Ön där linnekostymen bor

Jag har inte bytt landskap. Jag har bytt årstid.
Jag är på den vita linnekostymens förtrollade ö. Ön där det är ok att ha hatt. Det är ön där det iskalla rosévinet bor. Jag dinglar med fötterna i en onödigt djup soffa på en onödigt cool uteservering. Jag sitter i skuggan. Jag minglar mig igenom sommarnätterna och pratar med någon som funderar på att börja med surfing. Eller om det var Kite. Jag är på Gotland. Storsudret. Ljusets halvö.

Det enda felet är att det inte är sommar. Värmen jag kände var kärleken från mina två yngsta barn och min fru som jag inte sett på tre veckor. Och när jag tänker efter så ser jag inte några äldre män i linne kostymer. Jag är på en annan ö. Detta är gipsskivornas ö. De 1,3 ton tunga gipsskivornas ö. Ön där OSB och Plyfa bor. Det är också återvingingscentralens-ö. Det är ”åka-med-fullt-hyrsläp-och-komma-tio-minuter-försent-så-dom-har-stängt-ön” och det är ”mäta-gipsskivor-så-där-lite, lite-fel-så-att-du-måste-göra-om-det ön”.

Visst minglar jag. Men det är bland snickare och rörmokare. Visst dinglar jag med fötterna, men det är från stegen. Men vart vi än är idag så syftar det till något gott. Siktet är inställt på sommaren. Då vet vi vart vi ska vara. Och jag vet redan nu vad jag ska ha på mig…