Klipp dig och skaffa dig ett jobb.

Solnedgång Guldkaggen
Vi lever i två semesterorter. Gotland på sommaren och Åre resten av året. Jag vill nog påstå att det är det bästa av två världar. Jag skulle också kunna vidhålla att vi aldrig bott i en trevligare, roligare och mer inspirerande by än vad Åre är. Bor man i Åre pratar man ofta om väder, kanske för att det skiftar 4-5 gånger per dag, kanske för att vädrets makt har tvingat fram ett allmänintresse för dom som skall drabbas. Man pratar inte väder för att man inte har något att prata om, man pratar väder för att kunna göra roliga saker som man sen kan prata om. Folk som inte bor i Åre frågar alltid om vädret. Ofta frågar dom vilken årstid som det är  sämst att bo där (dom tror nämligen dom vet svaret på vilken årstid som är bäst. Men jag är inte så säker på det…). För mig är det inte permafrosten som stör, inte heller den istid som lägger sid i januari, och det är alldeles säker inte den soligadagarpåbergetperioden som är jobbiga. För mig är det en tid som  infaller två gånger per år. Några få veckor varje år då man så tydligt märker att lugnet lägger sig. Alla åker hem. Jag kallar den eftersäsongen. Det är något djupt olustigt med den. Jag gillar den inte. Att vara kvar i en stad när alla andra åker hem. Det borde infinna sig ett lugn. Ett rum för utpustning. Man skulle kunna slipa sina knivar. Men det gör man inte. Det luteranska i mig gör att kaffe inte längre smakar lika gott. Man känner sig frånåkt. Kvarlämnad. Alla andra går vidare, men inte du. Samtidigt är det ju precis det du också gör. Du går vidare i ditt liv. Du jobbar, skjutsar till träningar, planerar, tvättar och pusslar ihop vardagen som alla andra. Men när du står där och rör ihop din pannkakssmet är det lätt att den klumpar sig. Om inte i bunken så gör den det när den kommer ner i magen. (och då är det inte bara ångesten över mitt havererade LCHF försök)

Detta skriver jag inte bara för att jag just nu är själv kvar på Gotland medans familjen begivit sig hemåt. Jag har alltid känt så här. Ända sen jag stack ut och reste efter lumpen. Plötsligt var det dags att åka hem. Det var denna känsla som fick mig att sluta säsonga i Åre på nittiotalet och börja plugga. Det var det som fick mig att sluta plugga och börja jobba (förutom att jag tog examen). Det kan tolkas som att man aldrig kan vara nöjd. Men jag tror snarare det är en rädsla för att inte prestera. Inte göra det som förväntas av mig.

Samtidigt är det så jag vill leva. Oväntat, vågat och fritt. Jag skryter ibland om att jag inte är trygghetsberoende. Och det stämmer säkert om man skulle börja jämföra. Men ibland, kanske främst två gånger per år, längtar jag till ett totalt uppstyrt, färdiglagat, löpandeband liv där någon alltid säger vad jag ska göra. Men säg inte det till något. Jag lever ju ett perfekt liv där jag tar till vara på nuet. På två perfekta platser och med en perfekt familj. Och det är precis så jag vill ha det. Problemet med att leva i nuet och att fånga dagen är bara att jag, ibland, är så djävla dålig på det : )

One thought on “Klipp dig och skaffa dig ett jobb.

  1. Väldigt bra och insiktsfullt frammålat. Livet är som en palett – det gäller bara att kombinera rätt färger…..

Comments are closed.