Att städa en senapsfabrik

För er som inte vet är det väldigt jobbigt att städa ur en senapsfabrik. Jag vet. Vi har ägt en. Det är jobbigast i början när man inte vet hur man gör. Men det måste bli gjort, det måste bli bra och det krävs, bland annat att du hoppar ner i dom rostfria, 2 kubik stora cisternerna för att göra rent inifrån.

Problemet med att göra rent behållaren inifrån är att det är väldigt svår att komma upp ur den. Man får liksom hoppa upp för att nå upp till luckan som leder ut till friheten. När du sedan nått den får du likt en ringgymnast pressa dig upp till raka armar genom ett hål stort som ett brunnslock. Sen krullar du ihop kroppen som en boll, får förhoppningsvis med dig benen upp ur hålet och sedan ner för stegen. Enkelt! Lägg sedan till att du är dyngsur, indränkt i senapsrester och att du är blind. Du är blind för att du inte lärt dig exakt hur mkt man ska tvätta utifrån innan man hoppar i. Du är blind för att den starka senapsgasen har slitit sönder dina tårkanaler. Du känner dig som en sur, geggig, blind ringgymnast.

När du gjort om denna process ett tiotal gånger, bara för att du hela tiden glömt något verktyg, missat någon slangklämma eller behöver skruvmejseln som ligger kvar på arbetsbänken, så börjar man bli ganska trött. Mot slutet börjar man känna mig väldigt, väldigt trött. Mina armar skakade som ett asplöv när jag pressade mig upp genom hålet för att hämta den där saken jag glömt. Jag lyckas precis. Hämtade nyckeln och så ner igen. Jag halkar med tåspetsen när jag ska gå ner och ramlar på sidan med en duns. När jag ligger där slår det mig att jag kanske skulle tagit med mig mobiltelefonen (om den nu skulle klarat vätan). Jag kanske inte orkar upp. Är det nu jag ska dö? Inte så coolt. Jag tänker på allt jag gjort. På alla mina skidäventyr. På den där gången när jag under en rallytävling åkte på sladd i en allé i 150km/h. Eller när jag frivilligt hoppat ner från snödrivor höga som låga höghus, bara för att det fanns någon med en kamera i närheten. Jag vet att jag utmanat ödet förut, men jag vet också att jag har klarat det. Så kände jag inte nu. Jag kände mest en slags ironi över att sluta mina dagar ensam, blöt och kall inne i en halvstädad cistärn. Med lite, lite extra kraft orkade jag iallafall städa klart. Jag skakar. Hälften av rädsla, hälften av ren utmattning. Med dom sista krafterna pressade jag mig upp genom ubåtsluckan, ut i friheten. Krullar ihop mig som en boll, får med mig benen, stänger butiken och lämnar den söta doften och känslan av att dö bakom mig. Ännu en städdag på senapsfabriken är avklarad.

One thought on “Att städa en senapsfabrik

  1. Låter totalt livsfarligt! Tur att du klarade dig :)
    Ni gjorde i alla världens godaste senap, när det begav sig,
    kram K.

Comments are closed.