Det är inte Åre som är fantastiskt, det är ni som bor där…

Jag önskar ibland att det var lite lättare att blogga. Tänk om jag ändå kunde otrivas lite mer. Så lätt det hade varit. Jag kunde ondgjort mig över alla sura människor. Facebookhatat alla bilköer och pysa ut ironiska kommentarer om att allt är som det är.

Jag hade, varje morgon, haft nya fikarumsanekdoter att berätta. Jag hade säkert raljerat över hur mitt ”personal space” blev anfallet av han som stod lite, lite för nära och luktade lite, lite för oduschad på tunnelbanan. Eller hon som pratade för högt i mobilen. Eller den där otrevliga, men sjukt snygga, tjejen som serverade min morgonlatte.

Eller så hade jag försökt att göra er avundsjuka med instagrambilder från en fabulös fest som jag inte ens ville gå på. (avundsjuk försöker jag ju i och för sig göra er nu med. Varför lägger man annars upp tio tusen  solskensbilder från skutan?)

Men jag kan inte göra detta. För det finns liksom inget att hänga upp sig på här i Åre. Visst. Vädret är inte alltid episkt. Det dräller inte av jobb eller billiga lågprisvaruhus. Men det gör inget. Jag har aldrig bott i en by där så många är så trevliga. Att hämta från skolan här är som att ta en afterwork i Lidköping (och då har jag ändå aldrig varit i Lidköping). Det doktoreras över Åres entreprenörsanda. Folk vill ta reda på varför den är så driven. Jag tycker man även borde doktorera i varför alla är så trevliga. En del i det hela är nog att de flesta människor som bor i Åre bor där för att man vill. Men vill lätta upp vardagshjulet och man vågar försöka prova på det. Det kanske inte alltid går. För det är absolut inte alltid lätt. Men man liksom samlas i kraften att göra något du tror på. Och då hjälps man åt för att klara av det.

Här uppe är inte bara naturen, skidåkningen, restaurangerna, eventen, cyklingen och berget två punkt nollad. Här är även kamratskapen det.

Nu bär det iväg (igen) ner till Burgsvik för några arbetsdagar där.
See Ya!!!

Vårskidåkning på Åreskutan

En dag på Åreskutan. En alldeles underbart härlig dag är till ända. Eller var det ens en dag? Det kanske var en present? Eller lite balsam? Jag vet bara att jag är glad och att jag sitter här med skönt trötta muskler, isande sol-läppar och en tacksamhet över att jag hann ut på berget innan berget sa upp sig. Innan snön tog slut. Cliff och jag har hängt på toppen nästan hela dagen. Tillsammans med vänner. Vi har sett när folk åker waterslide vid 1000 meters liften. Vi har sett när folk tar av sig alla våta kläder efter att försökt åkt waterslide och jag har än en gång motat mitt eget åldrandet genom att faktiskt åka över den 40 meter långa waterslides-ispölen. Det gick bra. Jag blev inte blöt. Jag blev visserligen inte yngre heller men…

För att avsluta en härlig skiddag tolkade vi upp på Åres absoluta topp för ett sista puderåk på baksidan. Ok. Det var inte episkt före. Det var inte knädjupt puder. Men att vara på fjället när fjället vill att du ska vara där är på ett sätt nästan alltid episkt. Tystnaden, den hänförande utsikten, leken, frihetskänslan. Det är som en lekstuga för vuxna. Fast vacker, lugn och adrenalinfull på samma gång. För mig är det värt det alla dagar i veckan. Om du frågar Cliff var det inte det. – Det här är ren ondska, pappa! Skrek han när han trött, hungrig, frustrerad och svettig fick gå tillbaka efter våra härliga åk. Han forstatte: – Du sa ju att vi skulle ÅKA baksidan. Inta att vi skulle GÅ!!!! Det gjorde inte saken bättre av att han ramlade in i någon slags stickande enbusk´smossa. Två gånger.

Men vi klarade oss. Vi fick oss ett litet äventyr som var som ett SPA för själen (eller fakir-läger beroende på vem du frågar). Tack Sofia, Niclas, Gordon och Cliff för en härlig dag på berget.

Högst upp på toppen.

Högst upp på toppen.

Knädjupt puder á la slutet-av-april.

Knädjupt puder á la slutet-av-april.

Cliff & Jag myser på Toppstugan

Cliff & Jag myser på Toppstugan

Att bo i Åre, dagar som denna, är som att bo i en godisbutik (om man gillar godis)

Att bo i Åre, dagar som denna, är som att bo i en godisbutik (om man gillar godis)

Bygga stenmur på Gotland

Jag gillar det. Jag vet inte varför. Men att bygga murar, oavsett om det är för hand eller med en minigrävare, är något av det bästa jag vet. Det känns som massage för själen. Man ser direkt ett resultat och man får vara lite sådär medelsmart. Man ser en sten som kanske passar och den sitter som en smäck. Och man får konstant beröm (om det nu räknas när man berömmer sig själv). Så trots att vi har två hus som är under färdigställande smet jag genast ut i trädgården för att knyta ihop vår fina stentun med vårt gästhus. Den blev inte lång, men den blev fin (det enda som blev långt var mina armar kändes det som).

Stuntun gjord med stenar från en gammal uteplats som vi ej ska ha.

Stentun gjord med stenar från en gammal uteplats som vi ej ska ha.

Annars har vi det superbra här på Gotland. Mycket att göra, mycket goda grannar och en hel hög med plusgrader.

Här kommer lite bilder på våra framsteg.

Som det såg ut där någon gång i början. Innan det hade vänt : )

Som det såg ut där någon gång i början. Innan det hade vänt : )

Nu är all gips på plats och allt börjar ta form. Spännande!

Nu är all gips på plats och allt börjar ta form. Spännande!

Före/Efter. C ropade in denna dörr på Lauritz. Från osäkra källor är den ifrån Egyptien och cirka 150 år gammal. Från säkra källor är den iaf tung...

Före/Efter. C ropade in denna dörr på Lauritz. Från osäkra källor är den ifrån Egyptien och cirka 150 år gammal. Från säkra källor är den iaf tung…

Nej. Det är inte en bild från Polen. När vi är klara med våra stentunar och vår uteplats på över hundra kvadrat kommer du inte tänka på Polen. Du kommer bli sugen på Rosé...

När vi är klara med våra stentunar och vår uteplats på över hundra kvadrat kommer du inte tänka på Polen. Du kommer bli sugen på Rosé…

Att bila med barn

Det är så lätt att resa med barn. Man packar, alltid lugn och förberedd, aldrig oförberedd och i affekt. Man lägger försiktigt in det ängsligt vikta och ordentligt packade, och otroligt rentvättade, kläderna i den välstädade bilen i god tid för avresan. Bilen är alltid fulltankad och redo för nya utmaningar. Bilen lever ett lätt liv. Matförbud. Föräldrar som verkligen tar sig tid att städa, putsa. Barn som sitter stilla och frågar om lov. Barn som inser att bilen inte alls är en leksaksplats eller den där uppsamlingsgrejen som fanns när dom fortfarande åt med haklapp. Barn som förstår att man åker omkring i en analkande personlig konkus.

Det är därför det är så lätt att ha sommarhus på Gotland. Det känns knappt när man susar fram de 90 fucking djävla skit milen mellan husen du älskar.

Men det är också därför du ska resa just i påsk. Jag behöver inte förklara mig. Alla som har ett barn vet vad jag menar. Alla som har två barn är på min sida och alla som har tre barn eller fler är mina bröder i brott. Jag kan bara förklara det som att jag älskar två saker. Tomten och Påskharen.

Livet vore en enda lång radda av fortköriningsböter och en trave Lozec om ni inte fanns.

Busiga grabbar innan man hotat med Påskharen

Busiga grabbar innan man hotat med Påskharen

Snälla pojkar efter man hotat med påskaharen

Snälla pojkar efter man hotat med påskaharen

 

Återvinningscentralernas topp fem

Efter den massiva responsen igår angående min doktorsavhandling över Sveriges återvinningscentraler tänker jag lista mina fem favoriter.

Här kommer mina topp-fem återvinningscentraler genom alla tider:
 5. Hagaby Återvinningscentral i Täby.
När du närmar dig grindarna känner du samma känsla som när du står i tullkön in i USA med tio tusen kilo kokain i ena ficka och en hel vapenarsenal i den andra. Inte bra med andra ord. Efter att de storstadsstinna vakterna släpper in dig efter sådär 45 minuters köande får du en lektion av den mänskliga baksidan. Alla vill hem. Ingen vill vara trevlig och alla skiter i vart man ska slänga vad.

 4. Toverums återvinningscentral i Valdemarsvik
Hit kommer du inte för att bli av med skit. Hit kommer du för att få skit. Du känner dig lika påhoppad som när det är razzia på Medborgarplatsens tunnelbanestation. Ett plötsligt utfall kan leda till att en svart sopsäck nagelfars. Och ja – du har ALLTID gjort fel.

 3. Returpunkten i Krokek, Norrköping
Har dom ens en? Det har alltid varit stängt när jag försökt att åka dit.

 2. Vamlingbo Återvinningscentral i Burgsvik, Gotland
På Gotland kostar allt pengar. Till och med att slänga skräp. Någon gemen djävel på kommun har som mål i livet att göra det så svårt som möjligt för oss som mot förmodan vill göra rätt. Jag ska låta det vara osagt, men jag tror personen på kommunen är en släkting till den person som bestämmer över maten och priserna på Gotlandsfärjan.

 1. Återvinningscentralen i Staa, Åre
Att komma hit må vara förenat med ytterligare en biltvätt. Men när du bemästrat tjälskotts-lergrops-grusvägarna möts du av något ovanligt. En serviceinrättning där dom som jobbar  faktiskt är serviceinriktade. Här blir man bemött. Här hjälper dom till att lasta av. Här slänger man lika mycket skräp som skämtsamma kommentarer. Här blir allt så lätt. Man mår liksom dåligt när man inte gör rätt. I går dök jag frivilligt (efter att dom erbjudit sig att själva ta upp det) ner i en container för att ta upp den sak jag råkade kasta på fel ställe.

dressed for återvinningscentrals- success.

Som casual friday, fast i återvinningsbranschen.

10 timmar muskler

Idag har jag varit på gymmet i 10 timmar i sträck. Är helt slut. Min kropp känns som en blandning av sockerdricka och tusen nålar. Jag är helt stum i kroppen. Musklerna krampar när jag ska blinka. Höger biceps har sagt god natt och ryggslutet spelar dunka-dunka.

Det känns som om jag har varit på gymmet. Det betyder nödvändigtvis inte att jag har varit där. Om jag ska vara ärlig har jag inte varit där sen senvåren 1998.   Jag fortsätter istället min doktorsavhandling över Sveriges alla återvinningsstationer. Idag har vi kommit till Staa. 1,5 mil norr om Åre.

Jag har bitit i det sura äpplet. Jag har tagit tjuren vid hornen. Jag har sett rakt in i vitögat och jag har simmat in i stormens kärna. Jag har, med god hjälp av min mor, tagit tag i skräphögen som stoltserade som en hyllning till våra nya grannar utanför vårt hus i Åre. Nu är den borta. Nu är den till hundra procent utbytt till slaggprodukter i mina muskler. Och på fredag åker vi och firar påsklov i Burgsvik på Gotland. Jag längtar redan till återvinningscentralen där…

Benbrott ”with a smile”

Då var det dags. Cliffs första benbrott. Åres skidhopp är både oumbärliga och obarmhärtiga. Tråkigt men inte helt ovanligt här uppe känns det som. Aldrig fanns det dock på kartan att han skulle missa finalen i JOI 2014 timmarna efter han gipsats. Som en mycket kortsiktig lindring av de stora korkodiltårarna kanske pappa lovade att vi kunde få Jon Olssons autograf på gipset också (hur jag nu skulle lösa det???). Nygipsad beger vi oss till eventet. Ett sjukt bra event där flera sponsorer går ”all in” och satsar sida vid sida. Kul. Alla drar folk och alla både bidrar till en del av känslan och får ”ta del” av en del av den. Känslan av att det var hitåt vi strävade med Rally SM förra året är påtaglig. Känslan av att det kräver mycket pengar för att nå hit, är också den påtaglig.

Plötsligt ser jag Jon. Jag tittar på Cliff. Det var inget o fega på. Han sa det aldrig. Att jag var tvungen o fråga. Men när jag frågade om vi skulle gå fram till honom gick han inte. Han skrittade. Det fanns ingen pinsamhetsklausul som gjorde det möjligt att kunna backa, det var bara att gå fram med spirtpennan i högsta hugg. Så mitt i allt elände. Blev det lite, lite mindre eländigt.

Tack för att du tog dig tid Jon. Och tack för ett ascoolt event.

cliff-gips 16x9_948x533-joi_2014_ny

 

Ön där linnekostymen bor

Jag har inte bytt landskap. Jag har bytt årstid.
Jag är på den vita linnekostymens förtrollade ö. Ön där det är ok att ha hatt. Det är ön där det iskalla rosévinet bor. Jag dinglar med fötterna i en onödigt djup soffa på en onödigt cool uteservering. Jag sitter i skuggan. Jag minglar mig igenom sommarnätterna och pratar med någon som funderar på att börja med surfing. Eller om det var Kite. Jag är på Gotland. Storsudret. Ljusets halvö.

Det enda felet är att det inte är sommar. Värmen jag kände var kärleken från mina två yngsta barn och min fru som jag inte sett på tre veckor. Och när jag tänker efter så ser jag inte några äldre män i linne kostymer. Jag är på en annan ö. Detta är gipsskivornas ö. De 1,3 ton tunga gipsskivornas ö. Ön där OSB och Plyfa bor. Det är också återvingingscentralens-ö. Det är ”åka-med-fullt-hyrsläp-och-komma-tio-minuter-försent-så-dom-har-stängt-ön” och det är ”mäta-gipsskivor-så-där-lite, lite-fel-så-att-du-måste-göra-om-det ön”.

Visst minglar jag. Men det är bland snickare och rörmokare. Visst dinglar jag med fötterna, men det är från stegen. Men vart vi än är idag så syftar det till något gott. Siktet är inställt på sommaren. Då vet vi vart vi ska vara. Och jag vet redan nu vad jag ska ha på mig…

En dag ska allt det här bli ditt…

Vi har upplevt så mycket tillsammans. Vi var först i Norrköping med att ha samma jeans som Lalia Bagge. Vi såg så där dyra ut som bara ett par jeans kan göra som kostar lika mycket som en begagnad Skoda Fabia från 2002
( http://www.blocket.se/goteborg/Skoda_Fabia_53033780.htm?ca=3&w=3 )
Jag vet att jag lovade dig guld och gröna skogar. Jag vet att jag sent en natt stod högst uppe på en balkong och blickade ut över staden och sa – En dag ska allt det här bli ditt. Jag ville ta med dig ut på äventyr men du har allt för ofta hamnat ihopskrynklad på golvet brevid min säng. Förlåt. Du skulle aldrig erkänna det men du har gillat det. Det har jag har känt. Du har aldrig svikit. Du har alltid funnit dig i alla situationer. Du har burit upp en kavaj lika väl som en för ung T-shirt. Du har varit ett under av flexibilitet. Du har tagit dig an en halsduk, buren inomhus, lika väl som en mössa, också den, buren på hiphoppigt vis inomhus. Du har alltid tagit fram det bästa inom mig.

Men nu är det slut. Våra stora planer slutade på en återvinningscentral i Ånn. Jag är ledsen. Eller… Ja… Vet inte om jag är så ledsen. Hur kunde du göra så här? Gå sönder! På dom mest pinsamma ställen. Jag som litade på dig. Jag räknade med att vi skulle vara tillsammans. Ska inte ett par jeans hålla i mer än 6-7 år??? Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tar tillbaka alla glada stunder. Och du, dom där flukt-stunderna du bedrivit brevid vår säng på vårt sovrumsgolv. Dom kan du glömma! jeans

Ett par snälla Sälar

Som traditionen bjuder åkte jag och Cliff på pappa-barn helg tillsammans med Tobbe och Mathias. Strålande sol, världens kanske mest sofistikerade snöbollskrigsspel och härlig skidåkning. För att inte tala om att det är kul o hänga med gamla vänner. Barnen trivdes, papporna trivdes och nu är papporna trötta : )

On our way...

On our way…

 

Effektivare än fartkameror...

Effektivare än fartkameror…

Cliff hopper

Cliff hoppar igen…

Cliff hopper igne

… och igen.

och igen...

och igen…

Hugo flyger stort.

Hugo flyger stort.

Riktigt gott käk för lata hemmapappor...

Riktigt gott käk för lata hemmapappor…

Snowball fighters 1

Snowball fighters 1

Snowball fighters 2

Snowball fighters 2

snowwar4

Vad betyder "white balance?"

 

Cliff styr upp reglerna i den numera legendariska snöbollsfajten