Tänk om man kunde tänka innan man pratar…

Det är lite märkligt. Det slutar alltid med samma sak. Alla människor jag verkligen gillar kallar jag förr eller senare för idiot. Det är inte så att jag menar det. Men min mun formulerar ibland vissa ord som kommer ut på ett sätt, fast det var menat på ett annat sätt. I morgon ska vi ner mot Östergötland för att fira den yngste 70-åringen jag känner. Min svärfar. Han är en underbar människa med stort hjärta. Jag ser fram emot det. Inte bara för att jag vet att han är en festprisse och att det kommer att blir roligt, utan mest kanske för att jag blev bjuden överhuvudtaget…

Första gången jag kallade honom för idiot kan du läsa här. Andra gången var en oskyldig grillafton för ett antal somrar sedan när jag skulle förklara min världsomvälvande affärsidé som jag hade just då. Idén var en webbtjänst där du kan måla om fasad, fönster och dörrar i datorn när du ska bestämma kulör. En bra ide som aldrig blev av förrän två år senare när ett av dom stora färgvarumärkena kom på samma ide. Dom gjorde den dåligt. Jag hade gjort den bra. Men dom gjorde den i alla fall. Nåja.

Sprudlande av iver och entusiasm förklarar jag fördelarna med min idé. Jag visar photoshoppade bilder, hur enkelt det faktiskt var att byta färg i datorn och hur bra man ser vilken stor skillnad färgsättningen kan göra på ett hus.
Jag säger:
–Du vet det är perfekt. Man kan färga om huset i alla möjliga färger. Det är bara att man skickar in vilken kulör man vill ha så fixar vi det. Det blir otroligt visuellt. Vill dom ha vitt – får dom det. Vill dom ha rött – kan dom få se hur det ser ut. Jag menar, det finns ju till och med idioter som vill måla sina hus BLÅ!!!

I denna sekund är allt fortfarande bra. Tystnaden kan fortfarande tas för en konstpaus. Det är en ljummen sommarkväll och vi står ute på verandan som vetter mot havet. Det är när jag vänder mig om för att gå in och hämta en kall öl som jag inser att tystnaden inte bara är en plötslig längtan att höra näktergalen förgylla semesterkvällen. När jag går in i svärfars hus inser jag med all önskvärd tydlighet att hans sommarhus, som han själv omsorgsfullt ritat, bygg och slutligen målat, är blått. Ett oerhört jätteblått hus med vita knutar…

Det var inte bara en affärsidé som förkastades den kvällen…