Berömberoende man smiter från polis

Jag har en återkommande dröm: Jag befinner mig i en vild biljakt genom staden. Vet inte vad jag gjort, eller varför polisen jagar mig. Men farten är hänsynslös. Det sladdas vilt.
Trots heroisk bilkörning åker jag ändå fast till sist. Jag är övertygad om att jag kastas i fängelse. Handklovarna sitter åt. Just innan jag leds in i polisbilen tittar polismannen på mig. Kroppsspråket visar förakt men hans erfarna ögonen visar något annat. En gnistra, en glimt av respekt. Han lutar sig fram mot mig och viskar:
- Jag måste i alla fall medge; – Du är en djävel på att köra bil.
I drömmen sitter jag där i baksätet på polisbilen. Galonen klibbar. Jag tittar ut genom den fria staden som rusar förbi utanför fönstret. På väg mot finkan tänker jag på vad konstapeln sa. Och det är alltid där någonstans jag vaknar. Inte med ett ryck, men väl med ett leende på läpparna.