Åre i ett nötskal

Här är det nära till allt och långt ifrån mycket.
Det dräller inte av välbetalda AD jobb. Det inser jag med oönskad tydlighet när jag sitter här i min källare och famlar bland layouter, förpackningsdesign, websidor och desperation. Jag sitter och jobbar med hörlurar på mig. Inte för att jag tror jag är trendig. Inte ens för att jag vill lyssna på bra musik (fast det är en rolig följdeffekt). Hörlurarna har jag på mig för att överrösta min son som sitter en kvadratcentimeter ifrån mitt tillfälligt uppsatta skrivbord och spelar Skate 3. Högljutt. I barnens lekrum. Men det är ok. Jag låtsas att han och hans polare är mina hårt arbetade arbetskamrater med för snygga skor och för dyra vanor. Till mina hörlurar matchar jag ett par långkalsonger av senaste snitt. Tror det iallafall. Såg åtminstone en bild på Henrik Harlaut som hade lika mkt häng på sina brallor som jag på mina kallingar. Nåja – men det är detta som är charmen. Här uppe kastas man mellan källaren och berget. Magiska solnedgångar mot barnens vinterkräksjuka. Episka offpiståk ställs mot ett strulande internet. En sur mjölk i kylskåpet mot en glad polare i stolsliften. Det är där någonstans min kärlek till Åre ligger. Man får liksom lite andrum genom alla hål av glädje i vardagsnätet. Idag, tillexempel, blev det inget elva kaffe nere i källare. Jag gick 50 meter ner till isen och hade körinstruktörs-avslutnings-tävling.  Av min min på bilden att döma tyckte jag det var roligt. Och det var ändå innan jag visste vem som vann…

Glad gubbe @ winning pace.

Glad gubbe @ winning pace.

 

En gest betyder mer än tusen ord…

Det finns många anledningar att känna sig omtyckt. En av dom vanligaste är kanske att man får höra att någon tycker om en. Det kan funka. Men så fungerar det inte. Inte på landsbygden. Han visar det kanske. Men säga det, det skulle han aldrig göra.

Utan baktanke och helt i linje med min egen uppfattning om vad som var trendigt och ”hett” intog jag Valdemarsviks festival iförd ett par rosa Lindeberg brallor och en grön tröja med machande fiskarmössa. Stekhett! Tycktet jag. Det var sommaren 2003 och Titanix spelar på den stora scenen. Jag står där mitt i publiken,  min fiskarmössa, som snabbt slås av från mitt huvud, vandrar runt som en trofé. Man ser den rida ut över folkhavet. Hoppande från huvud till huvud skänker den både glädjen och skratt på sitt sergertåg. Förvånande nog möts jag lite senare av en ytters berusad dam.
– Varsegod dö´, sa hon på Valdemarsvikska.
- Vad snällt att du kom tillbaka med mössan, sa jag.
– Tack ska´ru ha´rö, sa hon och försvann ut i folkhavet.

Senare på kvällen står jag i baren. Då kommer min svåger fram till mig. Han lägger armen om min axel och lutar sig fram som bara fulla personer gör och så säger han:
- Det är lugnt Mats. Jag har koll på dig.
- Va? Jag förstod precis ingenting.
- Men det är lugnt, fattar´u. Jag har koll. Jag har din rygg. Du kan lita på mig.
- Men alltså, från vaddå? Inget har ju hänt. Jag står ju bara här och dricker en öl???

Då tittar han länge på mig. Jag vet inte om det är för att han måste försöka fokusera eller om det är hans ide om en dramatisk konstpaus. Slutligen säger han:

– Men HALLÅ. Du har ju ROSA BRALLOR på dig. När dom kommer och ska ge dig stryk så står jag där borta och väntar. Det är lugnt… Jag hjälper dig…

Två saker insåg jag där och då. Jag blev glad över hans omtanke och jag var glad att jag inte hade tagit på mig den matchande Lindeberg kavajen…