Allt vart lättsvårt, så det var inte så konstigt det gick bradåligt

Jag fattar inte. Jag är som två personer. Ibland är det helt omöjligt att fokusera och ibland leder jag focus-VM. Jag kan gå till affären för att köpa frukostbaguett och advokado och komma hem med vitlöksbaguett och citron. När jag ska köpa gipsskivor köper jag dubbelt så dyr våtrumsgips för att jag bara läser gips och börjar packa. När jag avnjuter en härlig indisk soppa och gnäller över att det inte var någon kyckling i den, påpekar någon snällt att jag sitter och sörplar grytbas. I förra veckan skulle jag leverera Åre Kokosbollar. Jag packade bilen omsorgsfullt med exakt 406 förpackningar och gav mig av på en tjugo mils utflykt till länets huvudstad. 6 ställen ska ha leverans. När jag leverarade till de femte stället ser jag klart och tydligt att det är en låda kvar i bilen. Tanken som slår mig då är inte samma tanke som slår mig senare. Då undrade jag varför jag packade för många paket. Nu undrar jag mer hur f-n jag kunde sitta i tio mil på väg hem utan att komma på att den sista lådan tillhörde det sista stället jag skulle leverera på…
Nu blev det 354 paket på 5 ställen istället och en ny resa till storstaden inom de närmaste dagarna…

Igår var jag uppe på ”Panget” och skulle bädda i ordning ett rum till ett par gäster som snart skulle anlända. Jag börjar med att vika in all ny tvätt som anlänt i tvättsäckar. Plötsligt inser jag att vi inte har ett enda örngott. Panik. Dom finns inte. Det måste finnas med det gör det inte. Inte någonstans. Tänker en kort sekund att jag kanske kan mörka. Bädda utan örngott. Kuddarna är ju ändå vita. Ganska snart inser jag att det inte är någon bra ide. Kollar en gång till. Allt är invikt och i ordninglagt. Inga örngott. Fytterackarn. Snabbt som vinden far jag upp till Tott Hotell och pratar till mig sex örngott. Tillbaka igen och springer till rummet jag ska bädda. Jag är blöt om strumporna när jag kommer fram då jag inte tyckte det var en bra ide att ta på sig skorna när man springer över den blöta altanen till hus nummer 2. När jag ska fladdra ut påslakandet känner jag hur lätt det är. Va faaaaan?! Har tydligen fått med mig ett örngott (som inte fanns) istället för ett påslakan. Springer över igen i strumplästen till huvudhuset och in i förrådet. Lägger tillbaka örngottet tillsammans med Tott-örngotten. Tar något som känns tyngre och som jag tror är påslakan. Över till annexet igen. I strumplästen. Över den blöta altanen. Mina blöta fotspår leder mig upp för trappan och in i rummet längst bort för tredje gången. Gör ett nytt försök att fladdra ut påslakanet vilket resulterar att jag sprider ett örngottskonfettiregn över det nystädade rummet. Meeeeeeennnnn!!! Nu har jag tagit resten av alla örngott som jag lyckats vika in bland påslakanen utan att märka något. Tredje gången gick jag tillbaka och fick jag rätt men kunde inte låta bli att fråga mig vad som var fel…
På mig…

Samtidigt så kan jag stå där mitt i branten. Utsikten över den jämtländska fjällvärden är bedårande. Solen gör att jag kisar, spegelglasgoogelsen till trots. Jag hör mig själv andas. Inte bara för att jag har hjälmen på mig. Inte bara för att jag är andfådd. Utan för att jag är i min värld. En värld som är 3 meter stor. Det är så brant att både höften och skidorna är i backen fast jag står upp. Sträcker jag ut handen lutar jag den ledigt mot bergssidans snötäcke. Jag får inte ramla, då rasar jag nerför branten och slutar som lätt utspritt stenmjöl.  Men jag är inte rädd. Jag tränger bort allt konsekvenstänk och är lugn. För nu är min värld greppbar. Jag har helt plötsligt lätt för att focusera. Det ända jag ska göra i denna värld är att göra en hoppsväng från vänster till höger. Och sen lika dant igen fast åt andra hållet hela vägen ner. Utan att bli till stenmjöl. Lätt som en plätt.

Eller när jag jobbar. När paniken är ett faktum och deadlinerna regnar över dig gör jag en fyra-timmars annons på en kvart. Och under tiden jag gör det kommer jag på flera andra lösningar till några andra kunder. När jag står högst uppe på stegen och målar vindskivor och inser att jag har nått den kritiska gränsen där det inte längre går att låta bli att falla. På vägen ner slutar jag dock att falla. Jag slår om. Min värld blir 3 meter stor  igen och min katastrofreserv slår in. Allt går som i slowmotion. Jag kan inte göra något åt att den dyra tioliters färgen kommer att  hamna på gräsmattan. Men min hjärna har nu slagit om och jobbar för högtryck för att jag inte ska hamna på sjukhus. I fallet hinner jag analysera vad jag kan göra åt saken. Vart det är bäst att landa. Och hur jag ska landa. Min hjärna säger åt mig att sluta att falla och börja hoppa.

 

Kontentan: När det är svår blir det lätt och när det är lätt kan det ibland vara djävligt svår.