Det är inte Åre som är fantastiskt, det är ni som bor där…

Jag önskar ibland att det var lite lättare att blogga. Tänk om jag ändå kunde otrivas lite mer. Så lätt det hade varit. Jag kunde ondgjort mig över alla sura människor. Facebookhatat alla bilköer och pysa ut ironiska kommentarer om att allt är som det är.

Jag hade, varje morgon, haft nya fikarumsanekdoter att berätta. Jag hade säkert raljerat över hur mitt ”personal space” blev anfallet av han som stod lite, lite för nära och luktade lite, lite för oduschad på tunnelbanan. Eller hon som pratade för högt i mobilen. Eller den där otrevliga, men sjukt snygga, tjejen som serverade min morgonlatte.

Eller så hade jag försökt att göra er avundsjuka med instagrambilder från en fabulös fest som jag inte ens ville gå på. (avundsjuk försöker jag ju i och för sig göra er nu med. Varför lägger man annars upp tio tusen  solskensbilder från skutan?)

Men jag kan inte göra detta. För det finns liksom inget att hänga upp sig på här i Åre. Visst. Vädret är inte alltid episkt. Det dräller inte av jobb eller billiga lågprisvaruhus. Men det gör inget. Jag har aldrig bott i en by där så många är så trevliga. Att hämta från skolan här är som att ta en afterwork i Lidköping (och då har jag ändå aldrig varit i Lidköping). Det doktoreras över Åres entreprenörsanda. Folk vill ta reda på varför den är så driven. Jag tycker man även borde doktorera i varför alla är så trevliga. En del i det hela är nog att de flesta människor som bor i Åre bor där för att man vill. Men vill lätta upp vardagshjulet och man vågar försöka prova på det. Det kanske inte alltid går. För det är absolut inte alltid lätt. Men man liksom samlas i kraften att göra något du tror på. Och då hjälps man åt för att klara av det.

Här uppe är inte bara naturen, skidåkningen, restaurangerna, eventen, cyklingen och berget två punkt nollad. Här är även kamratskapen det.

Nu bär det iväg (igen) ner till Burgsvik för några arbetsdagar där.
See Ya!!!