän är svårt. Att vara det på facebook är ännu svårare.

Här kommer några oombedda råd från en som aldrig påstått sig veta vad som är rätt eller fel. Men heller aldrig kunnat avstå från att raljera lite över andras tillkortakommanden : ) 

• Bjud på dig själv, eller åtminstone: Bjud inte på mig.
När någon bjuder på sig själv. Skratta gärna. Like´a går också bra. Men fortsätt inte på samma enkelriktade väg och strö salt i såren. Det är menat som ett skämt. Inte en boll på volley som det bara är att smasha in. Dörren är liksom redan öppen och skämtet är redan förbrukat. Hitta på nåt eget. Bjud på dig själv istället för att mumsa på mig.

• Bilder på dina barn
Lägg aldrig upp mer än 1-2 bilder i veckan på dina barn. Jag lovar. Du kommer tycka dom är lika underbara även om du inte får 42 like´s om dagen av folk som tycker dom är såååååå sööööööta.

• Matbilder
Har du ätit fiskpinnar och potatismos till middag. Bra för dig. Men inte för mig. Mitt flöde är redan mätt. Och om du skulle käka en skaldjursplatå på en marmorklädd terrass i St Tropez tillsammans med Avici, Angelina och Sebastian Loeb får du gärna skita i denna regel och posta så som om livet hängde på det. Annars inte…

• Selfies
Det kan vara OK att ta en Selfie även för dig som är över 24. Men tänk på att aldrig någonsin göra en duckface. Du har gått för långt redan när du höjer ena ögonbrynen, eller gud förbjude bägge, i någon form av föryngringsgrimase.

• Blommor
Livet är inte bara en dans på rosor. Så varför envisas du med att endast visa det? Bilder på två glas rött och ett dussin rosor gärna ackompanjerat med #bästa mannen överraskar. Eller en bild med hashtaggen #bästamannen #loveofmylife.

Jag säger #hållkäft #orkarinte #Iwanttoslapyouinyourfacewiththeredroses

• Hundliv
Jag vet att du har en hund. Den är jättefin. Jag vet att du gillar din hund. Jag gillar min med. MEN JAG VISAR DEN INTE 20 GÅNGER OM DAGEN FÖR DET…

• Unikitet
Till dig som bor i Stockholm. Glöm för allt i världen inte att ge mig alla detaljer om din nya landsvägscyckel. Eller vilka maratongspringprylar du köpt den senaste veckan. Eftersom du är helt själv (obs! ironi) om dessa långdistansbedrifter kräver det en ständig ström av uppdateringar i mitt flöde. Inte för att jag vill se dig plågas utan bara för att det är så himla unikt. #wowencykel

• By the way – jag har sett ett ”latteskumsblad” förut

• Väder
Jag behöver inte veta att det just nu är -17 grader i Hudiksvall. Och vill jag det kan jag se efter själv. Enda undantaget på denna regel är Åre där man alltid måste uppdatera all form av väderförändring konstant.

• Morgontrafiken
Jo, jag vet – Det ÄR tråkigt att sitta i bilkö. Men högst troligt var det ett kalkylerat, övervägt val när du valda att bosätta dig i en förort. Så sitt still och sluta gnäll!

• Frågor utan svar.
Posta aldrig påståenden som inte har något svar. Typ: ”Jag klarar det inte längre.” eller ”Ibland är det så tungt .” OM du vill ha min glädje eller min empati måste du ge mig lite mer än så. Ett stort frågetecken och en hel kommentarskolumn med gissningar hjälper sällan varken dig eller andra.

Men förutom allt detta. Kör på!  I want it all! Posta, dela, gilla. Tänk inte alls på att du crawlar i ett interaktivt minfält fullt med beundrare, troll, släktingar, föredettingar, polare och framtida arbetsgivare.

 #vemärjagattdömma #högahästar #görsomjagsägerintesomjaggör

 

duckface

 

Nä, jag kan inte verkligen inte åka skidor idag. Strålande sol? – Ses på toppen om tio.

Idag log gudarna. I alla fall dom som bestämmer över vädret.
På schemat stod städning hemma, städning på Åre Bed & Breakfast och fortsättning på den eviga cirkel vi lever i där vi minst tre gånger per år måste, av olika anledningar, flytta runt på 80% av våra ägodelar. Är det inte innanmätet i ett renoverat sommarhus som ska till ett annat sommarhus så är det en regelrätt flytt. Eller så är det en renovering som spårat fullständigt. Eller så köper vi, eller säljer, något företag. Man kanske skulle byta namn till Constant Moving istället för det oerhört idéfattiga namnet 2xAngland AB (och ja, jag måste stava det varje gång).

Men idag blev det inte städning. Idag, med min frus överseende, svarade jag ”Fuck it” på ett sms. Fuck it betydde ”hej då städning” och ”hej årets bästa skiddag”…

Vi skulle upp på Åreskutans topp. 14 hundra 20 meter ren glädje (och lite träningsverk skulle det visa sig). Vi börjar med att tolka upp med skoter, de lättaste 50 kronor jag någonsin spenderat. Uppe på toppen är det som alltid magiskt. Eller idag är det extra magiskt för nästan alltid är det magiskt på ett helt annat sätt. Idag är det strålande sol, vindstilla och jag-kan-åka-utan-handskar varmt. Kändes som om vi var på världens högst belägna mack. En mack som fyllde våra själar med bränsle. Dagens äventyr var att åka ner till Huså. Ingen av oss hade varit där eller hittade dit. Men vi begav oss på den iögonfallande vackra turen ner mot baksidans baksida. Tystnaden var så tyst att det surrade i skallen. Det var vackert. Solen gav oss fart. Den och stavarna då det inte var någon extrem lutning. Snarare någon slags jakt på lutning över huvud taget. Men vi tog oss fram. Ibland rusade vi till och med fram genom fjällen. Rakt genom en renhjord på 50 renar. Hur magiskt är det? Resans mål var en liten oansenlig restaurang vid foten av Huså´s backe. Men det var långt dit. Vi åkte och njöt. Vi åkte igen. Vi stannade och frågade en skoteråkare. Vi åkte lite till. Vi åkte så långt att jag trodde att vi snart skulle vara tillbaka på samma ställe där vi började. Men där. Precis innan vi mötte oss själva. Pang! Efter att snön nästan tackat för sig så såg vi den efterlängtade restaurangen. 8,5 mil… förlåt… kilometer senare satt vi med en överraskande god hamburgare och en välförtjänt öl och lapade sol. Magiskt. Restaurangen ville oss till och med så väl att dom stekte riktiga pannkakor till barnen. Turen hem, på skoter över fjället, var en upplevelse bara den. 25 minuter ren njutning.

Jag kan inte nog rekommendera denna tur. Inte för dom radikala åken. Inte för att ni nödvändigtvis har turen att stöta på en renhjord utan för att det helt enkelt är obetalbart skönt att vara ute i den svenska fjällvärden när vädrets makter står i din ringhörna med både handduk och vatten och hejjar på.IMG_8472IMG_8474 IMG_8476 IMG_8479 IMG_8480 IMG_8482 IMG_8483

Världen dör – och det är Jämtarnas fel

Det är inte mitt fel att min nästa bil måste ha minst 344 hästkrafter. Det är inte mitt fel att den kommer att dra över en liter mer per mil än det miljösmarta alternativet. Det är inte mitt fel att jag kommer att mata den globala uppvärmningshamstern med fett och socker.
Det är Jämtarnas fel… 

Även om jag tidigare har hällt beröm över de underbara människorna som bor här i Åre. Det hjälps inte. De dras med i det Jämtländska fallet. Föredettingen som trivs med sitt liv, den ivriga entreprenören, den snygga kassören, den fanatiskt höjdmetersjagande skidåkaren, den inspirerande bilbyggaren, alla ni självförverkligare. Alla ni som säger hej fast man inte känner er. Alla ni fina människor dras med. Jag är ledsen. Presidenten må säga vad han vill men bor man i Jämtland så är det ditt fel.

Det finns nämligen någonting som Jämtar inte har förstått. Det är inget svårt. Alla andra gör det. Det är ungefär som att ställa sig till höger för att släppa förbi dom som envisas med att småspringa upp för rulltrapporna. Eller som att kanske gå lite åt sidan när någon kommer på trottoaren och bär farmors hela porslinsset från Blå Fågel i någon slags lutande tornet i Pisa tribute. Eller, gud förbjude, hålla upp dörren åt någon medmänniska.

Det handlar alltså om att visa sin omgivning lite respekt. En slags hänsyn som i sig skapar en symbios där alla kan tillåtas leva efter deras egna klockor. Man lägger den lilla gemena ordningsmannen åt sidan. Man statuerar inga exempel. Man ska minsann inte visa någon.

Det handlar om att gå åt sidan när någon kommer och vill köra om!

Jag har en ”kokomobil” (läs Citroen Jumpy) som man helst inte kör om med. Minst hälften av dom få hästar bilen en gång hade har antingen svimmat av diselångorna eller så är dom ute på grönbete. Samtidigt har jag ett tidschema, eller ett genetiskt fel, som gör det till en omöjlighet för mig att åka i 79km/h på en 80 väg. Jag klarar inte ens 83. Jag får sockerdricka i blodet, blir vindögd, får rosa påsar under armarna och syfilis i gasfoten. Det går inte.

Därför ber jag snällt att ni inte ligger mitt i vägen. Det spelar ingen som helst roll att ni har lagen på er sida. Kommer det någon bakom och du har en torr, fin, bred väggren är det väl inte för mycket att bjuda på någon halvmeter. Jag begär inte att du ska kasta dig ner i diket. Håll bara åt dig lite när du känner att det är möjligt. Jag flyter om dig utan att du ens tänker på det och jag lovar att tacka dig med blinkersen. Jag ska tacka dig för att du är omtänksam, hänsynstagande, lagspelande, miljöräddande, trafiksäkerhetshöjande, halsbrännesänkande, storsint och klok människa.

Om ni Jämtar gör det lovar jag att inte döda världen (och min ekonomi) med min köra-om-bil.

Så låt oss rädda världen (och min tidsplan) tillsammans, ok?

Om en sekund kissar jag i bilen

Igår blev livet lätt. Jag svävade fram. Trappan ner mot Stortorget i Östersund nuddade knappt mina stelfrusna fötter. Världsekonomin vände, mitt skink-skav läkte och hela den globala uppvärmningen blev plötsligt iskall.

Jag hade just funnit lyckan. Inne på en toalett som luktade som bara toaletter gör  längst Autobahn. (För er som inte vet – illa.)

Jag var inte lycklig över toaletten i sig. Och absolut inte över att den krävde mig på 5 kronor för att komma in. Lite lycklig kanske jag var över att jag hann hejda min första instinkt att uträtta mina behov i blomkrukan utanför toalettdörren i ren protest att man ska behöva betala toabesöket inne på den restaurang du har, eller ska, äta på. Men helt oändligt lycklig över att äntligen få gå på toa. I en livsfors for ett hav av uppsamlad ångest ur mig och jag såg åter ljuset i tunneln. Byxorna passade plötsligt igen och det slutade skvalpa så fort jag rörde mig snabbaren än en snigel. All denna ackumulerade smärta hade dock lärt mig något. OM du ska vara helt själv och stå och leka en kokosbollssäljande knalle mellan 09.00 och 18.00 är det bra om du

  1. INTE vräker i dig kaffe, mackor och ramlösa i bilen dit
  2. INTE tänker att det är klart jag klarar att stå där helt själv i tre dagar. Ska ju bara sälja lite.

 

Det fanns nämligen inte någon som helst möjlighet att gå ifrån ståndet. Inte för att äta, inte för att dricka och inte för att gå och kissa. Var det inte oron för pengarna i kassaapparaten så var den den ständiga ström av kunder som hindrade dig. Första dagens plågsamma lärdom gjorde det dock lättare att förstå hur jag skulle gå till väga för att klara de andra dagarna. Dag två var taktiken att inte äta eller dricka någonting innan eller under marknaden. På pappret en glasklar och skvalpfri taktik. För jag ville inte finna mig själv i den situationen att jag faktiskt på allvar funderade på om jag kunde gå in i ”kokomobilen” och kissa i spolarvätskeflaskan som jag hade låg och rullade runt i skåpet. Allt medans jag glatt och käckt pratade väder, ägarbyte och sålde sjuka mängder kokosbollar. Taktiken funkade superbra. Andra dagen började utan frukost. (Kom så långt att jag fyllde kaffekokaren innan jag kom på mig själv)

Sen iväg. Perfekt. Nu kör vi. Massa kokosbollar skulle säljas och jag skulle nog överleva utan kaffe fram till 18.00. Det funkade ända till Järpen. (2 mil från Åre) Sen satt jag där med en kaffe och en Statoilbulle i handen och trodde att allt skulle gå så mycket bättre än i går.

Det gjorde det inte…

Inte för att man inte kan lära gamla hundar att sitta utan för att man tydligen inte kan lära den här gamla hunden att sitta.