Där stod jag. Blind, döende med ett träd inskjutet i handen

Det har hänt någon enstaka gång att en del människor i min närhet säger att jag överdriver. Att jag skulle krydda sanningen för ett enkelt skratt eller en snabb poäng. Som om mitt berömberoende skulle förleda mig till att alltid behöva ha en punshline. Sann eller inte. Jag har sagt det förut. Det stämmer inte. Inte alls. Jag har förklarat det här enmiljardfyrahundrasjutiosex miljoner tvåhundratrettiotre tusen sjuhundrasextiotvå gånger.

Min fru säger ibland att jag är en ”drama queen”.
- Jag vet! Sjukt, eller hur?
Men ibland påminner hon mig lite snällt med sin vackra suck och med sin förståelse att jag kanske har tagit konsekvensen av en alltjämt överkomlig situation lite väl långt. Som häromdagen när jag upptäckte att mina ögon var förbrukade. Helt plötsligt föll min värld samman. Åtminstone den delen av världen som innefattar att man kan läsa en text med böjda armar föll platt till marken. Jag satt där och läste DI (läs spela spel på paddan) när jag plötsligt inser att det är helt suddig. Först tittar jag mig om, liksom försäkrar att ingen ser min kommande ”gubbgest”, sen sträcker jag på armarna. Pang! Allt är kristallklart igen. Böjer armen – världen rasar, sträcker dom – allt återuppstår. Iskall förvånas jag över precisionen i min defekt. Jag undrar om allt börja rasa nu. 40 plus och allt. Jag frågar min fru den naturliga följdfrågan man självklart måste ställa sig som nybliven närsynt:
-Tappar man synen gradvis från och med nu tills man blir helt blind?
- Ja, Mats. ALLA över 50 år är blinda, säger Carolina samtidigt som jag hör en liten vacker suck långt därinne bakom all sarkasm.

 Och i förrgår höll jag på att dö. Stod typ sju kilometer upp på en stege och målade på Åre Kokosbollsfabrik. Tappade balansen och gav ifrån mig en sjuårig flickas avgrundstjut.
Carolina: – Vad hände?
Jag: – Jag höll på att dö!
Carolina: – Jaha.
Sen var det som det var med det. Målandet fortsatte i någon slags tyst symbios. Jag glad att jag överlevde. Hon, glad för att få fortsätta måla.

Tidigare i veckan höll jag på med lite lister uppe på Åre Bed & Breakfast. Skulle liksom skjut-kasta en list in i ett av rummen (sådär som man gör). Jag sköt på med ena handen och använde andra handen som någon slags sikte. En klyka för listen att glida igenom. Mitt i listens väl avvägda luftbana tvärnitar den plötsligt. Listen faller ner med ett brak i golvet samtidigt som det börjar det ila i min hand. Jag har liksom skjutit in en sticka lika stor som en normalsvensk midsommarstång rakt in i min klykhand. Jag kände hur jag plötsligt var en del av den svenska träindustrin. Jag kände mig både chockad, besudlad och arg. Arg mest för att det gjorde sjukt ont. Stickan var så djup att den inte syntes. Detta berodde på att den hade gått rakt in i handen istället för strax under huden. Så där står jag. Med min hand berikad av Norra Skogs finaste råvara. Tanken slog mig plötsligt att mitt eget kilopris just kanske hade gått upp? Jag hämtar en pincett och försöker att få ut trädet ur min hand. Men min närsynthet, eller om det är smärtan, gör att jag inte såg ett skit. Jag måste be om hjälp, även fast min manhood säger åt mig att låta bli. Carolina pratar i telefon min sin kompis.
Jag: – Carolina du måste hjälpa mig. Nu!  Jag har fått en så sjukt stor stick.
C: – Ohhhhh, har du fått en sticka, sa hon lika mycket till mig som till den hon pratade med. Tonfallet avslöjade hennes raljerande lika mycket som det faktum att hon helt plötsligt pratade med bäbisröst och med huvudet på sne. Skrattande över min mesiga lilla sticka lägger dom på och jag får hjälp. Hon drar ur stickan. Nä, det gör hon inte. Hon drar, och drar, och drar ut stickan. När midsommarstången till slut är ute och den svenska träindustrin återigen har beslutat sig för att stå på egna ben tittar hon först ner på pincetten och sedan upp på mig och säger med förvåning i rösten: – Men du, den VAR ju sjukt stor ju.

Ja, vad ska man säga. Tvivla aldrig på en överdrivande drama queen, rätt var det är har dom rätt.

 

Träspett urdraget ur mitt kött.

Träspett urdraget ur mitt kött.

 

Fint som snus, eller halt som såpa…

Missförstå mig rätt. Carolina lagar mat 9 gånger av 10 hemma hos oss. Men i förrgår var det min tur. Jag hade en plan. Den skulle sluta i succé. Jag, som sällanlagare, kan ju ta mig lyxen att gör mig till lite. Inte för att jag alltid gör det, oftast bli det istället ett potpurri av vad vi har hemma, eller något tappert försök att åstadkomma det man planerat när 50% är av varorna i påsen av någon anledning alltid är av helt annan karraktär än vad som stod på inköpslappen.

Jag hämtar Cliff från skolan. Nästan omgående frågar han vad det blir för mat. Jag svarar, med en illa dold stolthet: – det blir smördegsinbakade kassler i vitlökssås och en broccoligratäng till det. Sen tänkte jag steka lite morötter och köra ärtor á la Matsen (lika med svingott, om du frågar mig).

Han svarar: – Pappa, vissa barn kräks rakt ut när dom hör det där.
Jag: – Va?!?!? Men det är ju GOTT ju.
C: – Asså jag vill ha riktig mat pappa. Typ köttbullar.

En sorts matt tystnad la sig över oss i bilen som inte ens Radio Rix för högt uppskruvade reklampaus kunde dölja.

Väl hemma med de tre fullblodspojkarna så grottar jag ner mig i köket samtidigt som jag försöker motstå min naturliga impuls att ta en matlagnings öl. När jag lagar mat gillar jag att laga lite extra. Till skillnad från andra vuxna i min familj älskar jag nämligen rester. Det känns som om jag får nästkommande dags lunch ”på köpet”. Och jag gillar att känna att jag får saker på köpet. Jag får in all mat i ugnen och passar på att diska bort alla spår av krigsskådeplatsen.

Jag häller, som alltid, en rejäl skvätt diskmedel i en tallrik och doppar diskborsten där i mellan varven av alla grytor och rivjärn. Jag slutar inte förrän allt är skinande rent. Ja, ok då, några tallrikar och glas kanske blev kvar på bänken. Allt som inte rymdes i diskmaskinen om jag ska vara sanningsenlig.

Middagen går bra. Alla gillar maten, speciellt han som tyckte att bara rättens namn räckte för att framkallade kräkningar. Lärdomen, som vi föräldrar älskar att koka ner triumferande ögonblick till, är numera hos familjen Angland: Man får aldrig dissa något man inte ens har smakat. Bra lärdom, om du frågar mig.

Igår var det så dags för min kära ”på köpet lunch”. Ser nästan fram emot den lika mycket som salladsbuffen på Wersens (som är magisk). Åker hem på lunchen, slänger ihop lite kassler och broccolirester och dukar upp för två. Carolina tar första tuggan och ansiktet förvridits som om det vore gjort av plast. Mycket, mycket varm plast.

Först lät det uääähähhagghäää. Sen hördes ett splatt när den halvtuggade broccolin landade på tallriken igen.

Carolina – Det smakar ju pyton! Va äää de häääääär. Det smakar f-n diskmedel.
Vad konstigt, sa jag samtidigt som jag inser att jag nog skulle valt en annan tallrik att lägga resterna i. När jag tänker efter hade nog vilken tallrik som helst varit bättre än den odiskade djupa tallriken jag tog. Den full med diskmedel…

Du kan kalla mig Fabrikör Angland, om jag får be… Eller knäpp, det går också bra…

Det är ju knappt så att jag vågar skriva detta. Speciellt inte efter förra inlägget där vi förklarade vårat köp av Åre Bed & Breakfast. Nu är det faktiskt dags igen.

Vissa säger att man ska bli vid sin läst – dom har fel. Andra säger att man ska göra en sak i taget – dom har också fel. En del dristar sig till och med att påstå att man mår bra av att ”vila upp sig” eller ”ta det lauda”, så fel har aldrig någon haft.

Efter att vi investerat i Åre Bed & Breakfast körde vi full fart framåt. Det googlades, hämtades fårfällar och renhornstroféer så att släpkärra började brinna. Det byggdes, planerades och skapades. Vi hade en plan, en upptrampad stig som vi hade gått en gång förut. Allt var klart. Snickarbrallorna var på (när jag inte hade reklamjeansen på mig). Det var full fart framåt. Nästan…
Dessvärre råkade det där finnas en liten, liten stund över. En liten stund att ägna sig åt att block´a. Det är något min fru helst aldrig ska ha. Ett litet oskyldigt besök på blocket.se resulterade i att min telefon ringer. Jag möts av en ivrig röst. Jag hörde nog att det var något mer men förstod det inte direkt. För mig var det bara ett vanligt samtal.

–      Älskling, vet du vad jag har hittat.
–      Nej, säger jag.
–      Ett företag som skulle passa oss perfekt. Jag berättar mer när jag kommer hem. Jag måste gå. Sen tyst. Hon hade sprungit vidare och jag stod kvar med telefonen i handen. Hon menade nog OM vi inte just hade köpt ett företag, sa jag rakt ut i luften som för att övertala mig själv… Eller???

Ordet ”köpa företag” var liksom fullbokat. Förbrukat. Åre Bed & Breakfast hade tagit dess plats. När vi båda kom hem den kvällen hade jag glömt bort det ivriga samtalet. Munnar skulle mättas och vardagspusslet skulle läggas. När vi skulle gå och lägga oss blir jag beskylld för att inte vara nyfiken. – Vill du inte veta vad jag hittat? sa en något besviken fru (det skulle hon naturligtvis aldrig erkänna).

– Jo just det, sa jag samtidigt som jag insåg att det fanns något mer än iver i det där samtalet. Det kanske aldrig ens var iver, det kanske var ren drivkraft. Eller beslutsamhet. Eller galenskap…

Sveriges kanske godaste kokosbollar var till salu på Blocket. Rödöns Kokosbollar. Ett ganska kännt varumärke i Jämtland/Härjedalen som har verkat inom dagligvaruhandeln, och på marknader, sedan 2004. Tio års varumärkesslit var till salu. Maskinparken, recept, varumärke, säljkontakterna – ja, rubbet.
Vi sa god natt den kvällen. Nästa gång jag vaknade hade Carolina, med mig två och ett halvt steg efter, köpt ett företag till.

Det är så obönhörligt härligt, inspirande, utmanande och fullständigt djävla värdelöst att vara slav under potentialen! Man måste liksom älskhata den. Det gör vi. Vi älskar processen och var den kan leda. Men vi kan också hata den. Det är varken en motorväg eller räkmacka och man vet aldrig om det ens är värt det.

Nu sitter vi här och gör affärsplaner. Igen. Dels hur vi ska återskapa Rödöns Kokosbollar till sin forna glans och dels hur vi ska sjösätta ett nytt spännande varumärke. För nästa gång du är i Åre, eller Jämtland för den delen, kan du inte bara unna dig Rödöns Kokosbollar. Du kan även frossa i Åre Kokosbollar. En ännu lyxigare produkt så god så att snön smälter. Produktonslinan har just rullat upp hit till Åre och vår nya frabrik vid Handelshuset i Såå håller på att byggas i ordning. Där ska vi producera gamla traditionella kokosbollar med utvalda råvaror, mycket kärlek och lite frisk fjälluft. Vår mål är att ha en liten fabriksbutk öppen till jul. Så om du kommer upp hit, se till att stanna till hos oss. Vi ligger längst med E14 vid Åres Skidfabrik (5km innan Åre).

I vanliga fall brukar december vara ganska stressigt. Det ska julstökas, handlas julklappar, fixas och trixas. December blir nog ganska stressig i år också, så mycket kan vi nog vara överens om.

Handelshuset i Såå där Åre Kokosbollar samt Rödöns Kokosbollar produceras från och med 1 december.

Handelshuset i Såå där Åre Kokosbollar samt Rödöns Kokosbollar produceras från och med 1 december.

Utanför Åre Kokosbollars fabrik i Handelshuset i Såå

Utsikten från  Åre Kokosbollars fabrik, precis vid E14 vid Handelshuset i Såå. Vi kommer även ha en fabriksförsäljning så VÄLKOMNA säger vi : )