Där stod jag. Blind, döende med ett träd inskjutet i handen

Det har hänt någon enstaka gång att en del människor i min närhet säger att jag överdriver. Att jag skulle krydda sanningen för ett enkelt skratt eller en snabb poäng. Som om mitt berömberoende skulle förleda mig till att alltid behöva ha en punshline. Sann eller inte. Jag har sagt det förut. Det stämmer inte. Inte alls. Jag har förklarat det här enmiljardfyrahundrasjutiosex miljoner tvåhundratrettiotre tusen sjuhundrasextiotvå gånger.

Min fru säger ibland att jag är en ”drama queen”.
- Jag vet! Sjukt, eller hur?
Men ibland påminner hon mig lite snällt med sin vackra suck och med sin förståelse att jag kanske har tagit konsekvensen av en alltjämt överkomlig situation lite väl långt. Som häromdagen när jag upptäckte att mina ögon var förbrukade. Helt plötsligt föll min värld samman. Åtminstone den delen av världen som innefattar att man kan läsa en text med böjda armar föll platt till marken. Jag satt där och läste DI (läs spela spel på paddan) när jag plötsligt inser att det är helt suddig. Först tittar jag mig om, liksom försäkrar att ingen ser min kommande ”gubbgest”, sen sträcker jag på armarna. Pang! Allt är kristallklart igen. Böjer armen – världen rasar, sträcker dom – allt återuppstår. Iskall förvånas jag över precisionen i min defekt. Jag undrar om allt börja rasa nu. 40 plus och allt. Jag frågar min fru den naturliga följdfrågan man självklart måste ställa sig som nybliven närsynt:
-Tappar man synen gradvis från och med nu tills man blir helt blind?
- Ja, Mats. ALLA över 50 år är blinda, säger Carolina samtidigt som jag hör en liten vacker suck långt därinne bakom all sarkasm.

 Och i förrgår höll jag på att dö. Stod typ sju kilometer upp på en stege och målade på Åre Kokosbollsfabrik. Tappade balansen och gav ifrån mig en sjuårig flickas avgrundstjut.
Carolina: – Vad hände?
Jag: – Jag höll på att dö!
Carolina: – Jaha.
Sen var det som det var med det. Målandet fortsatte i någon slags tyst symbios. Jag glad att jag överlevde. Hon, glad för att få fortsätta måla.

Tidigare i veckan höll jag på med lite lister uppe på Åre Bed & Breakfast. Skulle liksom skjut-kasta en list in i ett av rummen (sådär som man gör). Jag sköt på med ena handen och använde andra handen som någon slags sikte. En klyka för listen att glida igenom. Mitt i listens väl avvägda luftbana tvärnitar den plötsligt. Listen faller ner med ett brak i golvet samtidigt som det börjar det ila i min hand. Jag har liksom skjutit in en sticka lika stor som en normalsvensk midsommarstång rakt in i min klykhand. Jag kände hur jag plötsligt var en del av den svenska träindustrin. Jag kände mig både chockad, besudlad och arg. Arg mest för att det gjorde sjukt ont. Stickan var så djup att den inte syntes. Detta berodde på att den hade gått rakt in i handen istället för strax under huden. Så där står jag. Med min hand berikad av Norra Skogs finaste råvara. Tanken slog mig plötsligt att mitt eget kilopris just kanske hade gått upp? Jag hämtar en pincett och försöker att få ut trädet ur min hand. Men min närsynthet, eller om det är smärtan, gör att jag inte såg ett skit. Jag måste be om hjälp, även fast min manhood säger åt mig att låta bli. Carolina pratar i telefon min sin kompis.
Jag: – Carolina du måste hjälpa mig. Nu!  Jag har fått en så sjukt stor stick.
C: – Ohhhhh, har du fått en sticka, sa hon lika mycket till mig som till den hon pratade med. Tonfallet avslöjade hennes raljerande lika mycket som det faktum att hon helt plötsligt pratade med bäbisröst och med huvudet på sne. Skrattande över min mesiga lilla sticka lägger dom på och jag får hjälp. Hon drar ur stickan. Nä, det gör hon inte. Hon drar, och drar, och drar ut stickan. När midsommarstången till slut är ute och den svenska träindustrin återigen har beslutat sig för att stå på egna ben tittar hon först ner på pincetten och sedan upp på mig och säger med förvåning i rösten: – Men du, den VAR ju sjukt stor ju.

Ja, vad ska man säga. Tvivla aldrig på en överdrivande drama queen, rätt var det är har dom rätt.

 

Träspett urdraget ur mitt kött.

Träspett urdraget ur mitt kött.

 

One thought on “Där stod jag. Blind, döende med ett träd inskjutet i handen

  1. Du är för härlig Mats! Tur att det finns lite ”galna” människor annars skulle det bli för tråkigt här i världen!
    Lycka till med era projekt ”hem” och ”bullar”!
    Kram Kerstin

Comments are closed.