Philip Harlaut läger

Min son kom nyss hem från Philip Harlaut Freeride Camp.
Det är sannerligen inte lätt att hänga med i språket här uppe. Ok att man lånar från Engelskan, så långt är jag med. Men dom gör mer än så.

Följande utspelar sig i hallen när han kommer hem:
Han: – Pappa, pappa, pappa! Jag klarade att göra en trea idag (ett länge efterlängtat mål. På gammelsvenska heter det Helikoptern, men säg för allt i världen inte det till någon under typ 25 år).
Jag: – Kul, vad gjorde ni mer då?
Han: – Asså, vi rippa i parken hela da´n. Jag körde mest Mute, Cross, stiffy, 180, Tale och Nose Grabs. Osså en Truckdriver pappa. Jag gjorde en Truckdriver i blåa!
Jag: – ?
Jag igen: – Jaha. Ehh. Ni åkte skidor alltså? Eller?

Från stall till gotlandsdröm

Jag är så stolt över min fru som roddar på Gotland just nu. 4 snickare, 2 grävare, 1 eliktriker och någon röris… Det händer massor… Tänkte kanske som sagt lägga ut en byggkategori här. Ska bara samla lite mod först…
… Tålamod. Det är en del bilder att spara om för webben.

Här är en teaser iaf. Behvöver väl knappast säga vilken som är före och efter : )

Stallet har fått glasdörrar ut mot den blivande verandan.

Stallet har fått glasdörrar ut mot den blivande verandan.

Rattmuff

En bil är inte färdigbyggd. En bil är krockad och en bil är med C på Gotland. Det är då min kära syster rycker in. Jag får låna hennes. Det är snällt, omtänksamt och generöst av henne. Men det är faan inte coolt…

Jag glider fram i solen. Vinterns grus bildar en vårdimma på den torra asfalten. Solglasögonen är på. Det är varmt. Tankarna slinter iväg till den där varma sommarnatten för länge sedan när jag hade på mig min nya skinnkavaj. Eller om den var i mocca. Jag vågar nog inte tänka efter. Jag sitter mitt i min egen version av ”Bullit” och lyssnar på för ung musik för högt. Jag känner mig som han i den där reklamfilmen där dom spelade låten ”Moviestar”. Det är bara tandpetaren som saknas. Och kanske, kanske eventuellt att jag möjligtvis skulle kunna ta av rattmuffen också. Sen är bilden komplett.

10 miljarder vuxenpoäng

10 miljarder vuxenpoäng

Att städa en senapsfabrik

För er som inte vet är det väldigt jobbigt att städa ur en senapsfabrik. Jag vet. Vi har ägt en. Det är jobbigast i början när man inte vet hur man gör. Men det måste bli gjort, det måste bli bra och det krävs, bland annat att du hoppar ner i dom rostfria, 2 kubik stora cisternerna för att göra rent inifrån.

Problemet med att göra rent behållaren inifrån är att det är väldigt svår att komma upp ur den. Man får liksom hoppa upp för att nå upp till luckan som leder ut till friheten. När du sedan nått den får du likt en ringgymnast pressa dig upp till raka armar genom ett hål stort som ett brunnslock. Sen krullar du ihop kroppen som en boll, får förhoppningsvis med dig benen upp ur hålet och sedan ner för stegen. Enkelt! Lägg sedan till att du är dyngsur, indränkt i senapsrester och att du är blind. Du är blind för att du inte lärt dig exakt hur mkt man ska tvätta utifrån innan man hoppar i. Du är blind för att den starka senapsgasen har slitit sönder dina tårkanaler. Du känner dig som en sur, geggig, blind ringgymnast.

När du gjort om denna process ett tiotal gånger, bara för att du hela tiden glömt något verktyg, missat någon slangklämma eller behöver skruvmejseln som ligger kvar på arbetsbänken, så börjar man bli ganska trött. Mot slutet börjar man känna mig väldigt, väldigt trött. Mina armar skakade som ett asplöv när jag pressade mig upp genom hålet för att hämta den där saken jag glömt. Jag lyckas precis. Hämtade nyckeln och så ner igen. Jag halkar med tåspetsen när jag ska gå ner och ramlar på sidan med en duns. När jag ligger där slår det mig att jag kanske skulle tagit med mig mobiltelefonen (om den nu skulle klarat vätan). Jag kanske inte orkar upp. Är det nu jag ska dö? Inte så coolt. Jag tänker på allt jag gjort. På alla mina skidäventyr. På den där gången när jag under en rallytävling åkte på sladd i en allé i 150km/h. Eller när jag frivilligt hoppat ner från snödrivor höga som låga höghus, bara för att det fanns någon med en kamera i närheten. Jag vet att jag utmanat ödet förut, men jag vet också att jag har klarat det. Så kände jag inte nu. Jag kände mest en slags ironi över att sluta mina dagar ensam, blöt och kall inne i en halvstädad cistärn. Med lite, lite extra kraft orkade jag iallafall städa klart. Jag skakar. Hälften av rädsla, hälften av ren utmattning. Med dom sista krafterna pressade jag mig upp genom ubåtsluckan, ut i friheten. Krullar ihop mig som en boll, får med mig benen, stänger butiken och lämnar den söta doften och känslan av att dö bakom mig. Ännu en städdag på senapsfabriken är avklarad.

Dagens: Man vet att…

Man vet att man blir tagen på allvar på jobbet. Man vet att alla lyssnar på allt man säger. Men känner hur varje ord tas emot jublande. Som ett hav av kunskap och insikt som gratis förmedlar sanningar och lösningar på arbetsveckans alla problem.
Men ibland tvivlar jag.
Idag pratade jag med min 10 år äldre kollega.
Följande konversation utspelade sig:
Min kollega: – Det är otroligt vad seg nätet är idag.
Jag (lite skämtsamt): – Ja jag märker det. Jag kommer inte ens in på storatuttar.com
Min kollega (sagt utan någon som helst ironi): – Nä, jag vet. Visst är det irriterande. Jag ringer dataavdelningen nu på momangen.

 

 

Porsche 924 turbo

Här nere är det vår. Tolv grader o en massa tussilagofärgade blommor. Som jag sa tidigare tidigare tänkte jag hämta upp mitt lilla projekt till Åre under helgen. Här kommer lite bilder på pärlan. Eventuellt kommer det en egen bygga-rally-porsche kategori. Och kanske även en Bygga-hus-på-Gotland kategori. Den stora renoveringen har börjat även där.
Vet inte. Vad säger ni? Ska jag lägga upp bilder även på det?IMG_2797 IMG_2802 IMG_2814 IMG_2819 IMG_2822

Roadtripp

En del åker tåg. En del gör det enkelt för sig. En del inte. När jag och Cliff ska åka ner till Östergötland på 70 års kalas tar vi inte tåget. Vi tar inte flyget och ber någon hämta oss från flygplatsen. Vi lånar en bil och en biltransport-släpkärra som är för stor för mitt körkort. Tar med oss ett halvt kök och en våningssäng från Åre och beger oss söder ut. Första stoppet är IKEA i Sundsvall för att lämna tillbaka köket. Vi kör till Gävle. Så där är vi nu. Vi har ”killkväll” på hotellrummet.
I morgon fortsätter färden mot Stockholm. Där ska jag först ha ett möte med en kund (snälla Ipad, låt batterierna räcka), sen ska jag hämta en bakruta jag köpt till min rallybil. Kanske åker vi förbi Skärholmen och hämtar upp ett blocketfynd. Åker efter det vidare ner mot Norrköping. Hämta upp ett auktionsfynd som just nu står hos pappa, hämtar en grej hos mamma som ska till syrran. Får absolut inte glömma sånghäftena till festen som ska hämtas upp på Arkitektkopia. Efter det far vi vidare till Valdemarsvik. Där sak rallybilen lastas, reservdelar packas och sen är det nog lite förberedelser inför festen på lördag. Sen är det bara 90 mil hem igen med bilen i släptåg. Inga problem. Cliff is my wingman…

Ser fram emot tre saker. Träffa resten av familjen. Jubla med jubilaren och återse det orangea lilla monstret…

Utsikten från vårt sovrumsfönster.

Utsikten från vårt sovrumsfönster. Den saknar man redan efter en dag…

Snöar utanför köksfönstret

Det snöar utanför köksfönstret på Karl Johans väg.

IKEA

Att besöka IKEA går fortare när man är två killar än annars.

Mats och cliff på Scandic Gävla

Me and my wingman på Scandic Gävle

Tänk om man kunde tänka innan man pratar…

Det är lite märkligt. Det slutar alltid med samma sak. Alla människor jag verkligen gillar kallar jag förr eller senare för idiot. Det är inte så att jag menar det. Men min mun formulerar ibland vissa ord som kommer ut på ett sätt, fast det var menat på ett annat sätt. I morgon ska vi ner mot Östergötland för att fira den yngste 70-åringen jag känner. Min svärfar. Han är en underbar människa med stort hjärta. Jag ser fram emot det. Inte bara för att jag vet att han är en festprisse och att det kommer att blir roligt, utan mest kanske för att jag blev bjuden överhuvudtaget…

Första gången jag kallade honom för idiot kan du läsa här. Andra gången var en oskyldig grillafton för ett antal somrar sedan när jag skulle förklara min världsomvälvande affärsidé som jag hade just då. Idén var en webbtjänst där du kan måla om fasad, fönster och dörrar i datorn när du ska bestämma kulör. En bra ide som aldrig blev av förrän två år senare när ett av dom stora färgvarumärkena kom på samma ide. Dom gjorde den dåligt. Jag hade gjort den bra. Men dom gjorde den i alla fall. Nåja.

Sprudlande av iver och entusiasm förklarar jag fördelarna med min idé. Jag visar photoshoppade bilder, hur enkelt det faktiskt var att byta färg i datorn och hur bra man ser vilken stor skillnad färgsättningen kan göra på ett hus.
Jag säger:
–Du vet det är perfekt. Man kan färga om huset i alla möjliga färger. Det är bara att man skickar in vilken kulör man vill ha så fixar vi det. Det blir otroligt visuellt. Vill dom ha vitt – får dom det. Vill dom ha rött – kan dom få se hur det ser ut. Jag menar, det finns ju till och med idioter som vill måla sina hus BLÅ!!!

I denna sekund är allt fortfarande bra. Tystnaden kan fortfarande tas för en konstpaus. Det är en ljummen sommarkväll och vi står ute på verandan som vetter mot havet. Det är när jag vänder mig om för att gå in och hämta en kall öl som jag inser att tystnaden inte bara är en plötslig längtan att höra näktergalen förgylla semesterkvällen. När jag går in i svärfars hus inser jag med all önskvärd tydlighet att hans sommarhus, som han själv omsorgsfullt ritat, bygg och slutligen målat, är blått. Ett oerhört jätteblått hus med vita knutar…

Det var inte bara en affärsidé som förkastades den kvällen…