Fint som snus, eller halt som såpa…

Missförstå mig rätt. Carolina lagar mat 9 gånger av 10 hemma hos oss. Men i förrgår var det min tur. Jag hade en plan. Den skulle sluta i succé. Jag, som sällanlagare, kan ju ta mig lyxen att gör mig till lite. Inte för att jag alltid gör det, oftast bli det istället ett potpurri av vad vi har hemma, eller något tappert försök att åstadkomma det man planerat när 50% är av varorna i påsen av någon anledning alltid är av helt annan karraktär än vad som stod på inköpslappen.

Jag hämtar Cliff från skolan. Nästan omgående frågar han vad det blir för mat. Jag svarar, med en illa dold stolthet: – det blir smördegsinbakade kassler i vitlökssås och en broccoligratäng till det. Sen tänkte jag steka lite morötter och köra ärtor á la Matsen (lika med svingott, om du frågar mig).

Han svarar: – Pappa, vissa barn kräks rakt ut när dom hör det där.
Jag: – Va?!?!? Men det är ju GOTT ju.
C: – Asså jag vill ha riktig mat pappa. Typ köttbullar.

En sorts matt tystnad la sig över oss i bilen som inte ens Radio Rix för högt uppskruvade reklampaus kunde dölja.

Väl hemma med de tre fullblodspojkarna så grottar jag ner mig i köket samtidigt som jag försöker motstå min naturliga impuls att ta en matlagnings öl. När jag lagar mat gillar jag att laga lite extra. Till skillnad från andra vuxna i min familj älskar jag nämligen rester. Det känns som om jag får nästkommande dags lunch ”på köpet”. Och jag gillar att känna att jag får saker på köpet. Jag får in all mat i ugnen och passar på att diska bort alla spår av krigsskådeplatsen.

Jag häller, som alltid, en rejäl skvätt diskmedel i en tallrik och doppar diskborsten där i mellan varven av alla grytor och rivjärn. Jag slutar inte förrän allt är skinande rent. Ja, ok då, några tallrikar och glas kanske blev kvar på bänken. Allt som inte rymdes i diskmaskinen om jag ska vara sanningsenlig.

Middagen går bra. Alla gillar maten, speciellt han som tyckte att bara rättens namn räckte för att framkallade kräkningar. Lärdomen, som vi föräldrar älskar att koka ner triumferande ögonblick till, är numera hos familjen Angland: Man får aldrig dissa något man inte ens har smakat. Bra lärdom, om du frågar mig.

Igår var det så dags för min kära ”på köpet lunch”. Ser nästan fram emot den lika mycket som salladsbuffen på Wersens (som är magisk). Åker hem på lunchen, slänger ihop lite kassler och broccolirester och dukar upp för två. Carolina tar första tuggan och ansiktet förvridits som om det vore gjort av plast. Mycket, mycket varm plast.

Först lät det uääähähhagghäää. Sen hördes ett splatt när den halvtuggade broccolin landade på tallriken igen.

Carolina – Det smakar ju pyton! Va äää de häääääär. Det smakar f-n diskmedel.
Vad konstigt, sa jag samtidigt som jag inser att jag nog skulle valt en annan tallrik att lägga resterna i. När jag tänker efter hade nog vilken tallrik som helst varit bättre än den odiskade djupa tallriken jag tog. Den full med diskmedel…