Sommaren är paradoxal

Man har massor av tid, men får ingenting gjort.
Massor av sol, fast det enda man vill är att hänga i skuggan.
Jag har för första gången sedan kalla kriget, faktiskt börjat träna. Men det enda som händer är att jag går upp i vikt. Man ger barnen tid, och får soltrötta, hungriga, bråkstakar tillbaka.
Man jobbar bara för att inse att det är mer kvar än när jag satte mig ner.
Men ändå älskar vi den. Kanske för att den är paradoxal. Eller åtminstone för att den fungerar som en kontrast.

Sommaren är en gyllene kontrast till allt verkligt. Vår utopiska utpost där vi drömmer om skugghäng i loungesoffor, iskall skumpa och att den där hemliga gästtrubaduren på den lokala puben alltid kanske eventuellt kan vara Avici. Sommaren är som lotto. Allt kan hända. Fast med den skillnaden att man också försöker att få till den där förändringen. Man jobbar för sin lottovinst´s drömmar. Man sätter upp segel och blandar drinkar som aldrig förr. Man bygger altaner och lurar sig själv att det faktiskt är försvarbart att investera i en vattenskoter. ”För det är ju så kul för barnen”…

Som för att belysa kontrasten till permafrostens oktober så är till och med spontanbesök vanliga på sommaren. Av oss Svenskar?! Det är både ovant, fascinerande och spännande. Härliga spontanfika som över går till underbara, spontangrillkvällar. Det är sommar det. Gärna med ett glas skumpa efteråt i den nya loungesoffan på den nybyggda altanen…

Bland Gotländska stenhus, stränder och sjukt gammal mat

Är på Gotland och sommrar oss. Eller försöker jobba lite också. Ibland känns det som om man har semester fast man jobbar och ibland känns det som om man jobbar fast man har semester. Vi blandar hur som helst trevliga utflykter, besök av trevliga människor, fix i huset, visningar, och både layout jobb och ring jobb.

Förra veckan skulle jag göra i ordning lite lunch av rester. Konstigt nog är det något jag tycker om. Man tager-vad-man-haver lunch är både gott för själen och för magen.

Så där står jag och steker grönsaker, lök och lite kokt potatis. Tänkte slänga ner allt i en köttfärssås som stod i en glassburk i kylen. Luktar på den, den känns ok. Smakar på den, den smakar gott. Jag tar en stor sked till, lika mycket för att jag är så infernalisk hungrig som att jag vill säkerställa att den är ok. För jag förstår att den inte är från igår, så dåligt minne har jag inte. Men samtidigt när jag står där så börjar jag fundera på när vi egentligen åt köttfärssås senast. Jag kom så långt som en vecka tillbaka. Sen började jag bli orolig. Men hulkningar i halsen ringer jag min fru och frågar om hon minns.
–      Nej, släng den där. Den har jag helt glömt bort. Svarar hon.
–      Men den smakade ok, sa jag.
–      Jaha, men det var över två veckor sen vi lagade den så jag skulle i alla fall inte äta den…

Den känslan. DEN KÄNSLAN….

Det blev ingen magisk lunch den gången. Jag var inte lika hungrig längre. Men det är rätt gott med fil också så här på sommaren. Fil och flingor med stekt potatis och stekta grönsaker…