Hjälp, jag har drabbats av den analoga digerdöden

Igår tappade jag inte bara bort min mobil. Jag tappade riktningen. Jag tappade tron. Jag kände hur jag sakta slets loss från den digital samvaron. Allt var borta. Den analoga digerdöden intog sakta min kropp. Bokstavligen. Det kändes som om jag stod i en gränd och sa hej då till alla mina vänner i min telefonbok. Jag stod ensam kvar, medans dom skuttade glatt vidare i livet.

Jag kan faktiskt säga att jag nog aldrig har letat mer efter något i hela mitt liv. Ibland, eller ganska ofta, (ja – ok då, hela tiden) tappar jag bort saker. Det har jag lärt mig. Men jag har också lärt mig att dom brukar komma tillrätta efter en stund. Det finns ofta ett lugn. Jag vet detta av erfarenhet. Men inte denna gång. Nu var den verkligen borta.

Sen i går eftermiddag har jag gjort följande:
Åkt upp till Åre Bed & Breakfast för att leta.
Letat igenom bilen.
Tagit fram pannlampan och letat igenom bilen igen.
SMSat Cliffs kompis föräldrar och frågat om jag glömt mobilen där.
Åkt upp till Åre Bed & Breakfast igen för att leta en gång till.
Letat igenom kläder som jag inte ens hade på mig.
Letat igenom bilen en gång till i morse när det var ljus.
Vänt upp och ner på hela huset.
Mailat kunder och meddelat att jag endast nås via mail.
Skickat upp Carolina för att leta på B&B´t.
Letat igenom HELA hallen typ 4 gånger. Till och med inuti skorna.
Besökt kund istället för att ringa kund.
Letat igenom kylen (fråga mig inte varför).
Åkte upp till Åre Bed & Breakfast och skottar rent bägge altanerna för att se om jag tappat mobilen i snön.
Haft ångest.
Varit sur.
Skyllt ifrån mig.
Bett snällt.

Men inget har hjälpt. När jag var nere på botten började jag till och med snegla på min gamla Samsung. Googlade ”tvillingkort”. Det var långt upp till ytan.

Men så plötsligt blir jag varm i kroppen. Det går som en springblixt genom min hjärna. Jag blir glad, förvånad, lite arg, lugn, tacksam och häpen. Jag ser mig själv utanifrån. Jag står och håller i en liten, sliten mobil. Jag håller i ett litet, slitet liv. Skuttande springer jag vidare i livet (i detta fall in i vardagsrummet och visar Carolina telefonen).

Min fru frågar vart jag hittade den. Jag valde att inte svara. För inte kunde jag veta, eller på något sätt hållas ansvarig för, att telefonen låg där den SKA ligga. Mitt framför näsan på mig. På spegelbordet i hallen. Under pannlampan jag använde för att leta i bilen. Bredvid nycklarna till B&B´t. Bredvid bilnycklarna som jag, efter varje misslyckad sök-räd, mer och mer frustrerat slängt där vi brukar ha allt viktigt. På spegelbordet. I hallen…

 


IMG_83921

 

 

 

2015 års sköna triumf

2015 kommer bli ett bra år. Visserligen har det töat sedan vindrutetorkarmotorn skar på bilen. Flera i familjen har, högst påtagligt, ägnat de senaste nyvärpta dagarna av 2015 med att bada i en vinterkräkspool. Men det kommer bli bra. Jag känner det på mig.  Även om jag inte kände så när jag i natt stod nere i tvättrummet med nerspydda lakan, täcken och kuddar upp till knäna och insåg att torktumlaren hade pajat. Två röda knappar stod mellan mig och torra sängkläder. Sängkläderna förlorade. Men förutom det. Det kommer gå som en dans. Jag vet det. Jag känner det i mig.

Stressen över att komma igång med två verksamheter är nu bortlagd. Vi klarade  det. Stress är såååå 2014. Den tillhör det förgångna. Visserligen har 2014 års stress utbytts till 2015 års press. Pressen att lyckas. Men ändå. Det kommer att bli bra. Det liksom pirrar i kroppen.

Vi kommer säkert fortsätta överfallas av bakterier, onda vitvaror och en del brustna förhoppningar, men det känns som om vi är något på spåret. Så med lite jobb, hjälp, strategiska beslut och en del tur känns det som om 2015 kommer bli ett bra år. Inte för att 2014 har varit dåligt utan för att vi vågar tro på att 2015 ska bli bra.

Och för att det pirrar i kroppen.
Ganska tydligt.
Fast nu känns det mer som ett gurglande?
Jag kanske är hungrig?
Eller för mätt?

- Helvete!

Segertåg får vänta. Jag måste spy…IMG_8230