Sommaren är paradoxal

Man har massor av tid, men får ingenting gjort.
Massor av sol, fast det enda man vill är att hänga i skuggan.
Jag har för första gången sedan kalla kriget, faktiskt börjat träna. Men det enda som händer är att jag går upp i vikt. Man ger barnen tid, och får soltrötta, hungriga, bråkstakar tillbaka.
Man jobbar bara för att inse att det är mer kvar än när jag satte mig ner.
Men ändå älskar vi den. Kanske för att den är paradoxal. Eller åtminstone för att den fungerar som en kontrast.

Sommaren är en gyllene kontrast till allt verkligt. Vår utopiska utpost där vi drömmer om skugghäng i loungesoffor, iskall skumpa och att den där hemliga gästtrubaduren på den lokala puben alltid kanske eventuellt kan vara Avici. Sommaren är som lotto. Allt kan hända. Fast med den skillnaden att man också försöker att få till den där förändringen. Man jobbar för sin lottovinst´s drömmar. Man sätter upp segel och blandar drinkar som aldrig förr. Man bygger altaner och lurar sig själv att det faktiskt är försvarbart att investera i en vattenskoter. ”För det är ju så kul för barnen”…

Som för att belysa kontrasten till permafrostens oktober så är till och med spontanbesök vanliga på sommaren. Av oss Svenskar?! Det är både ovant, fascinerande och spännande. Härliga spontanfika som över går till underbara, spontangrillkvällar. Det är sommar det. Gärna med ett glas skumpa efteråt i den nya loungesoffan på den nybyggda altanen…